Tredje söndagen efter Trettondedagen 

Jesus skapar tro 

TREDJE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN  leder oss in detta tema: JESUS SKAPAR TR0. Vi möter i GT-texten kung Salomo, som ber att Gud skall visa sin makt för främlingen som kommer till templet och ber. Episteln talar om vilken Guds kraft som bor i evangelium om Jesus. Kraft – heter dynamis. Av det ordet har vi fått både ordet dynamit = sprängkraft och ordet dynamis = drivkraft. Evangeliet berättar om Jesu kraft att bota en officers sjuke tjänare.

Det finns en psalm där omkvädet skall få leda oss in i vår text idag. Det är psalmen 59, Med Gud och hans vänskap. Där finns bara tre verser. Men i tillägget till vår psalmbok hittar vi nr 720. Där finns den ursprungliga versionen. Den har 8 verser. Omkvädena i psalmen 720  skall följa oss in i predikan.

Vi lyssnar nu först till dagens evangelium. Sedan sjunger vi psalm 720 v. 1 (psalm 59 v. 1) 

Första årgångens läsningar: 1 Kung 8:41-43, Rom. 1:16-17, Matteus 8:5-13, Psalt. 36:6-10.

Predikans text: Matteus 8:5-13
När Jesus gick in i Kafarnaum, kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.”  Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” Officeren svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.”

Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.”

Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk.   

Vi sjunger först 720 vers 1 (nr 59 vers 1):
Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord...
oss följer ju Herden, oss följer ju Herden,
oss följer ju herden, vi känner hans röst 

Vår text idag ställer oss inför ett av de många läkedomsunder, som Jesus gör. I Matteus kapitel 8 och 9 är många av dem samlade. Ofta står det att människor häpnar. De prisar Gud. Det står att ryktet sprider sig. Men i vår text idag står det att Jesus häpnade. Han blev förvånad. Han säger: Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Låt oss nu bli nyfikna på vad en stark tro är för något. Vi vandrar in i texten med den frågan. Men inte bara med frågan. Vi vandrar strax efter Jesus. Han visar vägen.

Vi sjunger omkvädet på psalm 720 vers 2:
Men före går Herren, men före går Herren, men före går Herren, med segerns baner. 

Jesus kommer in i Kafarnaum. Han möts där av en romersk officer. Han är hedning, han tillhör alltså inte Israels folk. Men han känner en dragning till den judiska tron. Denne officer lever inte utstött, som den spetälske gör och som det berättas om före vår text. Han lever mitt i händelsernas centrum. Folk tycker om honom. Och han tycker om folk. Han är en vän av vårt folk och har själv låtit bygga synagogan åt oss, berättar Lukas (7:5). Han har nöd för en av sina anställda.  Han känner hans nöd som sin egen. Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.

Han är ett verkligt föredöme för oss.  De gånger du varit till hjälp för någon i nöd, var inte de gånger då du delade ut recept och lösningar och färdiga svar eller då du tröstade för att själv slippa lida. Det var de gånger du tog in deras nöd i dig och sedan gick med den till Jesus.

Ylva Eggehorn har en dikt ”no other god has wounds”, där hon berättar om Jesu ansikte: 

Men en kväll när ni sitter där vid bordet 
och ingenting finns kvar att hoppas på                
och mörkret ligger tungt mot alla fönster,                
då ser du att han ser på dig och då …                
Hans ansikte berättar om din smärta                
som han tagit in var dag i sig  

Vill du vara ett redskap åt Jesus, sök dig då först in i hans närvaro. Var stilla inför hans ansikte. Se hur han tar in din nöd i sig. Han lyfter av din börda och bär den bort.

När du själv får erfarenhet av Jesu befriande makt, vet du vad du skall göra med andras nöd. Tag in deras nöd i dig. Bär varandras bördor (Gal 6:2).   Du behöver inte gå så långt med dessa bördor. Gå till Jesus med dem. Tala med honom om dem och ge dem till honom. Och den som vi bär fram till korsets banér, får vi se hur Jesus tar emot och drar in i vandringsfolkets segerglädje.

Vi sjunger omkvädet på psalm 720 vers 3:
Som tågar till ära, som tågar till ära, till ovansklig ära vid korsets baner.

Officeren kommer alltså till Jesus och ber om hjälp. Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor. Han tar in tjänarens nöd i sig och går med den till Jesus. Och Jesus säger då: Skall då jag komma och bota honom? Jesus visste naturligtvis att det var det han ville. Men han frågar ändå. Det som han ville säga: Ni talar så ofta om er nöd och era problem och ni suckar över dem. Men vad vill ni att jag skall göra?

Ni kommer ihåg vad Jesus frågade den blinde Bartimaios, som satt där vid vägkanten och bad om förbarmande. Han frågade honom: Vad vill du att jag skall göra för dig? (Markus 10:51). Hör den frågan till dig. Uttryck din förväntan inför Jesus. Gör det inför varje gudstjänst. Hör hur Jesus frågar dig: Vad vill du att jag skall göra för dig?

Ni kommer också ihåg vad Gud frågade Adam i lustgården, då han brutit mot Guds befallning. Ja, Gud inte bara frågade. Han ropade: ”Var är du?”  Nog visste Gud bakom vilken buske Adam hade gömt sig och bakom vilken buske Eva hade gömt sig. Men Gud frågar därför att han vill att vi själva skall uttrycka vår nöd. Han ropar efter var och en av oss, som gömmer oss i det paradis vi själv byggt upp, för att gömma oss för Gud. Men Gud ropar: VAR ÄR DU?

Ni kommer ihåg vad Gud sade till Elia, när han gömde sig i en grotta på berget Horeb: Varför är du här, Elia? (1 Kung 19:9 och 13). Gud frågar Elia och han frågar dig och mig och han frågar officeren, därför att han vill att vi själva skall komma till honom och sätta ord på vår nöd. Och när vi gör det händer något med vårt hjärta. Vi får en beröring.

Vi sjunger omkvädet på psalm 720 vers 4: 
Då lever vårt hjärta, där lever vårt hjärta, där fröjdas vårt hjärta, där livas vårt mod 

Officerens svar är märkligt: Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Och sedan berättar han, att han är officer. Han är van vid att folk lyder honom, bara han säger ett ord. Jag är själv en som står under befäl och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” Om hans ord har en sådan effekt, så måste Jesu ord ha en ännu större effekt.

Officerens svar är märkligt men Jesu svar på officerens svar är ännu märkligare: Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.

Man skulle väntat sig att den som får betyget  att han har en stark tro, skulle tala varmt om känslor och upplevelser och religiösa erfarenheter och kunnat berätta om svar på varma böner. Men om sig själv säger han bara: Jag är inte värd.

Här behöver vi nog stanna till.  Inte för att presentera Jantelagen: du ska inte tro att du är något… Inte för att peka på de oduglighetssår som vi redan har. Vi stannar till för att här rör officeren vid något, som vi tappat och som gör att vi inte växer och kommer vidare. Vad är det?

Det är känslan av vördnad inför det heliga. När Gud kommer nära människor i Bibeln faller de ned. Mose döljer sitt ansikte. Jesaja ropar: Ve mig, jag förgås …. Petrus ropar: Gå bort ifrån mig Herre, jag är en syndig människa.

Men vi, vi rusar in i Guds närvaro ungefär som man rusar på Supermarcet med shoppinglistan i handen … ge mig …  ge mig … Jesus kanske är en liten lyckojesus som jag har i min hand och som jag tar fram när jag kan behöva honom och som jag anklagar, då han inte gör som jag säger. Job  har ett märkligt ord om trygghet: Trygghet får den som trotsar Gud, den som har sin gud i sin hand (Job 12:6  Bibel 1917, SFB).

Trygghet är ju ett inneord idag. Vi letar efter trygghet. Vi förankrar ofta våra liv vid en trygghet som ofta står på en mycket bräcklig grund.  Jag har en liten gud i min hand. Och när Herren är i sitt heliga tempel förnimmer jag inte alls hans närvaro. Jag själv sitter på tronen. Hela gudstjänsten bara glider förbi. Jag gick så tom därifrån. Levande vatten rinner uppifrån och ned. Men tänk om jag satt där på min tron och inget vatten nådde in till min törst. Herre, förbarma dig!

Och när jag själv stiger ned från min tron där Hans maj:t JAG tronar på minnen, då öppnas mina ögon, jag ser inte nedåt, jag ser uppåt. Jag ser vad han har gjort för oss. Han har dött för alla. Han bryr sig om mig.

Vi sjunger omkvädet på psalm 720 vers 5:
Att en dött för alla, att en dött för alla, att en dött för alla, och alla i en.

Jag är inte värd att du går in under mitt tak, sa offceren. Det räcker, Jesus, om du bara säger ett ord.  Det vet jag som officer. Om någon, som står över mig, säger ett ord, gör jag det. Och om de som står under mig får en befallning av mig, så gör de det. Om det räcker för mig att bara säga ett ord, då måste det ännu mer räcka för dig, Jesus.

Och Jesus blir förvånad. Vilken stark tro! De starka tron vänder sig till Jesus och väntar allt från Jesus. Precis som Jesus ständigt var beroende av Fadern för det han sade och för det han gjorde, så får vi vara lika beroende av Jesus. Jesus var ledd för att leda. Vi får vara ledda för att leda andra. Vi får höra hans ord och göra dem. Vi får lyssna till hans ord och lyda dem.  Det ligger makt och kraft i Jesu ord. Alla mina ord är ande och liv, säger Jesus (Joh 6:63). De är liv för var och en som finner dem och en läkedom för hela hans kropp (Ordspr 4:22). I dagens epistel skriver Paulus: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft, som räddar var och en som tror (Rom 1:16). Och när Jesu ord drabbar oss kanske något sker med oss så att Jesus säger. ”Sannerligen, inte hos någon i svenska kyrkan har jag funnit en så stark tro. Vad har hänt? Jag upptäcker hans enorma kärlek.  Han, den rättfärdige tar hand om skräpiga mig.

Vi sjunger omkvädet på psalm 720 vers 6:
Ty en är för alla rättfärdig för alla, rättfärdig för alla, rättfärdig, ja en.

Officeren var hedning. Han tillhörde inte Israels folk. Men han var en av de första hedningarna som fick hjälp av Jesus. Och de skulle bli många fler. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket.

Himmelriket beskrivs här som en måltid, en fest. I nattvarden får vi en försmak av detta. Där får Guds barn leka himmel redan nu.  Vi ställs på tröskeln in till den himmelska världen. Vi får kika in genom pärleporten. Vi ser glädjen hos dem som låter sig dras in från öster och väster, från norr och från söder. Ja, vi ser människor från alla världens hörn, ryssar och kineser, hottentotter och amerikanare och en och annan svensk. Murar mellan människor försvinner, rasgränser upphör. 

Men ….
Det finns ett stort MEN här. Det räcker inte med en yttre tillhörigheten till Guds folk. Inte bara med att vara registrerad i folkkyrkan eller i pingstkyrkan eller … Det räcker inte ens med att en gång vara döpt och konfirmerad och frälst för 17 år sedan. Jag måste leva i relation med Jesus, så att hans ord får skapa det friska livet i mig. Frälsningen är en daglig färskvara och att bli fylld av Anden är en daglig erfarenhet.

MEN den som inte vill låta sig ledas av ljuset från Jesus, hamnar i mörkret därutanför, där man skall gråta och skära tänder. Där i mörkret finns ingen värme, ingen kärlek, bara en stor ensamhet …

Kan du höra hur Jesu röst skälver? Kan du se hur han gråter? Jesus vill alltid kalla oss in i sitt rike genom evangelium. Han ser på oss med kärlek. Men när vi vänder ryggen åt honom kan han inte ge sina gåvor. Man går ifrån honom. Och där borta finns mörkret …

Men det behöver inte gå så. Jag ropar ut min nöd: Herre förbarma dig över mig, släpp mig inte, drag mig på nytt in i din kärlek, ty det viktigaste av allt är att ”blott din jag får vara”.

Vi sjunger omkvädet på psalm 720 vers  7: 
Blott din jag får vara, blott din jag får vara o Gud, är allt väl.

Officeren levde nära Jesus. Han får höra ord av Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk.

Detta är de stora ögonblicken i våra liv. Vi får vara inför Jesus. Bli stilla inför Jesus, lyssna in hans ord av ande och liv. Ta emot det friska livet från Honom. Och se hur han löser mig från min instängdhet och min förlamning och mitt egotrippande. Jesus tar in min nöd. Jag få ta emot hans nåd. Och han säger till sitt folk: GÅ! Vi är vandringsfolket. Och när vi går där ut och går in i nöden i världen gå vi inte ensamma. Jesus är alldeles intill. Vi kan inte hålla inne glädjen och lovsången.

Lov, pris, tack och ära, lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt Lamm.