All försoning kräver offer. Vi kan se det i våra egna liv: när man har bråkat krävs det att man sväljer sin stolthet, offrar sin rätt att hämnas, ger upp sin ovilja att förlåta. Detta är en återspegling av ett av Bibelns stora tema: för att vi skall kunna försonas med Gud krävs offer. Liv måste ges för liv. Den här insikten är så djupt rotad i oss människor, att egentligen alla religioner på ett eller annat sätt handlar om offer. Skillnaden är, att medan alla andra religioner talar om vad vi behöver offra för att Gud skall bli nådigt inställd till oss, så berättar Bibeln (och framför allt Nya Testamentet) om vad Gud offrar för att vinna tillbaka oss.

 Jesus hade legat lågt med offentliga framträdanden under ett tag, och hade istället valt att undervisa sina apostlar i enskildhet. Så blir han några månader före påsk kallad till sin vän Lasarus sjukbädd, men kommer inte fram förrän Lasarus redan är död och begraven. Efter att ha uppväckt Lasarus bara några kilometer från Jerusalem och Stora Rådets samlingssal, blir Jesus efterlyst av Rådet och får i hemlighet en dödsdom över sig. Ja, även Lasarus får ett pris på sitt huvud. Visst finns det en bister humor i Johannes berättelse: hur skall man kunna bli kvitt en som har uppväckts från de döda och en som har makt över döden, när det enda man har att ta till är att döda dem..? 

 Stora Rådet agerar utifrån rädsla: det begränsade självbestämmande man hade var man av naturliga skäl ytterst rädd om. Man hoppades att Messias skulle utöka det till ett totalt självbestämmande, men man kunde inte se att Jesus var den Messias Gud hade sänt. Alltså gällde det att se till att romarna inte provocerades av Jesus till att krossa den judiska tron och nationen. Johannes säger lite ironiskt att Kajafas är överstepräst det året. Enligt den judiska lagen skulle översteprästen sitta på livstid, men det brydde sig inte romarna om: de till- och avsatte överstepräster som de ville. Därför fanns det flera överstepräster på Jesu tid. Den formella översteprästen det året var Kajafas, men den informelle ledaren var hans svärfar Hannas, som varit överstepräst ett tiotal år tidigare, och som kom att se flera av sina söner väljas till överstepräster. Kajafas sammanfattar nu syftet med Jesu död i en profetia: En dör för att frälsa de många. Att Johannes kallar det en profetia, visar vilken respekt han hade för översteprästämbetet: fastän det innehades av ovärdiga män, fastän det utnyttjades av korrumperade makthavare, fastän det användes i fiendskap mot Gud, så var det instiftat av Gud, och hans Ande använde det ännu för att bringa försoning för folket! Låt oss, som Johannes, respektera våra kyrkliga ledare, även när vi anser dem vara fega, populistiska eller avviker från Guds vägar – men låt oss också, liksom Johannes, driva lite med dem, och påtala både deras förtjänster och brister. Och låt oss be för dem i kärlek, så att de åter blir de goda herdar för Guds folk som de var tänkta att vara!

 

 Och medan folket i Jerusalem sökte efter Jesus och frågade efter honom i förväntan, sökte folkets ledare efter Jesus och frågade efter honom för att kunna arrestera och avrätta honom. Under tiden fortsatte Jesus undervisa sina apostlar och rusta dem inför det som skulle ske med deras Messias under påskveckan. Samtidigt tvingade Gud på sitt förunderliga sätt ondska, fiendskap och djävulens planer att tjäna hans syften: så älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på Honom inte skall gå förlorad, utan ha ett evigt liv. Och detta är väl Guds försonings djupaste hemlighet: Han älskar oss så, att Han offrar allt för oss medan vi ännu är hans fiender.