Annandag påsk

Två lärjungar på väg från Jerusalem till sitt hem i Emmaus, varav vi känner den enes namn, Kleopas. De talar bägge två upprivet med varandra. De senaste dagarna har saker och ting gått för fort för dem, de har inte hunnit med. Först hade den största katastrofen i deras liv inträffat, när den man som de hade hoppats allt på grymt blivit avrättad. Allt som de hade trott och hoppats på hade nu blivit om intet. Men sorgeprocessen hade knappt hunnit börja förrän andra rykten kom i svang, rykten som sa att samme man nu hade uppstått och levde. Detta mildrade knappast de bägge lärjungarnas oro, tvärtom blev de ännu mer förvirrade.

Detta är en sak som vi kan fundera över. Varför började inte lärjungarna genast hoppa jämfota av glädje när de fick höra att Jesus uppstått? Det gick ju knappast till som på våra påskdagsmorgnar, att lärjungaskaran samfällt svarade; Ja, han är sannerligen uppstånden, på kvinnornas budskap att Kristus är uppstånden. Tvärtom alla som vittnade om att de sett honom, levande, möttes av skepsis och förvirring. Vad berodde det på? Vad det inte precis detta som de skulle önska sig, att Jesus trots allt inte var död utan levde?

Men vi får inte glömma detta, den förtvivlan som de hade kastats in i. De hade hoppats allt av Jesus, de hade trott allt av honom, och nu hade allt blivit om intet. Det är ju så, att om en människa får se sina djupaste förhoppningar gå upp i rök, den människan är väldigt försiktig med att börja hoppas igen på något nytt. Man vågar helt enkelt inte ta risken att bli besviken igen. Var det så för lärjungarna, de var så besvikna och förtvivlade, att de vågade inte väcka hoppet igen. Därför tog det också lite tid innan de blivit övertygade om att han verkligen hade uppstått.

 Medan de går där och samtalar om de här sakerna, Kleopas och den andre, så får de plötsligt sällskap. En främling kom ifatt dem och slår följe med dem. Men eftersom de var förblindade kunde de inte känna igen vem det var. Det var nog iinte bara förtvivlans tårar som förblindade dem. Så länge de inte vågade tro att han uppstått, så länge skulle de inte heller känna igen dem. Kan det vara så? Den som inte tror, den människan känner heller inte igen Kristus, ens om han skulle gå alldeles bredvid henne. Det är ju tron som öppnar våra ögon, det är med trons ögon som vi ser.

Den okände vandraren går bredvid och lyssnar en stund, men till slut frågar han vad det egentligen är som de pratar om. De stannar upp förbluffade av hans fråga. ”Du måste vara den ende här i Jerusalem som inte har hört om det som hänt de senaste dagarna”, säger Kleopas. Men när han talat färdigt så börjar vandraren tala, och då förstår de båda lärjungarna att han nog inte är så okunnig som han först gjorde sken av. Främlingen skulle nu leda dem i ett bibelstudium som de aldrig skulle glömma. Han ledde dem igenom hela bibeln, med början hos Mose och alla profeterna. Alla de texter som de kunde utan och innan. Som de hade hört i synagogan sedan de var små och insupit med modersmjölken. Texterna de blev nu som obruten mark för dem. Det var som det var första gången som de hörde dem. Ett helt nytt ljus föll över de välkända profetiorna. Jag tror att de fick vara med om många aha-upplevelser under det bibelstudiet. När de såg kom fram till sitt hem hade tron och hoppet börjat väckas hos dem, och när vandraren gjorde en antydning att gå vidare så övertalade de honom att stanna hos dem över natten. De ville höra mer, de förstod att denne man måste vara sänd av Gud. De var inte längre så förtvivlade över Jesus död, de började förstå att det hade faktiskt ingått i Guds planer och inte omkullkastat dem.

Det som slutligen öppnade deras ögon, var när Jesus bröt brödet. Då kände de igen honom, då vågade de tro fullt ut. När brödet bröts och delades ut så förstod i sina hjärtan vad Messias uppgift var; att ge världen liv precis som brödet ger oss liv. Och precis som brödet måste brytas för att kunna delas ut måste Messias lida och dö föra att komma oss till del. Häpna sprang de upp från bordet, när de såg Jesus. Nu stod allting som i blixtbelysning. Och i samma ögonblick försvann Jesus. Nu behövdes han inte där längre. Nu trodde de, och de skulle fortsätta tro även när han inte var synlig längre.
Hur ska vi kunna känna igen dig, Jesus? Det verkar inte vara helt enkelt. När inte ens två av dina lärjungar som hade levt med dig, lyssnat så många gånger på vad du haft att säga, och ändå kunde de inte känna igen dig trots att du gick och samtalade med dem under ett par timmars tid. Du var som en främling för dem. Det var ju samme Jesus men ändå inte. Något hade hänt med honom, något som gjorde att de inte kände igen honom. Den uppståndne Kristus var densamme men ändå inte.

Ja, det första som behövs är tron. Lärjungarna, Kleopas och den andre, de hade ju hört om nyheten om Jesu uppståndelse men de tvivlade, de vågade inte tro. Och eftersom de inte trodde på hans uppståndelse så kände de inte igen honom, trots att han gick mitt ibland dem.Om vi inte tror på Jesus uppståndelse så kan vi inte lära känna honom. Om vi inte tror att Jesus lever så har vi ju ingen att be till. Då har vi bara en historisk person att studera, kanhända att vi kan lära oss av de som han sagt, men han blir ingen verklighet här och nu. Han blir inte någon som vi kan leva i gemenskap med.Men lärjungarna de lyssnade till Jesu undervisning, även om den ännu inte trodde att han levde. Så även om inte tron fanns där så fanns en längtan. En längtan efter att tro på det som kvinnorna berättat. Redan denna längta i sig är en spirande tro, och den drev dem att lyssna till Jesus, till hans undervisning då han berättade om sig själv utifrån skrifterna och profeterna.Man skulle kunna säga att Jesus beredde marken med sin undervisning. Han förberedde dem så att de skulle kunna ta till sig hans närvaro, när de väl upptäckte vem han var.Vi behöver också söka kunskap om Jesus i bibeln. Om vi vill lära känna honom så får vi också läsa om honom. Det är svårt att leva i gemenskap med någon som man knappt vet något om, oavsett hur mycket längtan man har efter Jesus.Men vad var det som fick lärjungarna att slutligen känna igen honom? Det var inte undervisningen, då de lyssnat till honom, hur intressant det än måste ha varit att lyssna till den. Nej, det som fick dem att känna igen honom har ni på tavlan framför er. Det var när Jesus bröt brödet. Då kände de igen honom, då vågade de tro fullt ut. När brödet bröts och delades ut så förstod i sina hjärtan vad Messias uppgift var; att ge världen liv precis som brödet ger oss liv. Och precis som brödet måste brytas för att kunna delas ut måste Messias lida och dö föra att komma oss till del. Häpna sprang de upp från bordet, när de såg Jesus. Nu stod allting som i blixtbelysning. Och i samma ögonblick försvann Jesus, han behövdes inte där längre. Nu trodde de, och de skulle fortsätta tro även när han inte var synlig längre.  

Tobias Bäckström, Osby