Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 

 1 december

Hur alltsammans började,
det vet vi inte riktigt säkert. Det enda vi vet, är det Jonatan berättade. Men vi kan fantisera. Det är inte förbjudet. Fantasin är en gåva och gåvor är till för att användas.
Den ende som behöver ha bekymmer i himmelrik är Gud Fader. En dag kom Sankte Per till hans dörr och knackade på just som Gud Fader satt vid sin frukost och hade brett sig en smörgås med gyllengul honung från Paradisets lindar.

– Förlåt att jag stör, sa Sankte Per artigt, men skulle du Gud vilja följa med bort till min klass i änglaskolan och lyssna lite på mina elevers och särskilt då, om du ville vara så vänlig, på Jonatan. Han har inte så lätt för sig, pojken.

– Kan man inte det ena, så kan man det andra, svarade Gud Fader. Det finns alltid en uppgift som passar. Det finns ingen, som inte duger, ingen, som inte behövs.

Så vek han i hop servetten och följde med Sankte Per. Paradisets trädgård lyste och doftade. I skolträdgården låg småänglarna på knä och sådde rädisor och sallad och blandade sommarblommor. Humlor och fjärilar tumlade runt i luften över deras huvuden.

– Stopp! sa Vår Herre plötsligt och höll upp handen. Vem är det som spelar?

– Spelar? upprepade Sankte Per, som hade börjat höra lite sämre med åren. Är det inte bara vinden?

Men Vår Herre satte handen bakom örat och lyssnade.

– Det låter som en flöjt...

– Ja ja, svarade Sankte Per irriterat, det är förstås Jonatan igen. Han har själv gjort den av ett bamburör, men tro bara inte, att han spelar som han blir tillsagd! Inte en enda gång har jag fått honom att spela efter noter utan det blir detta trudeluttande och kvintilerande precis som det faller sig. Någon vidare sångröst har han inte och inte läshuvud heller, och släpper man lös honom i trädgården blir det rena katastrofen.

Gud Fader hade gått fram till den höga muren, där Jonatan satt och spelade, glömsk av allt omkring sig.

– Det låter ju fint det där, sa han vänligt.

Jonatan tog snabbt flöjten från läpparna och försökte sig på en bugning där han satt. Han blev alldeles röd i ansiktet av berömmet. Det var han inte bortskämd med.

– Kom ner, Jonatan, så får jag prata med dig lite, sa Gud Fader.

Alla de andra småänglarna slutade så att gräva för att se vad som nu skulle ske. Gud Fader lade sin hand på Jonatans axel och började gå med honom bort genom trädgården.

– Jag hade tänkt ge dig ett uppdrag, Jonatan. Ett där du kanske kunde få användning för den där flöjten du spelar så fint på. Vad skulle du säga om att komma ner till jorden ett tag?

– Oh! sa Jonatan bara, för vad skulle han säga?

Han mindes inte så mycket om jorden och han trivdes bra där han var. Men visst skulle det vara spännande, och rädd behövde han väl inte vara... Gud Fader gav säkert inga uppdrag, som han inte visste, att man klarade av!

– Annars vet jag inte vem jag ska skicka...

– Skicka mig! sa Jonatan stolt.

Bara Sankte Per skakade betänksamt på huvudet, men så visste han ju inte heller så mycket om den mänskliga naturen som Gud Fader.

– På jorden är det vinter och kallt, berättade Gud Fader. Det är det också i människornas hjärtan. Många är ensamma, somliga känner sig överflödiga, andra håller på att jaga livet ur sig för att få allt det de tror att de inte kan leva utan. Var och en ser bara om sitt eget.

– Är det synd om människorna? frågade Jonatan skyggt.

– Ja, sa Gud Fader, det är synd om människorna. De vet inte själva vad det är de går miste om.

– Men inte kan väl jag...

– Inte kan du hjälpa alla, men några stycken hinner du allt med! Jag hade tänkt göra dig till en första klassens skyddsängel, Jonatan.

– Skyddsängel! Jag? Oh, tack, snälla – får jag ha ett märke på rocken där det står?

– Det kan du väl få, om det ska vara nödvändigt. Men annars är det inte det som finns utanpå utan det som är inuti som räknas. Det vet du väl?

– Har alla det? Skyddsänglar, menar jag.

– Varenda en, men många tycker att de klarar sig lika bra utan. Då så, Jonatan, då är vi väl överens?

Jonatan nickade ivrigt. Tänk; att Gud Fader kunde använda honom, som ingen annan tyckte dög något till!

– Nu kan du gå med Sankte Per till himmelrikets skräddare och skomakare och ta mått till en varmfodrad jacka, mössa med öronlappar och ett par rejäla skinnstövlar och vad annat som kan behövas. Och glöm för allt i världen inte det där märket!

– Ja ja, muttrade Sankte Per. Och påsvantar och halsduk och kalsonger och näsdukar och undertröja och halstabletter och hostmedicin.

– Måste jag? sa Jonatan, när han fick se de korviga kalsongerna, men Sankte Per förklarade, att varenda människa gick omkring i sådana den här tiden på jorden, så det var inte lönt att han protesterade.

Allra sist fick han gå och visa upp sig för Vår Herre, som satte det guldglänsande lilla märket med två korslagda vingar och ordet SKYDDSÄNGEL på hans rock.

– Och bevara nu allt vad jag har sagt dig, Jonatan. Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord. Vik inte av, varken till höger eller vänster, utan gå rätt fram och håll dig borta från de ondas vägar. Var rädd om ditt hjärta för därifrån kommer livet!

Nej, allting förstod han väl inte, men ändå var det det första Jonatan tänkte på, där han stod på den mörka regniga vägen med himlen som en grå kupa över sitt huvud. Inte visste han hur han kommit dit, men här var han. Och det var då rent bedrövligt så ynklig han kände sig!

– Nog är du bra dum, Jonatan, sa han till sig själv. Nu har du allt gapat över mycket mer än du kan svälja. Du kunde ha suttit kvar uppe på muren i solskenet och spelat på din flöjt. Det hade passat dig bättre!

Han stack handen i fickan och trevade efter flöjten. Den kändes stum som en trästicka genom vanten. Aldrig skulle han kunna spela flöjt med påsvantar!
'Vik inte av', hade Gud Fader sagt. 'Varken till höger eller vänster!'
Hur skulle han kunna veta det? Bland alla miljoner vägar, som det säkert fanns här nere på jorden, att välja mellan? Och lika eländigt mörkt överallt!

– Vik inte av, viskade en röst som kom liksom rätt från hans eget hjärta under vinterrocken. Vik inte av!

Så då var det väl bara att gå då?
Men så korta hans ben var och så lång vägen verkade och vilken evinnerlig tid det tog! Aldrig behövde man bekymra sig om sådant i himmelrik...
Vinden blåste hård och kall och de små knotiga träden vid sidan av vägen böjde sig nästan till jorden med sina nakna grenar. Blöta blad klibbade vid hans stövlar och halsduken fick han knyta ordentligt under hakan för att den inte skulle blåsa bort. En och annan bil for förbi i hiskelig fart och stänkte vatten ur pölarna långt uppåt benen på honom. Ett tag försökte han vinka till tecken på att de skulle stanna och ta honom med, men det hade han ingenting för. De susade förbi som om han varit osynlig.
Tänk, om det var det han var? Brukar änglar gå om kring på jorden i skinnstövlar och vadderad rock från himmelrikets skräddare? Att han hade glömt att fråga om det!
Och så var han hungrig. Det visste han inte heller om det hörde till. Och skinnstövlarna var bestämt gjorda för snö och inte för regnvatten. Och så frös han om tårna.
Och så hade han hemlängtan...
Just då flög en motorcykel förbi så nära att Jonatan höll på att hamna i diket. Nu slog den av på farten och kom tillbaka i en vid sväng.

– Är du inte riktigt klok du? frågade han som körde.
Har du aldrig hört talas om reflexer? Gå på en mörk väg och vara nästan osynlig, va! Hade det inte varit för det där ljuset i kanterna, så vet ingen hur det hade gått.

– Kanterna? sa Jonatan och kände ännu hur benen darrade.

– Ja, runtom dig alltså. Och det ska du vara glad för. Sätt dig opp så får du åka in till sta'n, för det är väl dit du ska. Och håll dig ordentligt fast!

När Jonatan satt där med armarna hårt om den svarta skinnjackan framför sig och susade fram som en kometsvans genom mörkret med dån och brak, tänkte han : Nu skulle de se mig, småänglarna! Sådana här maskiner finns bara inte i himmelrik.
Innan han visste ordet av, var de mitt inne i staden.
Det var massor av bilar och bussar och människor över allt, ljus blixtrade förbi, och färgglada skyltar som knirkade i vinden.
Motorcykeln stannade och han som körde sköt upp hjälmen med båda händer så att man kunde se att det var en vanlig pojke med tjockt svart hår, som spretade i alla väderstreck, och en rödbrokig halsduk virad om halsen.

– Längre kom du inte på den biljetten, sa han och skrattade. Nu ska jag hem till mitt. Vart var det du skulle egentligen?

– Rätt fram, sa Jonatan försiktigt. Precis rätt fram och inte vika av varken till höger eller vänster.

– Knäppgök! sa pojken. Det skulle inte förvåna mig, om man fick läsa om dig i tidningarna i morgon under BORTTAPPAT. Du skulle allt behöva en skyddsängel, grabben!

Och så tryckte han ner hjälmen igen och försvann i den andra trafiken.

Skyddsängel! Det var ju det han skulle vara. En, som tog hand om andra, när det behövdes. Första klassens skyddsängel!

– Stå inte mitt i cykelbanan! skrek någon och ringde ilsket i sin klocka.

– Se dig för! röt en man med en portfölj under var arm.

– Här har vi högertrafik på trottoarerna också! ropade en dam, som hötte åt honom med paraplyet.

Snor och tårar rann i en tunn ström nerför Jonatans kalla kinder. Aldrig förr hade han känt sig så övergiven. Sankte Per hade nog haft rätt. Inte dög han till något vidare. Vem hade väl hört talas om en skyddsängel som behövde en skyddsängel?

 

©1994 Normans Förlag

 



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg