Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 4 december

 

I den slitna gröna soffan i det gamla huset på Krusegatan 10 satt mamma Vivianne med katten Rasmus i famnen. Hon strök och strök över hans svarta päls och Rasmus spann och spann. På golvet stod dammsugaren och på bordet ett enda tänt ljus – ett gult ljus i en röd stake.

– Vet du, Rasmus, någonting är fel. Väldigt mycket är fel, när jag tänker efter. Man kan inte bara flänga omkring som vi gör. Man hittar inte sig själv i allt som ska göras. Jag önskar jag vore en katt! Jo, det är sant, jag skulle vilja ligga i knäet på någon, som strök mig över pälsen och sa: Bekymra dig inte, Pyttan lilla, allting ordnar sig!

När hon sa 'Pyttan' rann en stor blank tår ner förbi näsan och droppade ner i kattpälsen.

– När jag var liten, Rasmus, då kunde jag sitta i knäet hos min pappa i timmar och vi gjorde ingenting, bara satt, och det var så skönt. Inga telefoner som ringde, ingenting man måste. Pyttan, det var jag det.

Rasmus öppnade ett sömnigt öga och bet henne på lek i handen.

– Jag ska berätta en hemlis – jag har dragit ur telefonjacket. En halvtimme har jag lovat mig, det är väl inte så farligt?

När Jocke kom hem med Jonatan, satt mamma fortfarande i soffan och sov med Rasmus i knäet och ett nedbränt ljus i en röd ljusstake på bordet. Det luktade bränt trä ända ut i tamburen.

– Om du inte hade sagt att vi skulle skynda oss, hade kanske hela huset brunnit upp! sa Jocke förfärat. Du kunde väl inte veta...

Nej, tänkte Jonatan, det kunde han väl egentligen inte, men på något sätt så visste han ändå.
Jockes mamma slog upp ögonen och spratt till. Det var som att se två Jockar på samma gång. Fast den vanlige Jocke skulle ju aldrig i livet gå omkring i en sådan där förskräcklig mössa med öronlappar. Inte om det så var snöstorm.

– Goddag! sa Jocke i mössan och tog den av sig, när han bockade, så att det tjocka ljusa håret föll ner i pannan.

– Mamma, sa den vanlige barhuvade Jocke, detta är Jonatan, min kompis. Han kan väl bo hos oss, kan han inte? Jag har ju våningssäng i mitt rum.

Det enda kloka hon hade kunnat säga i sammanhanget var förstås:

– Tycker du verkligen inte det är rörigt nog som vi har det? Kommer aldrig på fråga.

Men i stället såg hon in i den andre Jockes egendomligt lysande blå ögon och svarade milt:

– Det ordnar ni själva pojkar. Vad heter du då och var kommer du ifrån?

– Därifrån, svarade han och gjorde en gest med handen, som lika gärna kunde betyda, att han bodde lite ovanför backen. Och jag heter Jonatan.

I det samma fick hon syn på det nerbrunna ljuset.

– Jag måste ha somnat! Så förfärligt!

– Det kunde ha blivit. Men Jonatan var så ivrig på att vi skulle hem.

Hem? tänkte Jonatan. Är det här jag är hemma nu? Klarar jag det? Jag känner dem ju inte.
Och så drog det igenom honom ett nytt litet stråk av hemlängtan, längtan efter solskenet, lekarna, trudelutterna uppe på muren, som blandade sig med fågelsången. Allt det som var tryggheten. Men på något sätt var det blekare nu, suddigare som på ett gammalt fotografi. Det kanske inte var meningen att man skulle gå omkring på jorden med hjärtat i himmelen? Gud Fader hade ju skapat både det ena och det andra.
Fru Acktertoft log. Hon kände sig mycket piggare nu. Hon hade fått den där lilla stunden med ett tänt ljus, som hon längtat efter. Och hon tänkte inte dammsuga. Det fanns viktigare saker i livet!

– Vet ni vad, sa hon. Jag sätter på kaffe och vill ni hellre ha en kopp choklad så får ni det och så...

– Mamma, sa Jocke, jag har en present åt dig. Ja, till oss allihopa men i alla fall mest åt dig.

Och så tog han fram adventsstaken. Den hade kostat honom blod, svett och tårar, och en del av det satt fortfarande kvar på träet. Han var inte vidare bra på träslöjd och de fyra hålen han skulle borra höll på att bli både fem och sex, men nu med brun bets på, såg det ganska skapligt ut. Ljusen han köpt var visserligen lite för smala för hålen, men han hade droppat stearin först och klämt dit dem sedan och än så länge stod de upprätt.
Över de fyra ljusen fanns en båge av mässingstråd, tjockaste sorten och i den hängde en mässingsstjärna, som vållat honom fyra plåsterlappar.

– Jocke, utbrast mamma överlycklig, det var den vackraste adventsstake jag har sett i hela mitt liv!

Och hon menade det verkligen. Nu kunde det göra fullständigt det samma med de elektriska, som hon ändå inte kunde hitta topplamporna till. Ingen hade en vackrare adventsstake än familjen Acktertoft, det var bara så. Äkta konsthantverk!

– Och den är gjord med hjärtat, det är det viktigaste!

– Fast jag fick hyvla också, erkände Jocke.

– Jag kan nästan inte vänta tills jag får det första ljuset tänt. Kom pojkar!

Och det blev faktiskt ett så otroligt mjukt och fint ljus i köket av det där ensamma ljuset under stjärnan. De satt runt köksbordet alla tre med choklad och kaffe och tre dagar gamla bullar och bara njöt. Man såg inte alls, att dörrarna saknade målning runt knopparna, att tapeterna lossnade till höger över fönstret eller att det var samma gardiner som hängt uppe sedan september.
Ibland tyckte Vivianne att skenet kom lika mycket från den där Jonatan, som från ljuset.

– Så roligt att du dök upp, Jonatan, jag hoppas att du stannar länge!

Då stirrade Jonatan ner i sin chokladkopp som i ett brunt öga som inte sa honom något. För han visste ju faktiskt inte. Inte det heller. Det var väldigt mycket han inte visste. Han måste visst lära sig att lita på att Gud Fader visste...

– Ibland önskar man att tiden stod stilla, sa mamma. Fast så tänkte man ju inte när man var i er ålder. Då tyckte man allting var roligt. Till och med att ha röda hund. Det var den enda hund jag fick, fast jag skrev det på varenda önskelista. Vem vill ha den sista bullen förresten?

– Jonatan! sa Jocke. Ge den till Jonatan. Och tiden har stannat, mamma. Batterierna är nog slut i köksklockan. Visaren har inte rört sig på länge.

– Jag vet! sa mamma. Vi kan baka pepparkakor! Vad säger ni om det, pojkar? Jag har faktiskt en deg i kylen. Är du bra på pepparkakor, Jonatan?

– Jag har aldrig försökt...

– Kom så hjälps vi åt att röja av köksbordet och så sätter vi i gång. Det är evigheter sedan jag tog mig tid att baka pepparkakor, men när ni var små, Jocke...

– Då bakade vi över hela köket! Världens konstigaste pepparkakor, du skulle bara ha sett, Jonatan...

– Stjärnor, granar, bockar, gubbar, gummor – varsågod, det är bara till att välja!

Mamma tömde plastlådan med formar på bordet. Katten Rasmus satte försiktigt ner sina svarta tassar mitt i härligheten. Han nosade sig fram till degen och satte klorna i på försök.

– Han kan väl få en liten kula? sa Jocke. Så har han också något att göra...

Snart stod den första plåten i ugnen och en härlig doft spred sig i köket.

– Vi måste väl spara lite tills Alex och Helena och Kristoffer kommer? Och pappa! Han brukade bara baka bilar. Ska vi se vem som gör de finaste kakorna, Jonatan? Ska vi tävla? Den som vinner får äta en hel plåt själv. Finns det bara den här degen, mamma?

Vivianne skakade fundersamt på huvudet. Nyss hade hon varit alldeles övertygad om, att det var bruna bönor i de andra plastrullarna i kylen, men nu var det helt klart pepparkaksdeg, hur mycket som helst.


Hon tittade från Jocke till Jonatan – som om det var samma pojke i två upplagor! Men Jocke bakade flygplan och motorcyklar och Jonatan bara änglar.

Bill Acktertoft svängde in på uppfarten till Krusegatan 10 och undvek med knapp nöd att köra på en risig cykel, som någon behagat parkera där. Lika risig som trädgården. Måtte det bara börja snöa på allvar snart, så slapp man åtminstone att bekymra sig för den! Var gång hans käre svärfar passerade de risiga buskarna och perennerna, som aldrig blev klippta i höstas, såg man vad han tänkte och det var inte så smickrande.
Men nu var han händelsevis så makalöst trött, att han inte orkade tänka på någonting. Inte ens att han skrivit kontrakt på inte mindre än tre sjuförti och borde vara belåten. När man inte ens mäktade känna sig belåten med en dags hårt arbete, då var man nog illa ute.
Nej, han skulle bara gå in och sparka av sig skorna och lägga sig raklång på den gröna vardagsrumssoffan utan att slå på teven och utan att tända en lampa och försöka låtsas som om han inte existerade, världens tröttaste bilhandlare.
Han fumlade med nyckeln i dörrlåset och kom på att dörren var öppen. Samtidigt kom två ungar med efternamnet Acktertoft rusande uppför trädgårdsgången och kastade sig om halsen på honom.

– Hej, sa han och tappade portföljen. Var har ni varit?

– Hos mormor och veckat örngottsband.

– Och hjälpt morfar putsa kristallkronan.

– Ja ja.

Själv skulle han väl bryta samman om han såg Kristoffer och Helena i närheten av de dinglande kristallerna över matbordet, men morföräldrar verkade ha starkare nerver – eller mer tålamod.

– Åkte ni ensamma?

Han famlade innanför dörren efter strömbrytaren.

– Nej, Alex var också med, för det tyckte mormor var bäst. 'Er två vet man aldrig var man har', sa mormor, 'annat är det med Alexander'.

– Hej, Alex, sa pappa, som just råkade vända rockärmen ut och in som om allting hade sammansvurit sig för att hindra honom att komma till den sköna soffan. Hade du trevligt hos mormor och morfar?

– Jodå, sa Alexander frånvarande. Visste du att Deskpro XL 566 kommer med en 66 megaherz Pentiumprocessor och ett åtta MB stort internminne expanderbart till 136 megabyte?

– Är det verkligen sant? sa pappa Bill matt. Pratade du med mormor om det?

Doften av nygräddade pepparkakor trängde igenom trötthetsdimmorna och pappa Bill andades in djupt. Köket verkade fullt av folk.

– Älskade Pyttan, sa Bill, älskade ungar och du med vad du nu heter.

– Jonatan, sa Jonatan, som gjort fyra egna plåtar med bara änglar som alla påminde om Jocke, Helena, Alexander och Kristoffer fast med vingar på, och Pyttan hade också kommit med på ett hörn.

Jocke pekade på en brun klump med något av grizzlybjörn över sig:

– Och detta är du, pappa, jag har själv gjort den.

– Kunde inte varit mer likt, sa pappa Bill och gick med släpande steg mot vardagsrumssoffan.

Var fick de all sin energi ifrån, hans barn? Det sista han hörde innan han föll i sömn var Jocke, som ropade:

– Mamma, titta på klockan! Nu går den igen, kan du fatta?

Men mamma såg så milt på Jonatan och strök honom över håret:

– Den enväldiga juryn bestämmer att första pris går till Jonatan och alla hans änglar.

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg