Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 5 december

 

Det kommer alltid en måndag, fast den här var en måndag med kvardröjande härliga dofter i köket och massor av pepparkakor i burkar staplade på höjden under skåpen över diskbänken. Visst var folk glåmiga och trötta, men inte fullt så trötta, som alla andra måndagar.
Alexander satt fortfarande med armbågen i en eller annan bok, men inte värre än att han kunde säga ett ord emellanåt. Kristoffer ritade gubbar i smöret på sin macka med skaftet av en tesked, men inget smör hade än så länge fastnat på hans rena tröja. Helena hade valt extra noga i garderoben och ståtade med hårband medan Jocke verkade vara i gång med att berätta sitt livs historia för Jonatan.
Det var märkligt så allt verkade kretsa kring Jonatan. Bill lade ner tidningen mitt i fotbollsresultaten och sa:

– Du grabben, Jonatan, menar jag, har du inget hem att vara i? Är det ingen som saknar dig? Du får förstås gärna vara här, det är inte det, men...

– Han har lovat att laga din cykel i dag, sa Jocke fortare än han hann hejda sig.

– Min cykel? Pappas ögonbryn åkte upp i hårfästet. Det enda som fortfarande rullar i det här huset, det enda som inte är stulet eller sönderkört eller upprostat? Min fina gamla kvalitetscykel?

– Den blir säkert ändå finare, när Jonatan haft hand om den, insköt mamma och tittade på Jonatan, som om han varit en Guds gåva till familjen Acktertoft. Inte sant, Jonatan?

Då rodnade Jonatan och bredde mjukosten utanför mackan och Alexander tittade upp från boken:

– Äsch, larva dig inte mamma!

Pappa Bill vek i hop tidningen.

– Nå ja, vi säger väl det då. Är det ingen mer än jag som tänker arbeta i dag? För dem som ska åka med mig gäller uppställning om tio minuter.

Butikscentrat Violen skulle öppna vilket ögonblick som helst. Folk stod redan i kö för att komma in från snålblåsten. Vivianne svängde ner från torget mot parkeringen bakom och hade redan huvudet fullt av tankar på affären. Kanske hon skulle behöva ta in ytterligare någon extrahjälp mer än fru Sörensson? I fjol hade omsättningen slagit alla rekord trots de dåliga tiderna och det hade ju inte direkt blivit bättre sedan dess, så hon skulle kanske rentav sälja ändå mer den här julen?
Tänk om hon skulle överraska hela familjen med att ge dem en vecka i fjällen över jul? Slippa ifrån alla bekymmer...
MORMOR!
Tanken på mormor kom med samma kraft som explosionen från en jetmotor och hon hade så när kört in i en liten röd Fiat, som stod parkerad intill varuhusets sopcontainer. Bredvid stod en lång mager karl i luggsliten pälsmössa och stampade småfruset med fötterna.
FARFAR!
Nu blixtrade det till igen mellan öronen, men mildare den här gången. Vivianne var faktiskt förtjust i sin svärfar fast det ibland var som att ha förälskat sig i en nötknäppare i trä – gjorde inte så mycket väsen av sig och knepig att hantera tills man lärt sig.

– God morgon! sa farfar för det var inte så mycket 'hejsan svejsan' där uppe i Småland där han kom ifrån. Det var roligt att se dig, Vivan.

– Men farfar, ropade Vivianne innan hon knappt hunnit ur bilen, vad i all världen gör du här en vanlig måndagmorgan?

Att bli kallad Vivan av farfar i stället för Vivianne var liksom bara naturligt. En och annan Vivan kunde det säkert finnas där uppe i trakten av Kuggaboda, men inga Vivianne. Det var inte mer svenskt än en liten röd Fiat.

– Jag fick åka med grannens tös. Så slapp hon köra ensam. Och så tänkte jag jag kunde titta in ett tag. Det är länge sedan vi sågs.

Farfar Einar var senig och tunn som en frötall på ett kalhygge och när han rörde sig kom en svag doft av kallgarderob och sällan använd vinterrock. När han räckte fram handen var det som att ta i en träbit, som skulle behövt en omgång med sandpapper för att bli slät och mjuk. Nu höll han Viviannes hand ett bra tag.

– Jag tycker du har blivit tunnare, tös. Du arbetar väl för mycket kan jag tro. Ska det vara nödvändigt? Har inte Ville så han kan försörja dig?

Lika lite som farfar kunde tänka sig att kalla Vivan för Vivianne, kunde han drömma om att kalla sin son Wilhelm för Bill. Otto Einar Wilhelm hette han – Otto efter morfar, Wilhelm efter farfar och Einar efter far, utan minsta tanke på att det skulle låta bra i reklamen för en bilfirma.
Vivan tyckte, att det kom en lukt av blandskog och nysågat virke från farfars hand och plötsligt kom det upp som en längtans blomma inom henne – att få komma upp till farfar i hans röda lilla stuga där posten och varubilen vände innan storskogen tog vid på allvar. Där hade hon varit med Bill som nyförlovad och där hade de bott om somrarna på sina korta och billiga semestrar medan Bill prövade lyckan som bilförsäljare. Och det året Helena var född – hon kom i håg farmor Hulda med Helena i knäet i skuggan under äppelträdet. Allt blev tydligt som bilder i ett familjealbum.

– Jag vill ju själv jobba, farfar. Och affären går bra, mycket bra. Kom med in, jag måste öppna nu, förstår du.

Allt kunde köpas i köpcentrat Violen, från klockor och konserver till fjälltält och huvudvärkstabletter.

– En blir rentav yr när en ser sig omkring, sa farfar Einar som redde sig fint med Olgas Livs hemma i Södra Ljunga. Var gör folk av allt de köper? För de kan ju inte bara kasta och köpa nytt?

När Vivan hade fått upp skjutdörrarna av glas till VIVIANNES, såg farfar rent vilsen ut bland silkesunderkjolarna och velourmorgonrockarna och nattlinnena, som visade mer än de dolde.

– Ja, här hade man inte kunnat köpa något åt Hulda, inte, sa han och stoppade pälsmössan under armen.

Det fanns så mycket upphängt och upplagt och uppdraperat så han visste inte var han skulle göra av sig i sin stora vinterrock för att inte riva ner något.
Telefonen började ringa, och fru Sörensson kom och trodde att farfar var en kund, som borde tas om hand.
Kunder strömmade till och Vivan viskade i förbifarten, att om farfar ville sitta ner på lagret en liten liten stund, så skulle hon nog snart kunna ordna med en kopp kaffe.

– Inget besvär för min skull, sa farfar men gick lydigt in på lagret och klämde ner sig mellan tio kartonger axelbandslöst och tio med nyinkomna baddräkter.

Han började bli varm, men visste inte var han skulle hänga av sig ytterrocken.
Då slogs draperiet åt sidan och in kom Hugo Hult, Viviannes far.

– Trevligt att se dig, Einar! Vivan sa, att jag kunde hitta dig här.

De skakade hand och farfar sa:

– Hur står det till så här strax före jul? Bara bra, hoppas jag.

– Tja, sa morfar, man skulle väl inte klaga. Men det är just det här med julen. Linnéa blir så till sig, när det drar i hop sig, köper hem en halv gris och ska ha mig till att putsa alla fönster och skura golven med kristallolja och bona dem igen. I fjol satt jag, om du minns, med foten i bandage till långt in på trettonhelgen för att jag hade gått och halkat.

Farfar begrundade vad morfar hade sagt och sa:

– Då har jag det lugnare. Hur skulle det vara om ni kom opp till mig i stället? Jag brukar ha lite kål och skinka och ett kok lutfisk. Du tycker väl om stark senapssås?

Hugo suckade:

– Jag ja, men inte Linnéa. Hon ska ha ingefära.

– Ingefära? sa farfar och såg ut som om han undrat hur man kunde gå åstad och gifta sig med någon, som ville ha ingefära till lutfisk.

Kärleken är blind och döv, men undras om den förstörde smaklökarna också?

- Häng av dig, Einar, så sätter vi på kaffe, sa morfar.

Det var trivsamt på lagret, nu när Hugo kommit. De hade alltid kommit gott överens. Nu dukade de med plastmuggar och skar upp vetebröd på en kartong strumpbyxor.

– Jag önskar verkligen att jag kunde få Linnéa med mig, sa morfar, men det går inte. Jul är jul och det kan man inte ändra på. Inte om hon så stupar på mållinjen. Ta bara syltan till exempel – jag äter inte sylta och Vivan tål det inte och Bill säger, att en gång räcker, tack, men det hjälper inte. Sylta ska det vara, om den så ska åka ut långt före julgranen.

Farfar Einar förstod att det var ett problem.

– Och just nu, sa morfar, just nu har hon skickat mig till apoteket för att köpa humle till kryddsillen. Men där trodde de visst det var något som flög och surrade och ingenting man stoppar i sill.

Det fick de ta sig en extra kopp kaffe på.

– Och här sitter ni, sa Vivianne och satte ner stjärten på kanten av skrivbordet. Har ni kaffe över? Jag är redan så trött, så jag kan knappt stå på benen. Kassorna slår alla rekord. Har sålt nästan vartenda nattlinne ner till storlek trettisex och det är mer än tre veckor kvar.

– Ja ja, sa morfar tåligt, då blir det väl som förra julafton – du sover i en stol och Bill i en annan.

Vivianne bet sig i läppen, men svarade inte.
Då böljade draperiet igen och där stod Bill. Nu började lagret verka proppfullt.

– Men far! sa Bill, inte visste jag att du var i sta'n!

– Det ska jag inte vara så länge, sa farfar Einar. Jag har det lugnare hemma. Det är bättre att ni kommer till mig. Det skulle ni må bra av allihop, tror jag.

– Inte mig emot, sa Bill. Jag är helt utschasad. Har ni en kopp kaffe? Nej, förresten, jag ska nog inte dricka mer, magen protesterar.

– Men Bill! sa Vivianne och tystade rösten inom sig. Hur kan du tro, ja, hur kan du bara tänka, att vi skulle ta barnen från sta'n och sätta dem i urskogen över jul?!

– Å ja, sa Bill, jag satt minsann i urskogen rätt många år innan jag träffade dig och det for jag inte illa av. Titta bara på far, han är då garanterat den mest sansade i det här sällskapet.

Nu frasade det i draperiet igen och in susade Jocke.

– Farfar! Vad häftigt! Vad gör du här?

– Ja, det börjar jag också undra så smått, sa farfar och skakade på huvudet. Jag åkte med grannens tös för jag hade inget särskilt för mig, men nu är det nog på tiden att jag kommer hem igen till Kuggaboda innan jag blir rent konfys.

– Följer du inte med hem? undrade Jocke besviket. Så fick du träffa min kompis Jonatan. Han är dödsbra på att laga cyklar.

– Ta honom med opp någon gång då, sa farfar. Jag har tolv gamla i ladan som du vet.

Farfar hade redan rest sig och försökte kränga på sig rocken utan att riva ner kaffebryggaren. Då rasslade det i draperiets ringar och där stod mormor Linnéa, vild i ögonen som ett djur inför matadoren.

– Och här hittar man dig, Hugo Hult, drickandes kaffe i lugn och ro medan en annan står där hemma och väntar på humlen! Det är det enda jag bett dig om, men icke. Om jag så arbetar i hjäl mig...

– Goddag, sa farfar Einar, goddag på dig, Linnéa. Ja, jag ska gå nu, så bekymra dig inte om mig. Jag har en tid att passa.

– Jag följer dig ut, skyndade sig morfar att säga. De trängde sig ut mellan galgar och kunder och efter följde Vivianne, Bill och Jocke snabbare än en iller försvinner i ett hål.

– Vad är det med alla människor nu för tiden! utropade mormor irriterat. De är ju som om de var galna bara för att det ska bli jul!

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg