Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 

 6 december

 

Om Jonatan hade oroat sig för hur han skulle klara arbetet han fått, så visste han nu, att den Gud Fader har gett en uppgift hjälper han också att genomföra den.
Första dagen han följde med Jocke till skolan hade han känt sig liten som en myra i det stora huset bland de hundratals barnen som alltid var på väg någonstans till någonting som krävde att de skrek och hojtade för full hals. De hade samlats omkring honom som flugor kring en sockerbit och Jocke hade sagt:

– Detta är min kompis Jonatan. Han ska vara med mig ett tag. Hans farsa är forskningsresande och håller till någonstans vid Nordpolen. Men han vill inte att man ska snacka så mycket om det, för han längtar väldigt efter honom.

Det sista var i alla fall sant, tänkte Jonatan som fått lära sig att man inte ska ljuga.
Kanske var det ändå bra, att han inte behövde trassla in sig allt för mycket i förklaringar. Ibland visste han inte ens själv vad Gud Fader ville att han skulle göra. Det var som två klockor som gick i otakt: Hans egen ville skena, men Gud Faders gick långsamt och tryggt.
I änglaskolan hade de fått träna sig i tålamod. Att tyst och stilla vänta på signalen, att det nu var dags, varken förr eller senare, det var ett av de svåraste ämnena för en som hade sprall i hela kroppen. Och såg han sig omkring här nere på jorden, så verkade det sorh om varenda en hade sprall i kroppen, både små som stora.
Jocke och hans familj hade han genast tyckt om. Mamma Vivianne, som försökte räcka till överallt och aldrig hann mer än hälften av det hon ville, pappa Bill, som jobbade så hårt och sov så tungt tio minuter efter att han satt sig ner för att se nyheterna, lille Kristoffer med de spelande ögonen, den förnuftiga Helena och så Alexander, som mådde bäst, när han fick sitta framför sin dator.

– Men det allra allra bästa det är att det känns som att detta är hemma! sa Jonatan, där han satt som han brukade i fönsterkarmen på Jockes rum, där han kunde se himlen och de flygande molnen.

– Och det är för att ni är som ni är allesammans, lade han till.

Den enda han haft lite problem med var Jockes mormor Linnéa som tyckte om ordning och reda och inte kunde fatta hur ungar i skolåldern kunde fara omkring som Jonatan.

– För tänk dig själv, sa Jonatan, du kommer till en plats där du inte känner en kotte och plötsligt ska du vara där och bo där och leva med människor du aldrig har sett förr. Hur tror du det känns?

– Som flyktingar, menar du?

Jonatan nickade. Jocke sa:

– Det måste vara jättehemskt. Rena pesten.

– Men ni tog emot mig som om ni längtat efter mig hela bunten.

– Den förlorade sonen kanske? Fast mamma brukar säga att fyra sådana ungar som hennes är lika goda som åtta. Vi räcker och blir över. Men du hör ju till familjen.

– Det brukar Gud Fader också säga, när han är bekymrad : 'De hör ju till familjen, det får man aldrig glömma.'

– Hur vet du det? sa Jocke förvånad.

Jonatan tog spjärn och landade på golvet lätt som en vindpust.

– Äsch, det är bara något jag hört.

Jonatan försvann in till de andra, men Jocke gick till fönsterkarmen där han nyss suttit och strök med pekfingret över den grå ytan. Sedan stod han ett bra tag och studerade sin egen fingertopp med en tämligen smutsig nagel och rätt mycket blått från en läckande kulspetspenna. Men ovanpå både smutsen och det blå låg ett fint skimmer som liknade guldstoft.
I skuggan av den stora granen mitt på torget stod en frusen julgransförsäljare och lyssnade till något som lät som en svärm fåglar som slagit sig ner bland granarna. Men hur han än lade nacken bakåt och spanade, kunde han ingenting se.

– Besynnerligt, sa han och tog sig en åkarbrasa, kan jag ha gått och blivit närsynt på gamla da'r? Jag som har kunnat se en loppa i en golvspringa på två meters håll!

Han visste inte, att rymden omkring oss ständigt är fylld av skaror av änglar, men att koncentrationen ökar särskilt kring jultiden tills änglarna är så många som ett fält fullt av starar när det är dags för höstflytten.

– Ni ser, sa Julefrid från sin plats närmast stammen, att behoven är oändliga. Om och om igen kan det sägas, att nöden på jorden är stor och då tänker jag inte i förstone på sådant som kan mätta magen utan på det som kan bli till en tröst för själen.

Många av de mindre änglarna tyckte att Julefrid var bra gammal och inte alltid så lätt att förstå. Men så hade han också varit obegripligt länge på jorden och man ska ha respekt för ålderdomen.
Då och då sammankallade Julefrid till möten där de modlösa fick mod och de övermodiga blev varnade för alla de fallgropar som lurade.

– Se er omkring och överallt ska ni upptäcka hur allt bara handlar om att köpa och sälja, och i ivern att få sålt och köpt så mycket som möjligt ger man sig inte tid att vårda sig om de gamla eller ha ett vänligt ord för de utstötta eller ge med varmt hjärta till dem som ingenting har. Så förtröttas aldrig. Uppgifterna är många och vårt tålamod behöver verkligen vara änglalikt, men bemöt också det kallaste hjärta med kärlek. De som minst förtjänar det behöver vår kärlek allra mest.

Det gick en djup suck genom granens grenar som om också den visste hur svårt det kunde vara att älska den som inget ger tillbaka.

– Julen är satt på undantag, sa den gamle. Det är så få som verkligen bryr sig om att minnas vem som är festens huvudperson. Han har kommit bort i hanteringen. Ja, många är de, som inte skänker honom en tanke och det gör så ont hos en gammal man, att den som skulle ha all vår omtanke i den heliga julkvällen så ofta blir bortglömd. Ja ja, jag vet att ni tycker jag låter väl pessimistisk...

Julefrid höll upp handen som om han ville stoppa protesterna.

– Men jag har sett så mycket mer än ni och jag vet hur få det är som med andakt och glädje tar emot denna Guds käraste gåva till jorden. Därför måste vi alla hjälpas åt att med den kraft vi har fått och all den fantasi vi kan uppbringa, sprida en stråle av julens heliga ljus in i varje barn och varje ensamt hjärta.

Ruggiga och småfrusna lämnade alla änglarna den stora granen efter mötets avslutande. Och julgransförsäljaren sa till sig själv, att om så stora svärmar av fåglar kunde flyga rätt över hans huvud utan att han såg dem, så måste han skaffa glasögon. Han kanske rentav skulle önska sig ett par i julklapp så att han verkligen såg vad det var meningen att han skulle se.

– Julgran frun? ropade han i det samma. Ska frun inte ha en fin julgran i år?

Sedan såg han hur luggsliten hon såg ut, mer typen för en gammal plastgran som man förvarar i en vrå i garderoben och fäller ut som ett paraply. Inga saftiga blanka barr, ingen doft av djupa skogar, rena natten för alla ambitiösa julgransförsäljare. Han blev riktigt upprörd, när han tänkte på det.

– Julgran, sa fruntimret i den grå kappan, där skinnet på kragen var uppslitet fram där hon knäppte, det kostar alldeles för mycket.

– För mycket? sa julgransförsäljaren argt. Har hon en aning om vad det kostar en annan att först hugga, sedan transportera och så stå här och frysa och ovanpå allt betala förlusterna, när man bara får sålt hälften?

– Jag menade inte så, sa damen generat, ni får inte missförstå mig. Jag menade bara, att för mig är det för mycket. Jag har min höga hyra och allting har gått upp, pensionen räcker dåligt. Men nog skulle jag vilja ha en gran alltid. Det har jag längtat efter varenda jul sedan jag blev ensam, men man får klara sig ändå och inte klaga. Det finns de som har det sämre.

Inte för sitt liv kunde han förstå var han fick den tokiga idén ifrån, men plötsligt sa han i en helt annan ton:

– Har hon råd till tretti kronor så ska hon få den för det och jag ska bära den ända hem i farstun till frun! Det vet en väl hur det är att vara ensam och ha ont om pengar.

– Men inte ska ni väl...

– Inget snack om saken! Hör du, ropade han till den, som sålde strax intill, håll ett öga på mina granar ett tag medan jag hjälper frun här hem!

– Jag vet inte hur jag ska kunna tacka, sa fru Johansson, för så hette hon. Han har då varit alldeles för snäll och utan anledning till på köpet.

Nej, tänkte han, någon sorts anledning var det allt. Men den var svår att få syn på i en hast. Kunde det vara glädjen i att se, att hur knapert man än hade det själv, så fanns det ändå alltid någon man kunde hjälpa? Om det så bara var för tretti kronor julglädje.

– Så fint frun har det, sa julgransförsäljaren och såg sig om med mössan i näven. Trivsamt. Sådant som fruntimmer är så bra på. Krukväxter och doningar. Ja, en annan har inte mycket tumme med sådant och sedan min fru dog har det inte blivit någon ordning.

Han såg riktigt längtansfull ut, där han stod innanför dörren och tummade på mössan och plötsligt kunde hon inget annat än säga:

– Ja, jag kan väl inte bjuda på kaffe nu mitt i kommersen, men om han vill låta det anstå till julafton, så kunde jag kanske få...

Hon blev så röd som ett vinteräpple, gamla människan.

– Jag menar, om vi båda är ensamna. Helgerna är värst, när man sitter där och alla andra har sina.

Han lyste upp.

– Skulle hon verkligen kunna tänka sig, att... Men blir det inte för mycket besvär då?

– Det är gott att ha någon att ordna för, om det så bara är en kopp kaffe.

– Axel heter jag! sa han och sträckte fram näven, Axel Jönsson.

– Och jag heter Berta, Berta Johansson.

– Så blir det ändå en jul att se fram emot! sa Axel och kramade hennes hand med sin stora näve. Och frun, Berta menar jag, ska inte behöva ångra sig, det lovar jag!

Han visslade hela vägen ner i trappan och Berta Johansson stod med dörren på glänt och lyssnade. Det var som den finaste flöjt och tonerna låg kvar långt efter att han hade stängt efter sig där nere.
Axel Jönsson kastade mer än en blick uppåt himlen för att se om han kunde få öga på några fler av flocken han så tydligt hört i granen, men de var borta. Och det gjorde ingenting, han kunde vissla själv!

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg