Stiftelsen Bibelskolan.com
 

8 december

 

En kväll, när de hade lagt sig, sa Jocke:

– Vad konstigt, Jonatan, det hörs inte ett knyst när du ligger i överslafen. När Alex ska ligga där uppe, knakar det hela tiden. Vad väger du?

– Det vet jag inte, svarade Jonatan och fnissade, som om han hade kommit att tänka på något han inte kunde berätta för Jocke.

– Inte kan det vara mycket i alla fall. Nu har du snart varit här en hel vecka. Är det säkert att ingen saknar dig?

– Saknar? upprepade Jonatan tankfullt. Jag vet inte riktigt.

– Men längtar du inte hem?

– Hem är här nu, sa Jonatan. Så länge jag stannar. Och jag tycker så mycket om er allihop.

Han tystnade. Himlen var full av klara stjärnor. Det gick ett band av lysande prickar snett över himlavalvet. Han föreställde sig att han gick över valvet som på en bro och medan han tänkte på hur det skulle kännas med stjärngrus knastrande under skinnstövlarna igen, somnade han.
Jocke låg vaken ett tag till och lyssnade till Jonatans andetag. De var lätta som sommarpustar en stilla dag med blankt vatten. En sådan dag, då alla segel hänger slaka och inte ett strå rör sig. Den bästa dagen på sommarlovet.
I skolan satt man med tända lampor från det man kom tills man gick hem igen och det var lika mörkt hela dagen. Om det ändå snart hade varit jullov! Eller snön ville bestämma sig för att bli liggande.
I Jockes klass låg fröken hemma med halsfluss och de hade en annan lärare, en gammal en, som var från den tiden, då alla satt där de skulle i sina bänkar och inte for runt som skållade troll ideligen. Allting var bättre förr.

– När jag undervisade på den här skolan då...

Nästan allt hon sa började likadant.

– Hur ska man alls kunna hålla ordning, det undrar jag bara? Sätta tioåringar runt ett och samma bord, det förstår ju var och en att det är rena vansinnet. Hur ska man få er att hålla tysta Det undrar jag bara.

Det var mycket som fröken Palmquist undrade. Oftast undrade hon varför hon alls hade åtagit sig att vikariera och om hon skulle klara sig ifrån det med förståndet i behåll.
Den dagen Jonatan hade bestämt sig för att följa med Jocke för att se hur de hade det i skolan, blev fröken Palmquist först väldigt upprörd för att inte Jonatan kunde redogöra för vilken skolform de hade där han kom ifrån och för att han saknade intyg på att han tillfälligt skulle få följa undervisningen.
Men när väl Jonatan hade smugit sig ner på platsen närmast Jocke vid bordet gick det bättre. Fröken Palmquist tyckte till och med, att det bordet var det lugnaste i hela klassrummet.
Gång efter annan glömde fröken Palmquist rentav vad hon höll på med och satt i stället och tittade fundersamt på Jonatan.

– Om jag kunde begripa, mumlade hon för sig själv. Den där pojken påminner mig så kolossalt om någon annan. Jag undrar vem?

Men alla andra kunde förstås se, att det var Jocke han liknade. Fast tjejerna tyckte att han hade blåare ögon och det hade inte ens gått två timmar innan Lotta, som var mest framfusig, hade stuckit till Jonatan en lapp, där det stod : 'HAR JAG TJANGS PÅ DIG?'

– Vad då TJANGS? viskade Jonatan förbryllad och visade lappen för Jocke, som strax började fnissa och sa, att han bara skulle akta sig innan varenda tjej ville ha chans på honom.

– De tycker du är häftig, fattar du?

Då blev Jonatan alldeles röd i huvudet och visste inte vart han skulle titta.

– Vad ska jag svara!

– Inte behöver du svara, sa Jocke och ryckte på axlarna. Tjejer ska hållas kort.

Nästa timme skulle de ha laborativ matematik och fröken Palmquist undrade vad det nu var för några nya påhitt tills busige Reine, som alltid pratade utan att ha blivit tillfrågad, sa att man gick ut och vägde och mätte och sådant.

– Ut? undrade fröken Palmquist förfärat. I detta vädret? Jag vet inte ens om jag är klädd för det...

– Det kan vi klara själva, så kan fröken bli sittande, föreslog Reine och fröken såg rentav tacksam ut.

Naturligtvis sa inte Reine, att man kunde ha laborativ matematik inomhus också för enkelhetens skull. Reine tog över och delade ut måttband och tumstockar och anteckningspapper och så larmade de ut allesammans. Reine stack in huvudet igen.

– Det var så sant, vi skulle haft en våg också, men det kan vi kanske låna hos skolsköterskan.

– Ja ja, sa fröken Palmquist, du vet tydligen hur ni brukar göra.

Sedan satt hon kvar och undrade hur hon skulle förklara ett tomt klassrum i fall rektorn kom in. På hennes tid hade varken tioåringar eller undervisningen varit så märkvärdig som nu. Det var sannerligen bra mycket bättre förr!
På skolgården låg det lagom med kladdig snö i hörnen för att man skulle kunna rulla snöbollar, vilket naturligtvis var strängeligen förbjudet, allrahelst som det blev lika mycket grus som snö i de snöbollarna.
Reine och de andra rullade ändå några på försök, som de skulle ha och mäta runt om. De flesta hade snöbollar som var tjugo eller tjugotvå centimeter runt om, men Reines var alla över trettio.

– Antecknas, sa Reine, snöbollar runt om tjugoåtta centimeter eller vad ni nu har.

– Ska man inte veta vad de väger? sa Lotta och då blev Lotta skickad in till skolsköterskan efter vågen, fast hon skulle förstås inte säga, att de skulle ha den att väga snöbollar på utan bara att fröken Palmquist behövde den.

– Har hon ingen där hemma? sa skolsköterskan. Konstiga människor det finns.

Reine och grabbarna ställde upp vågen på cementplattan intill bollplanket och så kommenderades alla fram för att få sina snöbollar vägda. När Jonatan lade sin snöboll på vågen sa Reine:

– Tror du det här är en brevvåg? Vad är det för fjuttsnöbollar du kör med?

– Jonatans snöboll är i alla fall den allra snyggaste! skrek Lotta. Alldeles rund och inte ett enda grus i den. Dina är ju prickiga som korintkakor, Reine. Se själv!

– Äsch, sa Reine ilsket. Den här kan man bara inte väga. Man kan väl inte väga luft, va?

Sedan bestämde de sig för att väga sig själva med en snöboll i handen, men när turen kom till Jonatan gjorde vågen inget utslag – inte ens när han hade tio snöbollar i famnen.

– Det måste vara ELEKTROMAGNETISKA STÖRNINGAR! sa Reine, som hade en far, som sålde videoapparater.

Jonatan hade ingenting han kunde anteckna på sitt papper. Men sedan mätte de sig och han var exakt lika lång som Jocke.
De mätte klätterställningen också och avståndet från klätterställningen till grinden och omkretsen på kastanjen mitt på gården och höjden upp till första grenen och räcket till källartrappan och höjd, bredd och djup på papperspellen på staketet.

– Nu ska vi mäta våra muskler! bestämde Reine. Bara killarna för tjejer har inga.

– Det kan vi väl inte, protesterade Jocke, vi har ju våra tjocka jackor.

– Vi kan dra av fyra centimeter för täckjacka, föreslog Reine. Om ni är så ynkliga, så ni inte vågar ta av er det lilla taget.

Då bestämde de sig för att tjejerna kunde hålla jackorna medan de mätte.

– Det var det fånigaste jag varit med om, sa Lotta och vände ryggen till. Gör det inte, tjejer, de bara mallar sig! Fast jag kan ta din, Jonatan, det kan jag...

Jonatan tog tveksamt av sig sin varma jacka från himmelrikets skrädderi. Om det var kallt med jackan på, så var det mycket värre med den av. Och han var inte van vid snö och slask där han kom från, så där stod han och huttrade och försökte slå armarna om sig själv för att inte frysa sig fördärvad.

– O, så gott den luktar! sa Lotta. Känn tjejer! Den luktar sommar, höstack, blommor...

– Jag tycker den luktar som min katt, när den har fått sol i pälsen, sa en flicka, som hette Stina och rodnade för allting.

– Hörde ni? skrek Reine. Den nya grabben luktar katt! Ska vi inte mula honom? Inte kan man gå omkring och lukta katt heller?

Och innan Jonatan hann så mycket som blinka, hade de kastat sig över honom och gnuggat in våt snö i hans ansikte och långt ner på halsen och ryggen. Det var så kallt så det gjorde ont och Jonatan kippade efter andan.

– Så fegt! skrek Lotta. Hur bara kan ni? Han har väl inte gjort er något, har han? Riktiga pottor, det är vad ni är! Kom tjejer, så klår vi dem!

Det tog bara några minuter så var ett fruktansvärt snöbollskrig i gång. Grusiga, hårda snöbollar ven genom luften och gjorde ont där de träffade. Jonatan kände sig alldeles omtumlad. Var det krig? Ära vare Gud i höjden och på jorden frid! brukade de sjunga i himmelrikets kör var morgon, med vad liknade detta?
Plötsligt fick han se Jocke. Jocke hade fått en snöboll i ögat och det gjorde förfärligt ont. Han höll sig med bägge händer för det skadade stället och försökte låta bli att gråta. Men inte slutade kriget för det. Nästa snöboll träffade Jocke i pannan.
Då slog Jonatan ut med armarna och ställde sig framför Jocke för att skydda honom med sin egen kropp. Nu visste nästan ingen vem som kastade mot vem, men Reine höll två isiga snöbollar i vänster hand och Jonatan var ju rena måltavlan, som han stod där i sin vita skjorta. Den ena projektilen träffade Jonatan med all kraft mitt mellan ögonen och den andra i tinningen och plötsligt låg Jonatan framstupa i sörjan på skolgården och rörde sig inte ens, när fröken Palmquist och studierektorn och två andra lärare, som sett alltsammans från sina fönster, kom rusande.

– Men vad i all världen håller ni på med? ropade studierektorn och tog tag i Reine och två av de andra slagskämparna så snart han kom fram. Vet ni inte att det är strängeligen förbjudet att kasta snöboll här? Och flickorna också! Lotta, har du blivit skvatt galen?

– De kastade på Jonatan, snyftade Lotta. Och först var de urdumma mot honom, Reine mest...

– Skyll inte ifrån dig! sa studierektorn strängt. Jag bryr mig inte om vem som gjorde vad och varför. Huvudsaken är att ni brutit mot skolstadgan och den kom till för att ni inte skulle skada varandra! Vem är pojken som ligger där?

Studierektorn böjde sig över Jonatan och försökte försiktigt lyfta upp honom.

– Milde tid! sa studierektorn. Han blöder ju...

– Jamen, det är ju Jonatan, sa Lotta, och nu grät hon högt. De slog på honom för att han försökte försvara Jocke!

– Och där är en till! Käre tid, hur gick det med ditt öga, Jocke?

– Jag visste det, jag visste det! ropade fröken Palmquist. Om detta ska kallas laborativ matematik, så ska då inte jag vara vikarie mer. På min tid...

Äntligen var det något som fröken Palmquist verkligen visste. Men det hjälpte inte mycket nu. Jonatan slog upp ögonen och fröken Palmquist slog i hop händerna:

– Nu ser jag ju vem han är lik! Den där andra pojken, Jocke! Alldeles på pricken...

Studierektorn torkade av det värsta från Jockes ansikte. Snöbollen hade till all lycka träffat ögonbrynet och inte ögat och blodet kom därifrån. Så snart Jocke kunde se ordentligt föll han på knä framför Jonatan, som låg med halva kroppen i rektorns knä.

– Jonatan, hur är det med dig? Snälle Jonatan, kan du säga något? Rektorn, tänk om han dör...

– Å nej, sa rektorn, pojkar brukar tåla en hel del, men nog är det otroligt dumt, att ni kan få för er att slåss med snöbollar som innehåller mer grus än snö. Att det ska behöva gå så här långt innan ni begriper det!

Jonatans ögon hängde vid Jockes och det såg ut som om han log ett litet belåtet leende med sin spruckna läpp och sitt skrapade, smutsiga ansikte.

– Titta, viskade flickan, som hette Stina och hade råkat sätta i gång alltihop, hans skjorta har inte blivit smutsig, inte ett enda dugg!

Det var sant, Jonatans vita skjorta var lika ren nu som innan Det Stora Kriget. Men hans ansikte såg eländigt ut.

– Vem gjorde dettas sa rektorn strängt. Du måste ha sett vem som kastade de där snöbollarna, inte sant?

Lotta och de andra tyckte att Reine krympte två centimeter. Men Jonatan skakade försiktigt på huvudet.

– Nää, det blev nog bara så. Det var säkert inte meningen...

Rektorn tittade allvarligt på Jonatan och sedan sa han:

– Det hedrar dig att du inte vill skvallra.

Han hjälpte Jonatan på fötter och Jonatan och Jocke blev förda till skolsköterskan tillsammans med vågen. De skulle få resten av dagen fritt sedan de blivit omplåstrade.

– Tur att man aldrig skaffat annat än katt! muttrade skolsköterskan medan hon baddade deras sår. Det finns bestämt inga gränser för vad pojkar kan hitta på!

Men Jocke tänkte något helt annat: Att det bestämt inte fanns några gränser för vad Jonatan kunde göra – för en vän som Jocke.

– Var du inte rädd? frågade han, när de kommit ut på gatan med kirurgtejp på tre ställen var.

– Jo, mycket! svarade Jonatan. Man kunde tydligt se att han inte ville prata om det mer.

Aldrig mer skulle han få en vän som Jonatan!

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg