Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 10 december

 

I det stora köket på Krusegatan 10 höll mormor Linnéa som bäst på att stoppa korv. Morfar Hugo malde köttfärs iförd ett av Viviannes eleganta värdinneförkläden. Folieformar och plastpåsar täckte var millimeter av bord och bänkar, som inte redan var belamrade med kotlettrad, fjälster, filé, grisfötter, flankstek, skinka och bog. I mamma Viviannes stora syltgryta puttrade ett halvt grishuvud muntert. Det kvarvarande örat stack upp som en fjäder under locket, som satt elegant på sned.
Huskatten hade förvisats till vardagsrumssoffan, där han låg och såg sur ut. Med hela huset proppfullt av mat var det ingen som hade tänkt på att ge honom något.

– Kom in! ropade mormor, när den första av de tre äldre barnen Acktertoft gläntade på dörren. Kom in, men jag hoppas att ni har ätit i skolan för här finns ingenting. Man hinner inte allt.

– Ingenting?

– Detta ska i frysen, upplyste mormor bestämt. Det blir härligt att ta till i julhelgen.

– Tror de vi ska bli insnöade? undrade Jocke försiktigt.

– Se så, sa mormor, ta var sitt äpple i skålen på soffbordet och håll er lugna.

Barnen såg redan närmast onaturligt lugna ut, som trötta vandrare vid skymten av ett härbärge, som vid närmare påseende visar sig fullsatt. Bara Helena hängde en stund på dörrposten.

– Kan jag inte få hjälpa dig lite, mormor?

– Du vet vad jag tycker om barn i köket, sa mormor strängt. Och mat ska inte lekas med.

– Kunde jag inte få göra bara en liten liten korv?

– Det ena du vill och det andra du skall, muttrade morfar vid köttkvarnen och torkade sina kladdiga fingrar på värdinneförklädet. Det är konstigt här i livet, somliga vill, men får inte, andra vill inte, men måste. Och här står en annan och bara mal och mal. Vad förmån har människan av all möda, som hon gör sig under solen?

– Du brukar minsann vara rätt så belåten, när vi tar fram min hemlagade leverpastej på julafton, sa mormor surt.

– Men innan vi kommer så långt! suckade morfar Hugo. Det är bara elände, Linnéa lilla. Du blir så trött så trött så du vet inte vad du heter och så får du ryggskott och torrsprickor och sensträckningar, och det slutar med att du blir rasande för att vi inte orkar äta upp hälften. Om du bara kunde komma i håg det, hur det var i fjol och förrfjol och förrförrsfjol innan du sätter i gång, så kunde vi väl i fridens da'r hellre gå ut och köpa två hekto leverpastej och en bit korv och en halv sylta. Det brukar ju vara så mycket som går åt, va?

– Hugo Hult, sa mormor, så mycket har jag inte hört dig prata på den sista veckan!

– Det är liksom inte lönt, Linnéa lilla...

När Bill Acktertoft av gammal vana steg ur bilen och klafsade upp mot huset genom nederbörden, såg han först inget annat än det varma gula ljuset, som gjorde allting så vänligt inbjudande, att hans trötta kropp ökade takten de sista metrarna. Men där under kökslampan såg han sin svärfar bland bunkar med köttfärs trött lutad över kvarnen och sin svärmor med fjälstren slingrande som ormar över diskbänken och då kom han i håg – det gällde honom eller grisen!

– Var det inte pappas bil?

Helena pressade näsan mot rutan. Där ute stod decembermörkret tätt under träden och inte ens en katt ville vara ute, om han hade ett hus att vara i.

– Körde han igen?

Hon vände sig om och tittade mot vardagsrumssoffan, där Rasmus, huskatten, nyss hade legat.

– Var är Rasmus? Har någon sett Rasmus? Han var ju här nyss...

– Var är Kristoffer, har någon sett Kristoffer, han var här inte nyss! sa Jocke.

– Förresten är inte Jonatan heller här, i fall någon nu skulle komma på att fråga, upplyste Alex, som satt i pappas bästa teve- och sovfåtölj och läste LAYOUT, FÖRHANDSTIL PÅ NYA COREL DRAW 5.0.

– Och pappa är inte hemma och mamma kommer hem dödstrött och hela köket är fullt av korv – och alla är sura och...

Helena stod mitt på golvet under taklampan och mungiporna pekade neråt.

– Säg ifrån i fall du tänker börja gråta, sa Alex. Jag måste koncentrera mig på detta, jag har bara fått låna tidningen i kväll av vår mattelärare.

DET KÄNNS INTE ETT DUGG SOM OM DET SKULLE BLI JUL!

Alexander lade ner tidningen och Jocke slutade tugga äpple.

– Nej, det kan du ha rätt i, sa Jocke. Minns ni hur det var förr, när vi klippte girlanger och gjorde julgodis...

– Sådana där äckliga små gröna korvar, som skulle föreställa ärtskidor, men som faktiskt smakade gott, fyllde Alexander i. Och pappa höll på i en hel månad med att smyga med paket och gömma dem uppe på linneskåpet. Det var faktiskt festligt.

– Kommer ni i håg i lägenheten, innan vi köpte huset, vi fick ha granen på balkongen för annars fick vi inte plats...

– Och granen högg vi själva hos farfars...
Det var innan mamma öppnade affären och innan pappa började sälja bilar så bra...

– Nu är ni dumma, sa Alexander ur djupet av tevefåtöljen. Att tjäna pengar är väl egentligen inget fel, bara vad man gör med dem.

– Och i fall man glömmer en massa annat för att man ska tjäna dem, sa Jocke.

Det blev tyst ett tag. Var och en funderade på sitt. Utifrån köket kom slamret från allt som skulle diskas och mormors röst, som blev allt vassare ju tröttare hon blev.

– Någonting är fel, sa Helena igen.

Hon stod med pannan mot rutan igen. Ute på gatan kunde hon se hjulspåren efter pappas bil, som hade varit hemma och vänt. Och hon tyckte att hon hade sagt och tänkt precis det samma minst hundra gånger den sista tiden.
I affären i butikscentrat Violen stod Vivianne och fru Sörensson och slog tålmodigt in julklappar, strumpbyxor, underkjolar, nattlinnen, morgonrockar, mysdressar, bäddjackor – kassaapparaten rasslade och klingade, butiksdörren gick ideligen med kling och klang från den lilla julklockan de fäst överst, kliiiiing sa telefonen titt som tätt och fru Vivianne tyckte att hon började känna sig som en kinesisk nickedocka med alla sina 'TACKOCHGODJUL!'

– Var får folk alla sina pengar ifrån? mumlade fru Sörensson trött. Här klagas det över de dåliga tiderna, men ändå köper folk som om de vore galna.

– Vi ska ju inte vara otacksamma, sa Vivianne på väg ut mot lagret efter en ny rulle omslagspapper i silver med matta stjärnor. 'TACKOCHGODJULOCHVÄLKOMMENÅTER!'

På bordet stod en kopp kallnat kaffe och ett paket Mor Bertas pepparkakor. Hon tålde snart inte se en pepparkaka till – och tänk att för en vecka sedan hade hon fått stå i sitt eget kök och baka med ungarna precis som förr i världen!
Ungarna, ja! Måtte nu Bill ha kommit i håg, att det var hans tur att hämta Kristoffer på dagis...

– Kliiiing-kling! sa telefonen och Vivan sa automatiskt:
– Ja, välkommen till Viviannes...

– Det är Charlotte från dagis. Hej. Har ni glömt Kristoffer? Vi ska stänga nu i fall du kan skicka någon...

– Men Bill hade ju lovat...

– Vi har ringt dit också, men där är ingen som svarar.

– Och hemma?

– De håller på med en halv gris, men det kan ju inte vi hjälpa.

– Jag lovar, sa Vivianne matt. På något sätt. Ja, så snart som möjligt...

– Vivan! väste fru Sörensson bakom draperiet. Du får nog komma, här är en herre, som är väldigt upprörd. Han hade köpt en elegant negligé till sin fru på deras bröllopsdag och när hon packade upp det var det en flanellskjorta med långa ärmar, de där som vi bara för i storlek fyrtiåtta till femtitvå...

– Lyckliga människa! mumlade Vivianne. Jag menar, som har en man som kommer i håg bröllopsdagar! Jag skulle inte ha klagat om han så gett mig en städrock med gredelina blommor. Det hade i alla fall visat att han inte alldeles hade tappat minnet...

Och hon sprang ut i affären med ett urskuldande leende på läpparna – allt för kunden!

Kristoffer satt på skohyllan i dagiset Hallonet. Fröknarna hade rymt undan för länge sedan och staplat upp stolarna på borden. I lekrummet och vilrummet var det släckt. Bara i fröknarnas eget lilla krypin var det tänt och där satt fröken Charlotte och fröken Millan med täckjackorna på och läste Allers och såg sura ut. Dörren stod på glänt. Ibland tittade de på klockan, annars hördes bara hur de vände bladen.

– Kan du fatta att de inte hämtar ungen? sa fröken Millan.

Hon hade inte varit med så länge som Charlotte och visste inte, att sådant kunde hända.

– De kan ju ha fått förhinder, sa Charlotte.

– I en timme? Men tänker de inte på oss? Vi kan väl inte sitta här och kuckelura i timtal för att de glömmer hämta sin unge?

'GLÖMMER HÄMTA SlN UNGE' – det var han, Kristoffer, som var den ungen, som ingen brydde sig om att hämta! Kanske skulle han få sitta här hela kvällen alldeles ensam. Fröken Millan var sur och hade velat gå hem länge. Fröken Charlotte var snällare, men hon hade snart läst ut Allers och hon hade en katt hemma, som skulle ha mat.
Han var svettig och varm, hade suttit jättelänge på skohyllan med jackan knäppt för att vara klar, så snart de kom. Men ingen hade gått i trappan på länge och det var alldeles mörkt ute. Om de sa åt honom, att han fick gå hem själv skulle han inte hitta, och små barn som är ute om natten är det synd om.
Alla de andra barnen hade blivit hämtade för länge länge sedan. Bara en och annan regnjacka hängde kvar och så påsarna med innetofflorna. Golvet var fullt av klafsiga märken efter våta stövlar.
Fröken Millan reste sig.

– Nu går i alla fall jag, för min kille väntar på mig och han väntar inte hur länge som helst!

– Ja ja, sa fröken Charlotte, gå du bara, jag blir här så länge.

Millan gick rätt förbi Kristoffer utan att så mycket som titta åt honom, precis som om det var hans fel att ingen hämtat honom. Han vågade inte se upp, när dörren small igen. Ingen brydde sig om honom utom Charlotte...

– Men lilla gubben, inte ska du sitta här och gråta! Det förstår du väl att de kommer, sa fröken Charlotte och kom ut och satte sig bredvid honom på bänken. Det är ju alltid någon som kommer och hämtar.

– Min pappa skulle hämta mig, snyftade Kristoffer. Har du ringt?

– Javisst, men där var det ingen som svarade.

– Kan du inte ringa igen då?

Hon lade armen om honom:

– Det har jag gjort det med, Kristoffer. Och jag har ringt till din mamma i affären och hem till din mormor, ja, hem till ert, menar jag. Du ska se, att vilken minut som helst så kommer de.

Han bet sig i läppen och snodde stickluvan mellan händerna. Vilken-minut-som-helst hade det varit länge nu.

– Kristoffer, sa fröken Charlotte, nu tänker jag be dig om något. Men i fall du inte vill, så ska du bara säga nej. Lovar du?

Han nickade.

– Det är så förstår du, att jag måste köpa kattmat innan de stänger. Du tror inte att du kan sitta här ensam bara den lilla lilla stunden det tar för mig att springa bort till butiken på hörnet? Jag lovar att springa det fortaste jag kan...

Han nickade igen. Han ville bara inte se när hon gick, när hon försvann i trappan och han var ensam.

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg