Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 14 december

– Hugo!

Mormor ville bara förvissa sig om att morfar verkligen lyssnade.

– På söndag far vi upp till Einar och hugger gran, en till oss och en till Vivianne och Bill och vi tar med oss barnen.

– Mmmm, svarade morfar som just hade tagit sig en liten Mozart som han brukade, när han började bli trött i huvudet.

Det var Jockes uttryck för morfar Hugos diskreta träffar med örpluggar och CD-spelare. När morfars ögon började bli blida och lite frånvarande kunde man sätta en femtiöring på att han tog sig en liten Mozart.

– Linnéa är inte mycket för musik, brukade han säga liksom urskuldande. Och då tycker jag, att jag stör mindre, om jag lyssnar själv.

Mormor Linnéa var inte särskilt teknisk, men hon hade ändå lärt sig hitta avstängningsknappen.

– Du hörde förstås vad jag sa? Om söndags.

– Naturligtvis, sa morfar lugnande, vartenda ord, Linnéa lilla.

Därför blev det också något av en chock för stackars morfar, när alla barnen Acktertoft, inklusive den där Jonatan, stormade in söndag förmiddag klockan noll nio trettio mitt i söndagstidningen. Han hann få två blöta pussar, två hårda kramar och en ordentlig bockning innan han riktigt fattade vad det rörde sig om.

– Å, morfar, så roligt! skrattade Helena. I fjol fick vi köpa en alldeles vanlig gran på torget och den hade nästan tappat barren före trettonda'n. Farfars granar är mycket bättre!

– Har någon varnat Einar? undrade morfar Hugo. Han kanske inte är inställd på en vagnslast folk. Och går vi in alla sju i bilen?

Visserligen var den gamla Mercedesen ganska rymlig, men i alla fall...

– Du och mormor i framsätet och vi kan klämma in oss där bak, Kristoffer tar nästan ingen plats alls.

– Nej, sa morfar, som före detta ledamot i Trafiksäkerhetskommittén ber jag att få protestera. Ska ni nödvändigt i väg, så får jag gå in och låna Olssons Volkswagenbuss.

– Ååå nej! protesterade alla barnen och mormor Linnéa med. Inte den! Den luktar ju fisk så in i vassen...

– Fiskbilen eller ingenting, sa morfar fast. Det är inte lönt att våga livet för en granusling.

– Två, sa Helena. Och en liten till oss!

– Hugo har rätt, sa mormor för en gångs skull. I Olssons bil kan man i alla fall spänna fast er ordentligt, så att man vet var man har er.

Och så tittade alla på Kristoffer av någon anledning.
Det var knappt så de fick upp mormor på det höga sätet fram, en drog och två förde. Morfar sa:

– Tur du håller samma vikt som då du konfirmerades, Linnéa, annars hade vi fått lämna dig hemma.

Med mormors kaffekorg och plastkassar med extra kläder och provbitar på julmaten åt farfar, ett krus saltad sill och åtta plädar om de skulle bli insnöade, blev Olssons fiskbil rätt full. Försiktigt backade morfar ut den från parkeringen och tog till höger på stora gatan. Kyrkklockorna ringde och Jonatan sa, nästan längtande:

– Det är söndag – hör ni inte?

– Ja, sa mormor, det är synd att man ska ha så mycket att göra. Men till jul ska vi säkert gå, barn! Åtminstone en gång.

– Vi tände två ljus i min adventsstake i morse, sa Jocke. Det var jag som kom i håg det.

– De elektriska ljusen är bra mycket bättre, sa mormor. De kan brinna hela tiden och man behöver inte vara rädd för att man ska elda upp huset.

– Men då kan du ju inte se hur många söndagar det är kvar till jul, mormor, som på den jag har gjort?

– Det måtte jag väl ändå i all sin da'r veta! svarade mormor förargad. Se upp hur du kör, Hugo, där körde du nästan mot rött!

– Orange, sa morfar. Apelsinfärgat. Det är skillnad, det.

– Jag tycker bilen verkar ostadig, sa mormor, och så luktar den så förfärligt. Efter detta kommer jag att lukta sill en hel vecka.

– Det kan väl vara lika bra som brunkål, sa morfar.

Och då, just som barnen började tycka att det var lite för mycket vardag och lite för lite trevlig granhämtningsresa, började Jonatan att spela på sin flöjt. Det lät så vackert och längtansfullt att alla blev tysta och bara lyssnade. Ingen hade hört melodin förr och några ord fanns inte, men ändå var det som om var och en såg sina egna bilder av just det som man tyckte var allra finast och bäst.
Morfar tänkte på att sitta på en blank vinteris med ett borrat hål och vänta på att det skulle nappa. Helena såg en svan, som lyfte med sträckt hals och flög upp mot himlen tillsammans med sju andra och det sjöng i vingpennorna när de flög. Jocke tänkte på ett vindlande skidspår med blåa skuggor och hur det frasade kring skidornas stålkanter. Alexander tänkte på en uppförstoring av snökristaller han sett en gång och förundrat sig över, att det inte fanns en enda kristall som var exakt lik en annan – liksom det inte fanns en enda människa, som var exakt som en annan. Kristoffer låg i tankarna på vardagsrumssoffan med en spinnande Rasmus i famnen.
Och mormor tänkte på en riktigt lyckad sockerkaka, pösig och guldgul.

– Å, Jonatan, vad jag tycker om dig! viskade Helena, när musiken tog slut. Vad jag är glad att du kom!

Då kände Jocke som ett litet, litet stick i hjärtat, för om någon skulle vara glad åt att Jonatan fanns hos dem, så skulle det vara han. Jonatan var mer hans vän än någon annans. Ibland tyckte han, att han bara var hans och samtidigt visste han, att han måste dela med sig.
Men varför kunde inte Jonatan berätta lite mer om det han varit med om innan han dök upp i Branta Backen? Han behövde inte berätta för alla andra, bara för honom, Jocke, och han skulle inte säga det till någon enda människa. Att ha en hemlighet tillsammans med Jonatan vore nog det bästa han kunde få, den allra bästa presenten.
Men om kvällarna, när lampan var släckt och det var som upplagt för en liten pratstund, då blev Jonatan plötsligt så osäker och kom med så många 'Jag vet inte' eller 'Kanske' eller 'Så är det nog', att Jocke blev arg.

– Okej, kunde han säga, vill du inte prata så vill du väl inte. Jag tänker inte tjata. Jag trodde vi var kompisar.
Då hände det att hela rummet blev liksom fullt av förtvivlan, att Jonatan blev så förfärligt ledsen över det Jocke sagt, att det steg som ett mörkt vatten omkring dem.

– Säg aldrig så där, Jocke, sa Jonatan med tunn röst. Jag är visst din vän, men du vill väl inte att jag ska säga saker som jag inte vet om de är sanna?

– Kan du inte spela lite till, Jonatan? sa morfar. Jag tycker till och med att det verkar lugnande på trafiken.

Det var redan middag, när de kom upp till farfar, och farfar satt i köket och hade töat upp en bomb gula ärter.

– Här är mer, om det är så att ni vill ha, sa farfar och tog dem ordentligt i hand allesammans. Och välkomna ska ni vara!

– Inte ska du sitta och äta ärter en söndag! sa mormor.

– Jag tycker om ärter, sa farfar, och det var lagom att värma, när jag kom från kyrkan.

– Är det inte bättre, Einar, att vi kommer ut i skogen så länge det är ljust sa morfar. Vi har ätit en stadig frukost och ungarna har förstås proppat i sig godis hela vägen. Linnéa kan ju bli här och duka fram något åt oss tills vi kommer tillbaka.

– Bli här? sa mormor. Ensam mitt i skogen? Är du galen?

– Där kanske kan komma en liten, liten mus och hålla dig sällskap mormor? föreslog Kristoffer.

Men se, då bleknade mormor...
Kristoffer var före alla andra ut. Farfars tomt hade bara staket åt vägen. På andra sidan öppnade den sig i en äng, där rådjursspår och kråkfötter korsade varandra och bortom ängen låg skogen, vit och orörd. Han blev helt enkelt tvungen att ge till ett indiantjut bara för att höra hur det ekade bland träden.
Till och med Alexander såg uppspelt ut. Det var bara han som visste hur man kunde mäta höjden på ett träd genom skuggan på marken, och att räkna årsringar hade farfar lärt honom.
Jocke letade efter spybollar under uggleträdet och visade var rådjuren stått under natten. Alla hade de något, som farfar lärt dem, något som hade med livet i skogen att göra.
Farfar och morfar gick före och stegade upp en stig i snön för mormors spetsiga stövlar och ungarnas boots att följa. Farfar bar yxan på axeln och morfar bar sågen och mormor hade på något vis inte något att säga till om, och inte kom hon förbi heller om hon inte skulle behöva trampa ut i lössnön.

– Men här är väl en gran som skulle passa! ropade mormor.

– Och titta på den där, Hugo, skulle den inte bli förtjusande i burspråket hemma på Krusegatan? Precis rätta storleken...

– Tror du? sa morfar. I så fall får de nog ha grantoppen i sängkammaren över, Linnéa.

– Fruntimmer ser aldrig sådant, förklarade han för farfar Einar. Vi kommer alltid hem med för stor gran och jag får stå en hel kväll och såga ner den till normalstorlek, så man kan få in den i huset.

– Men titta på denna, morfar, till vårat rum! skrek Helena. Är den inte gullig? Och kan vi inte ta en till Rasmus?

– Rasmus kan väl få en liten en? bad Kristoffer.

Den ende som var tyst var Jonatan, och Jocke tänkte att för att aldrig ha satt sina fötter uppe hos farfar i Småland, så gick han verkligen runt och såg ut som om han kände sig hemma här i allt det vita och orörda. Och så såg han något, som var hundra gånger mer konstifikt – när Jonatan klev ut i lössnön gjorde hans stövlar inga märken!
Och när Jonatan snuddade vid de snötyngda grenarna lossnade ingen snö, som när någon av de andra gick förbi. Det bara flimrade i luften kring Jonatans huvud, som av flingor allt för små att bli sedda.

– Nej, nu går jag inte ett steg längre, förkunnade mormor. Det är ju löjligt. Hela skogen är full av gran och här springer vi runt och letar! Det är väl bara till att bestämma sig och se till att komma hem med dem innan det blir mörka natten.

– Jag gillar att springa runt, sa Kristoffer.

– Vi vet det, sa Jocke, men här är det bäst att du håller dig till oss för annars vet ingen var du hamnar.

Till slut hade mormor sett ut tre granar, en för burspråket på Krusegatan, en hörngran för våningen på Tågaborg och en i fickformat för Helenas rum. I sista stund valde hon också en för deras egen balkong, men då var det redan så pass skumt i skogen, att hon inte såg, att den bara hade grenar på tre sidor.
Det blev till en hel liten gata efter dem i skogen, när de kom släpande på sina granar. På backen utanför farfars skulle de upp på takräcket till Olssons fiskbil och bindas fast.

– Mja, sa farfar, det var ju det jag försökte säga, att man gärna tar till lite i överkant, när man ska välja gran. Ni tror inte att de blir för stora väl ?

– Prat! sa mormor, och så var det inte mer med det.

En timme senare, när de skulle köra hem, hade det mörknat så pass att morfar fick tända lyktorna. Ute på stora vägen var det ljusare.

– Om bara det inte hade varit för de eländans granruskorna, morrade morfar. De hänger ju ner så man ser knappt vart man kör.

– Prat, sa mormor, den här vägen måtte du väl ha kört så många gånger, så det ska väl inte vara några problem.

– Tänk, sa morfar, jag tycker det är ett bevis på en högre och visare makt, att du aldrig har tagit körkort, Linnéa.

– Jaha, så hade man överlevt det! sa morfar Hugo, när de hade fått ner sina två granar från fiskbilens tak och levererat två till Krusegatan. Det blir väl en nyhet med fiskdoft i stället för tallbarr?

– Tack, käre lille morfar för att du fixat gran åt oss! sa ungarna.

– Än jag då? sa mormor.

– Och tack älskade gulliga mormor för att du var med och valde!

Granen från Kuggabodaskogen stod lutad mot ett äppelträd och väntade på julen. Barnen kunde se den från sina fönster. De tyckte att de kommit en bit närmare för att granen stod där.
Det sista Jocke såg den kvällen innan han somnade, var Jonatan, som satt i fönsterkarmen och tittade uppåt vintergatan med armarna runt knäna som om han trodde att något stort och underbart skulle komma från just det hållet...
Fantastiske Jonatan, killen utan fotspår!

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg