Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 20 december

Bakom scenen rådde den underligaste stämning sedan ridån gått ner. Fröken Fugelsang satt kvar vid pianot och grät, stilla och lycklig. Stora tårar droppade ner på händerna i knäet utan att hon gjorde det minsta för att torka bort dem. Maria – Helena – kramade babydockan Jesus-barnet hårt i famnen och vägrade att titta på vare sig den ene eller den andre och allra minst på Reine.
Josef, som skulle heta Jocke igen om bara några minuter, stod som en staty utan att ta ögonen från rymden av blått, som nu såg ut att vara vanligt tyg igen. Men hur det hängde i hop med det ena eller det andra kunde han inte fatta. Och hade han väntat att Jonatan skulle komma svävande från det hållet igen på sina änglavingar, så väntade han förgäves, för Jonatan kom just fram bakom kulissen, som föreställde stallets enkla vägg, med vingarna under armen.
Herdarna hade klungat i hop sig, stora som små och viskade försiktigt med varandra. Herodes hade hittat sina glasögon på frökens piano och satt på rektorns stol med en så djup rynka mellan ögonbrynen att vem som helst kunde förstå, att han fått ett verkligt problem att försöka lösa.
De tre vise männen hade gjort sig osynliga genom den lilla dörrren, som via städskrubben förde ut i hallen utanför.
Vad vaktmästaren beträffade, så höll han på att noga undersöka den sele Jonatan skulle ha kommit svävande i – om han nu hade behövt en sele.
Låset – låset var sönder!
Hade pojken verkligen använt selen, så skulle det ha slutat galet, den saken var klar!
En droppe svett pärlade från vaktmästarens panna ner på beviset på att någon ville Jonatan riktigt illa. Ingenting var värre än att reda ut den sortens tråkigheter. Och så blev man så besviken; man ville inte tro att något sådant kunde hända på den här skolan.
Plötsligt rämnade stillheten:

– Nä! skrek Josef och kastade manteln. Nej, fy!

Och ut for han genom samma dörr som de tre vise männen nyss.

– Jocke! skrek Helena förskräckt. Vart ska du?

Jonatan lade kvickt ifrån sig vingarna på pianot.

– Stanna Jocke! Stanna! ropade han.

Herdarna skingrades som en flock sparvar, men över Herodes' ansikte kom en min som sa:

– Aha, var det inte det jag tänkte!

Snabbt släppte han krona och mantel och följde efter de andra.

– Vad händer? utbrast fröken Fugelsang och vaknade till liv bakom pianot. Kära nå'n, vad är det som händer?

Vaktmästaren visste inte själv att han stönat högt.
Bakom scenen fanns en extratrappa för utrymning av lokalerna och nerför den dundrade de tre vise männen med Reine i spetsen.

– Vad springer vi för? Jag har håll i sidan...

– Vi ska ha engelska och jag har inte läst på...

– Reine! Hör du inte, vi hänger inte med längre. Reine!

Reine svarade inte. Han måste ut och han ville vara ensam. Han hade inte bett de två andra hänga med. De sprang ändå. Det kunde väl inte han hjälpa heller.
Strax nådde han dörren ut till skolgården. Men knappt hade han hört den slå igen bakom sig, så slogs den upp igen och ut for Jocke som ett rytande lejon.

– Hur kunde du, röt han, hur kunde du nästan ha i hjäl Jonatan!

– Det hade jag väl inte, försvarade sig Reine, han flög ju så bra själv...

– Men du tycker inte om honom och du ville förstöra ju julspelet!

Jocke tog Reine om nacken och mulade ner hans röda ansikte i skolgårdens snö.

– Han är ju alltid så himla bra och alla gillar Jonatan...

– Och du är avundsjuk! Nej, fy! skrek Jocke och tryckte ner honom i snön igen. Om ingen gillar dig, så har du bara dig själv att skylla.

Som stampade ur marken var det nu fullt av ungar runt omkring dem, och alla såg de ut som de innerligt unnade den elake Reine att få sig en omgång av den annars så fridsamme Jocke, som ilskan gjorde stark. Då kom Jonatan.
Med ett fast grepp om Jockes axel fick han bort honom från Reine.

– Varför håller du på så där?

Jocke tappade hakan, när han hörde tonfallet. Var Jonatan vän med honom eller med Reine?

– Res dig upp Reine. Vi kan väl prata om saken. Inte behöver vi slåss för det, fortsatte Jonatan vänd mot Reine.

Samtidigt öppnades ett fönster i korridoren på första våningen och vaktmästaren stack ut huvudet:

– Vad håller ni på med, ungar? Har ni inte hört att det har ringt för länge sedan? Se till att komma in, innan jag kommer ut!

Ungarna dröp i väg. Jonatan borstade bort det värsta från Reine, som såg eländigare ut än vad lite snö kunde åstadkomma. Och Jocke vände sig och gick han också, het i ansiktet och blank i ögonen. Hur var det nu med den bäste kompisen han någonsin haft? Jonatan, som han ville försvara till sista blodsdroppen? Hade Jonatan inte rentav tittat på honom som om han var besviken?
Inte på Reine, nä, det skulle man inte tro, utan på honom, Jocke, som var så stolt över att vara bästis med Jonatan.
Reine och Jonatan stod ensamma kvar.

– Jag vet vad du gjorde, sa Jonatan. Jag visste det hela tiden.

Reine stapplade på orden:

– Men då... men varför... du kunde ju...

Jonatan skakade på huvudet.

– Jag är inte arg på dig, Reine. Jag vill bara att du ska lova att du inte gör om det. Varken det eller något annat som kan skada någon. Reine gned med jackärmen över ögonen.

– Vad det än är, så säger de att det är jag som har hittat på det. Och då kan det ju kvitta. I fall man försöker låta bli, så är det ändå ingen som tror det. Det är Reine! säger de. Det är så klart Reine...

– Men nu var det du eller hur?

– Jo. Förlåt. Jag ville inte...

– Jag förlåter dig, sa Jonatan. Det måste man kunna.

– Jag tänker alltid, att nu ska jag inte, men så gör jag det ändå...

– Det fina, som du tänker du ska göra, det gör du inte. Det blir tvärt om i stället. Jag vet. Du är inte så bra på att styra själv. Det är ingen. Det blir bättre om du låter någon annan ta över, en som verkligen kan.

Reine såg honom rakt i ögonen. Det hade börjat ljusna ordentligt. Eller kom ljuset från Jonatan? Det såg nästan så ut. Reine sa:

– Jag har aldrig träffat någon som du. Visst flög du, gjorde du inte? Jag tyckte det i alla fall. Och då tänkte jag, att allt det där de snackar om med Jesusbarnet och Maria och änglarna kanske ändå är sant, fast man har svårt att tro det. Jag ville att det skulle vara sant...

– Det är en bra början, sa Jonatan. Ska vi gå in innan de börjar leta efter oss?

Fröken sa inte ett ord om att Jonatan och Reine kom för sent. I stället fortsatte hon att prata om hur fint julspelet hade varit och hur alla hade berömt det.

– Ni var så otroligt duktiga allesammans, sa fröken och tittade särskilt på Reine. Det visste jag inte att du var så bra på att deklamera, Reine. Det tror jag du ska få göra fler gånger.

Ingen trodde vad de såg, men Reine rodnade. Senare sa Lotta till Stina att det klädde honom.

– Jag gillar honom bättre, när han inte ser så illandes tuff ut, sa Lotta. Och Stina viskade, att hon skulle vilja ha chans på Reine, om hon bara vågade fråga.

– Mmmm, sa Lotta, han bits väl inte. Inte nu längre i alla fall.

Också reprisen på kvällen för föräldrarna blev fantastisk och Reine fick mycket beröm. Jonatan som ängel var den bäste man sett på alla de år som fröken Fugelsang satt upp sitt julspel. Maria var rörande, Herodes imponerande, herdarna naturliga, och om Jocke som Josef sa man, att han var rent gripande: Så fint han fick fram det där bekymrade draget och den oro och villrådighet, som Josef måste ha känt.
Det var bara det, att Jocke såg minst lika bekymrad ut, när han hade lagt av manteln och fått på sig sin egen täckjacka och var på väg hem.
Inte på hela dagen hade Jonatan gjort ett enda försök att be Jocke om förlåtelse. Ändå måste han väl fatta hur det kändes? Reine var som en omvänd hand, men måste Jonatan också vara det?
För första gången sedan Jonatan kom, gick Jocke ensam hem, och hade han trott att Jonatan kanske skulle ångra sig och lägga på ett kol för att hinna i kapp honom, så trodde han fel.
Hemma på Krusegatan hade snöröjningen hunnit ploga upp ordentliga snövallar. Utanför nummer fjorton stod konsulinnan Olsson och pratade med gamle rektor Båge medan hennes stelbenta foxterrier färgade snön gul strax intill, och rektor Båge sa:

– Det där är bestämt Acktertofts son. Jag har haft hans far i skolan. Inget ljushuvud, men en snäll pojke, minns jag.

Båda två nickade vänligt mot Jocke, och hunden viftade på svansen. I vanliga fall hade de samma åsikt om allt vad ungar hette, alla tre, fast foxterriern var den enda som använde tänderna. Jocke hälsade och sprang nästan i hop med gamla fru Pettersson, som just hjälptes genom ett hål i snövallen av en lång mager karl.

– Sa jag inte att jag hade fått kort? Och nu är han här, min pojke!

Konsulinnan Olsson hade sina egna idéer om vem man kunde prata med och hälsa på. Fru Pettersson hörde inte till de kretsarna, men nu sträckte fru Olsson fram den handen som inte höll i hundkopplet och sa:

– Så detta är fru Petterssons son? En sådan glädje att få hem honom precis till jul. Hade bara mina barn varit lika omtänksamma...

Rektor Båge, som aldrig varit gift, sa:

– Ja, i det fallet har jag ju inte mycket att hoppas på.

Och gamla fru Pettersson skred stolt som en drottning in genom sin egen grind med 'pojken' i släptåg.

Brevbäraren slirade förbi på sin gula postcykel och visslade något som lät som 'Sju vackra flickor'. Jocke måste plötsligt tänka på hur glada alla människor han mött i dag hade verkat – från mamma Vivan och pappa Bill, som pussades över morgonkaffet till den sure rektor Båge och stenansiktet Reine och till och med Olssons hund, om den nu kunde räknas till människorna. Och när han tänkte extra noga, kunde han inte komma i håg att det hänt förr – inte på tiden före Jonatan.
Någon så fin som Jonatan fanns inte. Han gav nya tankar åt dem han mötte, han gjorde människor lyckliga, han fick dem att känna sig värdefulla. Han räckte till för många, och det var många som behövde honom. Då fick man väl inte tro, att man kunde lägga beslag på honom ensam?
Jonatan försökte bestämt lära ut konsten att dela med sig, tills den dagen kom då han inte var här mer.
Inte var här mera. Jo, så var det nog. En dag skulle han vara borta igen, men allt han sagt och gjort det skulle finnas kvar och påminna om honom.
I det samma kände han Jonatans arm om sina axlar.

– Har du inte hunnit längre, Jocke? Jag såg inte vart du tog vägen. Jag är så hungrig, så jag skulle kunna sätta i mig en hel brödkaka.

Han och Jonatan på var sin sida bordet och den goda smaken av brödet de delade. Så skulle han bäst minnas Jonatan!

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg