Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 22 december

Veckan före jul längtade morfar Hugo efter Johann Chrysostomos Wolfgang Amadeus Mozart som aldrig förr och ett par takter Georg Friedrich Händel skulle också ha gjort susen, men de små lugnande doser han hann få i sig mellan varven var inte ens tillräckligt för att lugna en uppskrämd sparv. Knappt hade han slagit sig ner i sin stol med öronen pluggade och ett förväntansfullt leende på läpparna, så stod mormor Linnéa där med listan i handen.
Detta var mormors julklappsinköpsvecka och morfar skydde den som pesten.

– Men kära lilla Linnéa, försökte han, jag har inte den blekaste aning om vad barnen behöver.

– Du har inte det, nä, sa mormor bitskt, och det vet väl inga karlar. Men här ska en annan anstränga sig så man inte vet vad man heter. Det är likadant vartenda år.

Några takter av Händels Messias fick morfar att glömma mormor och hennes lista för några svindlande sekunder. Han slog upp ögonen igen och sa:

– Minns du, Linnéa, jularna förr, hur vi tog oss tid att lyssna på all den fina julmusiken, som sändes på radio och du satt där och stickade och Vivan lekte så snällt och...

– Det var då det, avgjorde mormor. På den tiden hade man mindre att göra.

– Och nu när vi är pensionärer har vi mer. Det låter ju inte klokt, Linnéa lilla.

Mormor var långt bort i tankarna.

– Det värsta är, att när man frågar vad de vill ha, så svarar de bara: Vet inte!

– Det kunde ju tyda på att de har vad de behöver, sa morfar försiktigt. Om de inte vet och du måste fundera och springa i affärer så du är alldeles slut, då kunde man kanske tänka sig att stryka det där med julklappar...

Det var tur att han hade Hallelujakören i hörsnäckorna, men han kunde tydligt se på mormor vad hon hade att säga. Resignerat tog han ut de kära pluggarna och stängde av grammofonen.
De tog bussen in till sta'n och fick stå hela vägen, för alla sittplatser var redan upptagna av en massa ungdomar.

– Sitt ni bara, sa mormor beskt. Tids nog får ni stå.

Längst bak var det en som hade sin bergsprängare på fullt ös.

– Om di temingstingens kunde spela nå't en annan hade glädje å, muttrade en liten gubbe i mögelgrön rock, som hängde i stroppen tätt bredvid morfar Hugo. När jag var glytt gick vi på gårdarna och sjöng för en tolvskilling och då va' de julavisor, di här gamle, granne...

– Gå på varuhusen så får du höra dem, sa ett fruntimmer med en än så länge tom inköpsväska under armen. Där spelar de Nu tändas tusen juleljus och Hosianna non stop så man glömmer vad man kom dit för.

– Var de någon som kvirra? undrade gossen med bergsprängaren och trängde sig framåt i bussen medan folk höll andan och drog in magen för att han skulle komma förbi.

– Nej då, svarade morfar artigt och lyfte på hatten. Gläd dig i din ungdom, du yngling, ty även ibland er skola somliga bli åldringar!

Då tappade gossen hakan men behöll bergsprängaren och klev till allas lycka av vid nästa hållplats. Plötsligt sprack det upp leenden runt omkring som vintergäck i februari och man ropade God Jul till varandra efter hand som man steg av.

– Hugo Hult, sa mormor, ibland är jag riktigt stolt över dig!

Sedan gick de ur affär i affär i fyra timmar, och då hade mormor fortfarande bara lite på botten i sin ena kasse, lite av det där extra, som hon alltid köpte i fall hon skulle råka ha glömt något.

– Hugo, suckade mormor, får jag inte sitta ner, så tror jag att jag svimmar.

Det hade morfar väntat på länge. Inte att Linnéa skulle svimma, men att de skulle få sitta ner. Inte heller han var så där alldeles ung och vältränad längre.
Det stora köpcentrat Violen hade inte mindre än två kaféer och de valde det som låg längst bort från Viviannes affär.

– Stackars Vivan, sa mormor medkännande, hon orkar knappt med sig själv nu när fru Sörensson måste ta färre timmar. Jag önskar jag kunde hjälpa henne.

Morfar höll om kaffekoppen med det heta kaffet med bägge händer. Utan att våga titta på mormor sa han:

– Ibland kan man hjälpa bara genom att inte ställa krav...

– Krav? sa mormor och satte ner sin kaffekopp med en smäll. Jag som arbetar natt och dag om så skulle behövas, städar, lagar mat, skurar, skrubbar, putsar fönster, bonar golv, bakar, kokar in rödbetor...

– Jag sa fel. Jag menade: Inte ha så stora förväntningar.

Över deras huvuden sjöng en barnkör Stilla natt för tredje gången sedan de kommit in på köpcentrat.

– Är det nu fel att ha förväntningar också? Jag begriper inte vad det är för konstigt med jularna nu för tiden, först jobbar man som en blådåre och sedan är det plötsligt över.

Mormor hade bara tagit en enda tugga på sitt wienerbröd och nu såg hon så olycklig ut på ögonen, att morfar blev tvungen att räcka fram handen och lägga den på hennes.

– Men Linnéa lilla, det är ju frågan om vilka förväntningar vi har – du och jag och alla andra.

– Att vara tillsammans i all sin da'r, vara med sin familj och ha det gott...

– Och alla de andra då? sa morfar Hugo milt. Se dig omkring Linnéa, de finns överallt, de som inte har någon att fira med och som kanske drar ner sin rullgardin och går i ide, när vi har det gott som du säger. De som är ensamma, fattiga, barnlösa, utstötta, övergivna...

Mormor sköt ut underläppen och liknade plötsligt Kristoffer, när han var på vippen att börja tjuta. Morfar blev rädd. Vad skulle han ta sig till med en gråtande mormor här mitt ibland alla kaffegästerna? Folk kanske trodde att han var en sådan där hustrumisshandlare, som man läste om i tidningarna då och då.

– Man gör så gott man kan...

– Kära lilla Linnéa, det finns det inte en människa som betvivlar, men man kanske kunde lägga all den där energin på något annat – där den bättre behövdes?

Mormor tog en tugga wienerbröd och en stor klunk kaffe.

– Som Vivan när hon skulle ha en sådan där alternativ jul och satt i ett rivningshus med tio andra och skaffade sig lunginflammation? Det var ju långt före Bills tid.

– Och vi som tyckte hon var helgalen, sa morfar och småskrockade. Men hon ville ju något, Linnéa! Hon tyckte något var fel och hon gjorde något åt det.

– Det kan man kosta på sig i den åldern, ja.

– Men vi då? sa morfar. Har vi slutat tänka över saker och ting, vi som har upplevt så mycket mera.

Mormor hade druckit ur sin första kopp kaffe och räckte ut den för påfyllning. Barnkören hade gått över till Nu har vi ljus här i vårt hus med full orkester. Man riktigt hörde hur livat de hade.
Men vid bordet bredvid satt det två osnutna tonårspojkar med sura gympadojor och rödfrusna nävar och delade på en korv med bröd. Mormor greppade beslutsamt handväskan och drog upp två tjugokronorssedlar.

– Här har ni, sa hon till pojkarna, så magra och långa som ni är, kan ni omöjligt bli mätta på en korv med ett ynkligt bröd till. Om ni inte äter ordentligt blir ni aldrig stora och starka.

Den ene hade ring i näsan och den andre en säkerhetsnål i örat och i vanlig fall skulle mormor ha gått en omväg runt ett kvarter för att inte komma för nära, men väl hon hade gett dem pengarna, lyste båda upp som betlyktor och stövlade strax i väg till disken för påfyllning.

– Nu såg de ju riktigt mänskliga ut, sa mormor belåtet, men tystnade när de stannade vid bordet på tillbakavägen, långa som fyrtorn. Han med säkerhetsnålen tog ett runt märke från sin jacka och satte på mormors bruna vinterkappa, en stor röd blaffa med texten PEACE ON EARTH.

– Frid på jorden? läste morfar Hugo förvånat.

Han tänkte inom sig att aldrig mer skulle han döma folk efter lite extra ringar och säkerhetsnålar.

– Det skulle behövas lite fler sådana som du, tanten, sa han som lämnat över märket. Sådana som tänker på att dela med sig.

Mormor satt där och rodnade som en ros långt efter.

– Ser det för galet ut, om det får sitta? undrade hon.

– Icke! sa morfar. Det är väl det vi vill ha allihop, inte sant?

Stärkta av kaffet gick de sedan genom köpcentrat Violen och köpte för vardera tjugofem kronor till alla ungarna och de vuxna med och hade roligt hela tiden. Pengarna som blev över stoppade mormor till en starkt nedkyld frälsningssoldat som stod utanför ingången och skulle'hålla grytan kokande'.

– Hur går affärerna? undrade morfar vänligt.

– Bättre än vi vågade hoppas med tanke på de dåliga tiderna. Det är som om en givandets ande, eller om man ska kalla den kärlekens, hade rört vid människorna. Och det har vi bett om länge.
En kvart senare var de på Krusegatan 10 och mormor sa:

– Bara nu inte barnen blir allt för besvikna, Hugo...

– Säg precis som det är, rådde morfar. De är inte dummare än att de förstår.

Jocke, Jonatan och Alexander satt högtidliga som ett kyrkoråd runt köksbordet. Under satt Kristoffer med huskatten. Båda två behövde sällskap.

– Det var bra att ni kom, sa Jocke. Varsågod och sitt! Vi har just haft ett sammanträde. Det gäller er också.

– Vi har en födelsedag i övermorgon, sa Jocke. En jätteviktig.

– Födelsedag? sa mormor. Men ingen av er är ju född på vintern, om det inte skulle vara katten – eller Jonatan.

– Han också, men vi tänkte fira en annan...

– Jesusbarnet! upplyste Kristoffer under köksbordet. För det är aldrig någon som tänker på honom.

– Jesus? sa mormor.

Hon lät så handfallen att Kristoffer kröp upp under bordet och lade hakan i hennes knä:

– Du vet han den där lille i krubban i Betlehem, han på julspelet.

– I all sin da'r, det måtte jag väl veta, sa mormor, men ett födelsedagskalas för Jesus?

– Vi får bara en massa prylar, som vi inte vill ha, sa Alex, men han får ingenting.

– Inte vill ha? Tack så mycket! sa mormor.

– Inte behöver då, i fall you see what I mean, förtydligade Alex. Var har du förresten fått det där märket från, mormor? Vad tufft, då är du kanske på vår linje i alla fall då.

– Och jag med, sa morfar Hugo, om någon nu skulle ha tvivlat på det.

Jocke harklade sig:

– Vi har inte hunnit snacka med mamma och pappa än, så där kanske kan uppstå vissa problem, men om vi vet att ni inte har några invändningar så...

Jonatan hade inte sagt ett ord. Mormor tänkte: Vet man egentligen var man har den pojken? Kan det vara han som...

– Det är svårt att ha invändningar, när man inte vet vad det går ut på, Jocke.

Det var morfar Hugo.

– Ett litet kalas hade ni tänkt er, va?

– Litet och litet, sa Jocke svävande.

– Men gran skulle ni väl ha i alla fall? sa mormor. Och julmat?

– Massor! sa alla barnen med en mun och mormor andades lättare.

– Och vi kan ordna allting själva, sa Jonatan. Vi lovar. Det ska inte bli något extra besvär. Kristoffer ska gå ut med inbjudningskorten.

– Nå ja, sa mormor svagt, det ordnar sig väl på något sätt eller vad tror du, Hugo lille?

– Att det redan har börjat! sa morfar med ett underligt litet leende.

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg