Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 23 december

Det var dagen före julafton och tunga bulliga moln hade packat sig samman till ett vaddtäcke, som låg och tryckte på stadens tak. Här och där försvann skorstenar och teveantenner utom synhåll, och alla lampor och ljusgirlanger fick en extra gloria av minimala vattendroppar på gränsen till iskristaller.
På trottoarerna halkade människorna omkring mellan affärerna, nertyngda av påsar och paket. Vid övergångsställena stod folk på språng som löpare i väntan på startskottet. Bilarna for förbi på skyar av smältvatten. Allting tycktes säga vidare, vidare, vidare, bråttom, bråttom, bråttom...

Men en och annan stannade plötsligt till, tog ett steg åt sidan som om en helt ny och underbar tanke hade korsat deras hjärnor. Man stod där i modden med famnen full av bekymmer och lyssnade efter något, som lät som om en spröd melodi hade svävat över staden. Och ansikten lyste upp och ögon glänste. Det var något man förlorat och funnit igen.
Jonatan strök över flöjten med frusna fingrar innan han stoppade ner den i värmen innanför sin jacka. Om människorna omkring honom hade en känsla av att tiden höll på att löpa ut, så hade han det också, men det var på olika sätt. Det var som att se ett löv lossna från sitt fäste på grenen och sakta singla till marken eller en droppe fyllas av sin egen tyngd och spegla hela världen just innan den faller.
Hade han lyckats med det som Gud Fader hade hoppats av honom? Hade han kunnat ge lite av himmelrikets glädje till människorna? Eller fått öppna om så bara ett enda hjärta för att ta emot den nyfödde Frälsaren?
Hade härskaran av änglar över jorden nått fram med sitt budskap? Kände de sig alla lika hjälplösa som han själv? Tänk om Gud Fader i sin kärlek hade missräknat sig på sina skapade varelser?
Hur många fanns det bland dem som räckte fram händerna för att ta emot gåvan Gud höll i beredskap för dem – den största av alla gåvor?
Och snart var det dags för honom själv att lämna sitt uppdrag och alla sina vänner. Ingenting kunde han säga säkert, han måste bara vänta på att signalen skulle komma. Det var han som var droppen, och när den skulle falla bestämde en annan.

Nu hade det gått en reva någonstans i molntaket och snö började falla. Jonatan liksom alla andra ville hem till värmen, in från kylan.
Bredvid honom på bänken under plasttaket på busshållplatsen hade en mager man i en tunnsliten regnrock satt sig. Han kröp i hop med händerna instoppade i de fransiga rockärmarna som om han ville ta vara på den lilla värme han hade själv.
Om jag bara hade något att ge honom, tänkte Jonatan och kände igenom sina fickor, men där fanns inte mer än busspengarna och en hårdfrusen bit choklad. Det tog han och stack i handen på den magre.
Då hände något som kom också de andra i busskön att spärra upp ögonen. Den tunna handen med de få slantarna och den lilla biten choklad öppnade sig som en blomma och där låg plötsligt blänkande guldmynt och ett tunt vitt bröd, stort som en femkrona.

– Titta! sa han som stod närmast och råkade vara en som samlade på mynt. Från vilket land är de där? Vem har en fisk i sitt vapen?

– Så gott det där brödet luktar! sa en annan. Det påminner mig om den sortens vetebröd min farmor brukade baka till jul.

– Varsågod och smaka, sa den magre vänligt och räckte runt det lilla brödet.

Innan bussen hann komma hade alla tio i kön fått smaka och det fanns ändå över. När bussen hade kört satt Jonatan ensam kvar med den magre.

– Varför är du så ledsen, Jonatan? frågade den okände.

– Hur vet du vad jag heter? sa Jonatan förvånat.

– Det finns inte en enda, som inte är känd inför Gud Fader. Inte en endaste. Det måtte du väl veta, Jonatan? Berätta nu varför du ser så bedrövad ut.

– För att man gör så gott man kan, men aldrig kan se att det lönar sig! sa Jonatan.

– Det där har många sagt före dig, sa mannen, men det är inte du som mäter och väger. Din måttstock duger inte. Och om ditt hjärta anklagar dig, så finns det en som är mycket större än ditt hjärta och vet och förstår allt.

Hans röst var så mild, hans andedräkt som doften av honung.

– I morgon är det julafton, sa Jonatan så lågt att han knappt kunde höras.

– Ja, i morgon är det julafton, sa mannen och nu lät rösten ung och glad. I morgon sker undret igen! Jonatan, Jonatan, du glömmer att du arbetar för ett rike, som inga gränser har och där tiden inte existerar. Och i morgon tänds en stjärna vars lyskraft inget mörker på jorden kan matta. Den lyser över allt och alla.

Det spreds en värme inom honom, den växte från hjärttrakten och strålade ut i hela kroppen, i fingrar och tår. Den fick honom att le, den gav honom lust att spela igen.

I det samma dök bussens gula lyktor upp i diset och Jonatan ropade:

– Jag måste ta den här. Tack! Glöm mig inte...

– Glöm inte du mig! ropade mannen tillbaka.

Jag gav honom mina pengar till bussen, tänkte Jonatan förskräckt just som han stoppade handen i fickan för att betala.
Men när han drog upp den igen, låg där precis vad som behövdes!
Snabbt vände han sig om för att se efter mannen på bänken, men bänken var lika tom som om där aldrig hade suttit någon.

I det stora huset på Krusegatan höll morfar och Jocke på att dra in julgranen. I verandadörren satt den fast som en kork i en flaska.

– Vad var det jag sa! sa morfar. Vi kommer att få ha dörren öppen hela julen och så har vi både innegran och utegran på en gång.

– Prat! sa mormor glatt. Du bara tar lite här och där, så passar den som en hand i en handske.

Mormor var på väg från källaren med en gryta stor nog för skinkan som hon hade skickat morfar att köpa. Som morfar sa:

– Jag visste inte att det fanns så stora grisar.

– Jag visste inte att det fanns så stora händer, sa Jocke.

– Om vi hade använt den skinkan vi redan hade, så hade det räckt med en vanlig gryta, sa morfar. Räcker spisen tro?

– Det ska väl inte se snålt ut i all sin da'r, sa mormor. Vi själva är nio, och tio med Einar, och hur många tänker du bjuda?

– En så där sex, sju, åtta, tio, sa Jocke svävande.

Men mormor lät sig inte förfäras.

– Då dukar vi till tjugo till att börja med. När du är klar med granen, Hugo, så tar du fram alla skivorna till matrumsbordet och så står det ett extra uppe på vinden. Det är lika bra du tar det också.

– När vi fått in granen blir det inte plats över till ett sybord ens, suckade morfar. Räck mig sågen, Jocke och håll i här!

Alexander stod bredvid med näsan i grenhögen.

– Är det någon som vet hur många spindlar, skalbaggar, myror och andra insekter vi får in på samma gång som granen? Vad ska de äta?

– Usch, sa mormor, sådant skämtar man inte om!

Men Jonatan stod i skuggan av granen ute på altanen och tittade på sin jordiska familj och tänkte på hur mycket han tyckte om dem allesammans. Ändå tog den inte slut vid verandadörren eller ens vid grinden. Till hans familj hörde också kompisarna i skolan, grannarna på gatan, människor han mötte. Hur skulle han bara hinna med att ge kärlek åt alla?
Om det inte var så att det var med kärleken som med regnvattenstunnorna om sommaren, att den fylldes på uppifrån hela tiden och rann över sina bräddar i en ström som aldrig sinade?
Det Jonatan önskade allra mest just nu var att hjälpa Jocke och morfar med granen, men så var det något annat som gjorde sig påmint. Reine! Han måste träffa Reine. Inte för att han hade något att ge honom, men för att visa, att de var vänner. Om Jonatan fick signalen han väntade skulle komma vilken dag som helst, så skulle han kanske inte hinna. Och han ville inte göra Reine besviken.

Ingen blir avig och vrång utan anledning. Avig och vrång kan man bli av att inte våga lita på någon, och Jonatan trodde att det kanske var det som fattades Reine.
Fyra trappor upp utan hiss bodde Reine bakom en brun dörr där tre bokstäver hade fallit bort ur namnet på brevinkastet. Lunddahl skulle det vara och inte Ludda. När Jonatan satte fingret på ringklockan, tog det ett tag innan dörren öppnades. Där stod en liten människa, som liknade Reine och torkade händerna på förklädet.

– Kan jag få prata med Reine? sa Jonatan artigt.

– Prata? upprepade Reines mor. Kära nå'n, vad har han nu hittat på?

Men då kom Reine stormande genom tamburen. Mitt framför Jonatan bromsade han.

– Det... det var någon som sa att du hade gett dig i väg redan, sa Reine.

– Jag? Utan att säga hej?

– Jag tänkte väl det, sa Reine och lät lite gladare. Det är Jonatan, han som jag snackade om. Du kan koppla av, morsan, jag har inte gjort något.

– Då sätter jag på kaffe, sa Reines mor och lyste upp.

– Hyggligt att du kom, sa Reine.

Han röjde undan en stapel seriemagasin och ett par gymnastikskor från sängen.

– Sätt dig, vet ja'. Här är väl inte så värstans upprymt, men det är bara morsan och jag, så det lönar sig inte. Här är ingen som bryr sig.

– Jag bryr mig, sa Jonatan.

– Det tror jag, sa Reine.

– Men inte om det är städat eller inte.

Reine skyfflade ändå in ett halvt Monopol och ett blått träningsställ under sängen. Nedersta lådan i byrån gick inte att stänga för att en röd socka kommit i kläm. Under byrån låg ett litet vitt paket inslaget i ritpapper. Det fiskade Reine fram.

– Det är till dig. Jag har själv gjort det.

– Men jag har ju inget till dig! sa Jonatan. Du skulle väl inte...

– Det skulle jag. Snacka inte. Och vänta tills du sett det. Men det är inget fint i fall du tror det. Det ska vara en julklapp liksom.

Sedan satt Reine på nålar medan Jonatan packade upp sin julklapp.

Det är ju så med dem som bor i himmelrik, att de varken behöver något eller önskar sig något utöver det de redan har, och kanske var det därför som Jonatans häpnad och beundran var så alldeles äkta.

– Men inte har du gjort den här själv! Det var den finaste... finaste...

Jonatan visste inte riktigt vad han skulle säga mer om sin julklapp och minst av allt ville han låta Reine se, att han inte var helsäker på om det var en kanin med ovanligt långa öron eller en sorts fågel.

– Jag har karvat den själv! sa Reine stolt. Har man en bra kniv så kan man göra nästan vad som helst. Fåglar och allt möjligt. Du ser själv. Fast det finns väl ingen som vet hur en ängel ser ut, finns det? Är det någon skillnad på julänglar och vanliga, tror du?

– Änglar finns det hur många sorter som helst! sa Jonatan och var plötsligt så lycklig och lätt om hjärtat. Den här är kanonfin. Den är toppen, Reine. Det är säkert!

– Du kan kasta den i fall du inte vill ha den, sa Reine flott och väntade bara att få höra en gång till, att hans träängel var det finaste som karvats ur ett vedträ.

– Om jag inte kunde ha den själv, skulle jag ge den bara till någon som jag tyckte mycket mycket om, sa Jonatan allvarligt. Du och jag ska alltid vara vänner, Reine.

– Alla jag har gillat försvinner, sa Reine dystert. Farsan, min storebror och en tjej, som bodde i våningen under. Ett två tre är du också borta, det vet jag för det är alltid så.

– Kaffet är klart! ropade Reines mor muntert. Tänk Reine, att vi fick en julgäst i alla fall. Det trodde du inte! Men vi är inte bortglömda, ser du.
– Sitt här, sa hon till Jonatan och torkade av en stol med förklädet. Du får inte smutsa ner dina fina kläder. Skulle jag sätta något så ömtåligt på Reine varade det säkert inte från elva till middag.

– Fina kläder? sa Jonatan och tittade med de andra två på byxorna och jackan från Himmelrikets skrädderi och så sant som det var sagt:

De hade ljusnat och mjuknat i färgen och fått något nästan genomskinligt över sig – så som det mesta där han kom ifrån.

Och djupt i sitt hjärta visste Jonatan att mycket snart skulle han vända tillbaka dit.

 


©1994 Normans Förlag



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg