Stiftelsen Bibelskolan.com
 

 

24 december

– Men far! utbrast Bill Acktertoft med alla tecken på bestörtning. Vi har ju kommit för att hämta dig! Inte ska du sitta ensam i skogen på julafton!

– Å ja, sa farfar Einar, jag har ju tak över huvudet. Mig går det ingen nöd på och ensam är jag inte. Här har jag levt hela mitt liv. Det sitter i väggarna.

– Men foten, farfar! utropade Vivianne, som äntligen vågat hålla stängt julafton för att få vara med familjen. Hur ska det gå med foten?

– Vi har kamperat i hop i så många år, så det går säkert ett tag till.

– Och maten, farfar!

– Helena och jag har hjälpts åt och nu klarar jag mig själv.

– I går klädde vi granen! sa Helena stolt. Den där lilla fågeln i toppen är min. Stjärten är lös, men jag har limmat den med klister som farfar hade. När farfar ser den ska han tänka på mig.

– Den var min, när jag var liten, sa Bill.

Plötsligt slog han armarna om sin gamle far.

– Förlåt att jag har haft så lite tid för dig far...

– Det går ingen nöd på mig, pojke. Och Vår Herre har jag alltid med mig, så ensam har jag aldrig varit, det kan du inte tänka.

– Men farfar, bad Vivianne, kan du inte följa med...

– Då blir ju huset ensamt, sa Helena. Ska det stå här självt i skogen utan farfar i?

Så kom det sig att de fick köra hem utan farfar Einar. Han stod på backen och vinkade, stödd på sin käpp, och runt omkring honom lyste skogen skimrande vit. Han såg glad ut – som om han väntade en kärkommen gäst.
Och så var det ju, tänkte Helena. Jesusbarnet låter sig födas för alla som väntar och längtar, och själva skogen visste det och hade klätt sig i sina finaste kläder.
Medan Vivianne och Bill kört åstad för att hämta farfar och Helena denna strålande julaftonsförmiddag, rådde det den största brådska hemma på Krusegatan. Inomhus var det mormor, som småtrallande dukade bord och fäste upp julgirlanger, och utomhus höll morfar på med julkärvar i vart och vartannat träd medan Alexander och Jonatan försökte hitta felet på uteslingan så att lamporna i granen äntligen kunde tändas.

– Den här lampan är trasig och den här också! sa Alexander. Hämta fler i trädgårdsskjulet är du snäll, Jonatan. De ska ligga rätt fram på hyllan mellan fönstren.

Det hade snöat hela natten och solen som lyste på snön lyste också in i trädgårdsskjulet. Men det var inte det ljuset som var det starkaste utan det som kom från Julefrid, som suttit bland krukorna på trädgårdsbordet och väntat på Jonatan.

– Men där kommer du ju! sa han glatt och nu var han inte längre gammal och sliten och trött och blek utan röd om kinderna och lätt som en fjäder, när han hoppade ner från sin plats och tog Jonatan i famn.
– Det är julafton, min pojke, och inte vilken julafton som helst. För alla de människor du mött, Jonatan, blir det den första riktiga julen på mycket mycket länge – en jul fylld av gemenskap inte bara med varandra utan med Gud Fader och hans Son Jesus Kristus, och inget ska fattas i deras gläjde! Du har gjort ett gott arbete och likaså alla de andra Fadern sänt ut. I himlen blir det i kväll en stor glädje, men också på jorden ska Livet uppenbaras!

Medan han ännu talade bleknade Julefrid bort och bara värmen från hans omfamning fanns kvar. Jonatan tog glödlamporna han gått in för att hämta och stängde dörren till trädgårdsskjulet bakom sig. Då såg han att på varje snöglittrande gren satt det fåglar som solen förgyllde, och i ett moln steg de mot himlen med fladdrande vingar och en sång som om sommaren börjat blomma i december.
Längre bort på gatan öppnade konsulinnan Olsson försiktigt sin dörr utan att lyfta av säkerhetskedjan och sa genom dörrspringan:

– Här köps ingenting och skänks inte heller. Här has det inte mer än vi själva behöver.

Utanför stod Vivianne Acktertofts lille pojke Kristoffer med ett kort i handen och fru Olsson vågade haka av kedjan.

– Varsågod, sa Kristoffer artigt. Vi vill bara bjuda på födelsedagskalas för en nyfödd. En som blir född i natt.

– I natt? Jag har då aldrig...

Men så kom hon att tänka på, att det hade hon ju faktiskt – hon hade hört om barnet i Betlehem. Fru Olsson lyfte upp sin morrande foxterrier i famnen och sa:

– Kan jag få ta med mig Bettan? Bettan har aldrig behövt vara ensam en jul. Men ni har ju katt, har ni inte?

– Gud vill inte att någon ska slåss, sa Kristoffer. Inte hundar och katter heller.

– Ja ja, sa fru Olsson nervöst, vi säger väl det då.

Hos rektor Båge stod Johan och ringde på, men ingen öppnade, så han fick stoppa kortet i brevlådan. Innanför stod rektorn och såg med förvåning kortet på hallmattan, det andra han fått den här julen. I fin ram från Alexanders dator stod det:

FÖDD ÄR FRÄLSAREN
OCH FÖRLOSSAREN,
KRISTUS, HERREN I DAVIDS STAD.
KOMMEN ÄR FRIDEN,
HIMMELSKA TIDEN
NU ÄR FULLBORDAD,
MIN SJÄL, VAR GLAD!

Längre ner stod det: 'Välkommen till födelsedagsfest på Krusegatan 10 Julaftonskväll!'

– Julaftonskväll, tänkte rektor Båge, hur många julaftnar har jag inte suttit mol allena och tänkt på min barndoms jular. Inte har man känt någon glädje då. Och inte tänkte man, att det skulle bli annorlunda i år...

KOMMEN ÄR FRIDEN, HIMMELSKA TIDEN...

Gamla fru Pettersson lät kortet sjunka och tittade på sin långe son över köksbordet. Hon såg inte att hans hår var tunt och ögonen trötta, bara att det var hennes pojke och att han var hemma igen.

– Har du sett vad den rare pojken varit här med nog vill du väl att vi ska gå Wilhelm? Kommen är friden...

Och flickan längst upp i huset bredvid tyckte att hon var närmare himlen än någonsin förr, där hon stod med Alexanders fina inbjudningskort i handen. Tänk, en riktig jul, en jul full av gemenskap till skillnad från alla andra jular, då hon suttit ensam med ett tänt ljus och några grangrenar i en kruka för att det åtminstone skulle lukta jul.
Utanför porten drog brevbärar-Bills gula postcykel ett vindlande spår genom gatans vita snö. Väskan var tömd, arbetsdagen slut och i bröstfickan innanför rocken hade han ett kort där det stod:

– Välkommen till födelsedagsfest...

Nästan utan att han tänkte på det, började han sjunga de allra första raderna av psalmen på kortet:

O DU SALIGA, O DU HELIGA,
NÅDEBRINGANDE JULEDAG!

Och han visste inte ens att han kunde den! Någonstans inom honom hade den slagit rot för länge sedan och nu bar den blad och blomma.
På Krusegatan 10 flög mormor Linnéa mellan köket och matrummet med spisrosor på kinderna iförd ett splitternytt förkläde med GLAD JUL! tryckt i guldbokstäver över halva framsidan. Och med den sångröst hon aldrig haft, sjöng hon högt och falskt:

DOCK VILAR DU I RINGHET KLÄDD
PÅ FATTIGDOMENS BÄDD.
VÄLKOMMEN VAR, O HERRE KÄR!
VAR GÄST DU VORDEN ÄR.

Morfar Hugo, som äntligen hade fått in julgranen och stagat den i den största julgransfot järnhandeln haft att sälja, stod på en stege och spetsade till toppen för att få på stjärnan. Sedd så här mellan granens gröna barr och på lite avstånd verkade mormor ung på nytt, fri från allt påtvingat jäkt, bara glad och förväntansfull.
Och när musikaliske morfar hörde mormor slå över till LYSS TILL ÄNGLASÅNGENS ORD: GUD ÄR KOMMEN TILL VÅR JORD! utan att ens byta tonart, log han bara milt och kärleksfullt.
Nere i pannrummet stod Bill Acktertoft på huvudet i en av de många kartonger, som aldrig hade blivit uppackade vid flyttningen. Böcker, tidskrifter, resebroschyrer, urgamla tidtabeller, uttjänta telefonkataloger – allt kunde han hitta, men inte det enda han sökte: sin gamla konfirmationsbibel!
För en gångs skull var det inte sylta, skinka, brunkål, långkål och risgrynsgröt som var det viktigaste – för att inte tala om sextusensjuhundranittiåtta onödiga julklappar – utan vad som stod i den där boken. Och han skulle hitta den, om han så blev tvungen att hoppa över maten!
Inte förrän den sista kartongen var tömd till botten rätade han på sig, och då stod boken där, rätt framför näsan på honom, mellan slitna pojkböcker med gröna ryggar och tio årgångar BILNYTT, på hans egen gamla pojkrumsbokhylla. Ett moln av damm lyfte från pärmarna, när Bill blåste på dem. Skamsen slog han upp första sidan där konfirmationsprästen hade skrivit: DAMM PÅ DIN BIBEL BETYDER ROST PÅ DIN SJÄL!
Det var tur ingen kunde se hur han rodnade, stora karlen. Han slog upp ett par rader här och ett par andra där och läste:

LIVET UPPENBARADES OCH Vl HAR SETT DET!
Vl VITTNAR OM DET.
OM DETTA SKRIVER Vl FÖR ATT INTET
SKALL FATTAS I VÅR GLÄDJE.

Och det var som att öppna en ask med brev, som någon skrivit i kärlek, men ingen brytt sig om att läsa.
I trappan upp mötte han Vivianne, som kom kånkande på en kagge juldricka.

– Vad har du där? sa hon och fortsatte sedan:
– Älskade Bill, vilken jul vi ska få och jag vet inte vem vi ska tacka mest...

– Man kan väl våga gissa, sa Bill och gav sin fru den varmaste julpuss hon kunde minnas, samtidigt som Kristoffer öppnade källardörren och släppte in en flod av ljus från köket.

– Nu börjar de komma. Ni kan väl inte stå här hela dagen heller?

Först inom dörren var gamla fru Pettersson med sin långe son.

– Man tackar för inbjudan, sa sonen Pettersson. Var kan man lägga gåvorna?

Han tog sin mor under armen och ledde henne in som om hon var en drottning – en mycket liten och sliten drottning med pärlemorbrosch i kragen.

– Gåvorna? sa Vivianne oförstående. Gåvorna?

– Ja, för det gällde ju en födelsedagsfest eller hur?

Wilhelm Pettersson stannade framför krubban på bordet bredvid granen och lade ner en snäcka stor som en halvöppen hand intill mossan och kaktusträden. Ur dess inre susade världens vindar.
Efter kom rektor Båge, styv som en linjal. Han ställde en brevpress av glas, som såg ut att innehålla hela Vintergatan, intill den rosa snäckan.

– Bara en liten present till den nyfödde. Eventuellt som en antydan om den där stjärnan i Fiskarnas tecken...

– Stjärnan sitter där! sa Kristoffer och pekade på den i granens topp, där den glittrade som om den inte alls hade hängt med i tio jular och legat nedpackad i hushållspapper däremellan.

– Nå ja, sa rektor Båge och tog Kristoffers hand. Det kan du kanske ha rätt i.

Konsulinnan Olssons lilla Bettan hade röd rosett i halsbandet och hälsade på Rasmus huskatt med viss försiktighet och Rasmus, som visste, att nu skulle det vara frid på jorden, lade sig för säkerhets skull högst uppe på ryggen till den sköna soffan, där redan rektorn, fru Pettersson och Wilhelm satt.

– En liten blomma till den nyfödde, sa fru Olsson, och hennes kruka med vita julrosor kom att stå så vackert strax bakom krubbans tak.

Brevbärar-Bill och flickan från fjärde våningen, som brukat kallas Pyttan kom hand i hand in genom dörren och hennes kinder var lika röda som de doftande äpplena i korgen hon bar.

– Inte mycket att komma med till en nyfödd, sa hon generat, men ställde ändå korgen nedanför bordet med krubban.

– Till en välbehaglig doft inför Herren, sa rektor Båge och såg så förvånad ut som om han plötsligt börjat tala ett främmande språk.

– Nu när alla är komna... började Bill från sin plats intill granen.

– Fast vi har plats till fler och dörrarna är inte låsta, sa Vivianne.

Bill tog sats igen:

– Min hustru och jag vill gärna...

– Det vill väl vi också? sa Helena, Jocke, Alexander och Kristoffer. Och varför säger du inget om Jonatan?

– Jag och min fru och våra barn och allas vår Jonatan...

Helena ryckte honom i ärmen.

– Ska du inte säga ett ljud om mormor? Som hon har jobbat! Och hade inte morfar varit, så hade vi aldrig fått in granen till exempel...

Då förstod Bill, att för att fira en verklig jul går det åt nästan oräkneligt många, som vill samma sak: ta emot en nyfödd med all den kärlek och omtanke som bara är möjlig.

– Låt oss hälsa varandra välkomna helt enkelt, sa Bill.

Bara genom att vilja komma bidrar ni till festen. Tänd ljusen i granen, Jonatan, medan jag läser.
Och Jonatan tände ljus efter ljus i den stora granen medan Bill läste:

TY ETT BARN BLIR OSS FÖTT, EN SON BLIR OSS GIVEN,
OCH PÅ HANS SKULDROR SKALL HERRADÖMET VILA,
OCH HANS NAMN SKALL VARA: UNDERBAR I RÅD,
VÄLDIG GUD, EVIG FADER, FRIDSFURSTE. SÅ SKALL
HERRADÖMET BLI STORT OCH FRIDEN UTAN ÄNDE
ÖVER DAVIDS TRON OCH ÖVER HANS RIKE...

Men när Bill hade slutat läsa och alla tog varandra i hand och önskade varandra en välsignad jul, stod dörren öppen till julnatten och Jonatan fanns ingenstans att se. I granen fladdrade lågorna och reste sig sedan och blev stora och klara som altarljus.

– Vart tog pojken vägens ropade någon och en annan svarade:

– Han kommer! Vi sätter oss till bords så länge.

Och Bills röst ropade:

– Mormor, får jag föra dig till bordet? Det är du ärligen värd! Morfar, du för fru Pettersson till bordet... Försvann nu Jocke också?

Men Jocke hade inte försvunnit. Han stod där utan jacka i stillheten mellan äppelträden, där en större konstnär än någon från jorden hade dekorerat varje knotig kvist med en glänsande stjärna. I handen höll han en underlig trägrej han hittat under träden – kanske en kanin, kanske en fågel eller underligast av allt – en ängel med rakt uppåtstående vingar. Den var ännu varm av en annans hand eller efter att ha legat i någon annans byxficka, och han anade vems.
Fram till träängeln hade han kunnat följa några lätta spår, men där tog de slut och glittrande snökorn släppte från grenarna ovanför som om de rörts av vingar.

– Jonatan! sa Jocke ut i tystnaden. Jonatan, vi saknar dig redan...

– Och jag er! viskade Jonatans röst, men ofta hör man bara för att man vill höra och säker kunde han inte vara.

Aldrig mer skulle han få en vän som Jonatan – nej, aldrig kunde man förlora en vän som Jonatan! Och när han tänkte så, kunde han inte vara ledsen längre.
När allt kom omkring var det julnatt, den härligaste natten av alla årets nätter!

– Titta! sa Kristoffer, när han kom in igen och ställde ifrån sig träängeln intill krubban mitt mellan åsnorna och lammen. Där är min alldeles egna ängel, precis som jag alltid har önskat mig!

 


©1994 Normans Förlag

 

Tillbaka till Julundret startsidan



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg