Första söndagen efter Trettondedagen

Jesu dop 

2 Mos 1:22-2:10,  1 Joh 5:6-12, Luk 3:15-17, 21-22, Ps. 89: 20-29

Dagens sång: 
Kom himmelske Fader var när mig …
O Jesus den frid som vi alla …
Din helige Ande du sände .. 

Psalm 272:9-11
Text: Einar Billing 1922. Musik: tysk folkmelodi 1569.  

1.  Vi läser andra Moseboken 1:22 - 2:10 och hör om Fadern som räddar 
Farao gav denna befallning till hela sitt folk: Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.

En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter. Och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden.  Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se hur det skulle gå med honom.

Då kom Faraos dotter ned till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen, och skickade en slavinna för att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.”

Då sade pojkens syster till Faraos dotter: ”skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?”  ”Ja, gör det”, svarade Faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.  Kvinnan tog pojken och ammade honom.

När pojken blev större förde hon honom till Faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon. 

Vi ber med psalm 272 vers 9:
Kom, himmelske Fader, var när mig: all kraft utan dig är ett lån.
Om du inte lyfter och bär mig, var tager jag vingar ifrån?
Jag vet ju du aldrig kan svika, men att jag från dig ej må vika,
o Fader, sänd till mig din Son. 

Det är en ruskig historia, som vi hör om här. Vi ryser! Tänk att detta kunde hända! Och det kan hända! Vi får ju rapporter om liknande varje dag. Vad utsatta barn ofta är!

När detta händer, ropar vi och ber: Gud, var är du i allt detta? Vi blir så rädda. Kom himmelske Fader var när mig!

Situationen, som det berättas om i andra Mosebokens början, är denna: Israels folk har flyttat ned till Egypten på Josefs tid. Där förökar de sig snabbt och blir ett verkligt invandrarproblem för farao och hans immigrationsminister.

En otäck tanke dyker då upp i faraos hjärna. Kasta nyfödda pojkar i Nilen! Pojkarna kan ju växa upp och bli fäder och fightare och farliga för farao. Men låt flickorna leva. Dem kan egyptiska karlarna ha roligt med. Och så ger farao befallning om detta till hela sitt folk. 

Mitt i denna mörka situation blir det bröllop. Amram och Jokebed gifter sig. (Så hette Moses föräldrar). Man kan tänka sig en stor fest med mat och telegram och tal … Men så händer det efter en tid att Jokebed blir havande. Hon blir alldeles förskräckt! Hon har hört om faraos befallning att döda alla pojkar. Hon går och tänker: ”Bara det inte blir en pojke! Bara det inte blir en pojke!” Så blir det en pojke. Vilken fasa, skräck … hon gömmer pojken. Hon ser soldater som går in till grannens hus och rycker spädbarn ur mödrarnas famn. Hon håller för en kudde för munnen på pojken, då han skriker.

Till slut förstår hon, att det inte går att gömma pojken längre. Hon lyder farao. Bär pojken ned till Nilen. Men hon kastar honom inte i vattnet. Hon lägger pojken i en papyruskorg, en teva, samma ord som används om Noas ark. (Petrus skriver att detta syftar på dopet i Petr 3:20-21).

När svåra saker händer, ropar vi ut vår nöd och vår smärta. Så gjorde Israels barn i Egypten. Gud ser deras nöd och hör deras rop och stiger ned för att handla (Läs 2 Mos 3:7-8). Gud griper in för att rädda ett barn som sedan blir en räddare, som kan rädda de rädda.

Lägg märke till hur Gud startar sin räddningsaktion. Han börjar med några kvinnor: Två barnmorskor, som fruktar Gud och vägrar lyda farao. Sedan Moses mamma Jokebed, en prinsessa, några hovdamer, en slavinna, Moses syster.

Prinsessan ser pojken, låter en slavinna ta upp honom ur vattnet och ger honom namnet Mose. Namnet betyder ”den som drar upp”. Nu växer det upp en pojke, som får 40 års erfarenhet att leva som prins i faraos palats och 40 års erfarenhet att leva som beduin i öknen och 40 års erfarenhet att vara folkledare. Ingen dålig utbildning för den uppgift han skall få!  Det han fick göra, fick betydelse ända in i vår tid. Han hjälper oss till uppbrott. Han ger oss kärlekens bud (2 Mos 20). Han säger ord som också kan göra våra hjärtan brinnande (Luk 24:32).

Det händer ibland att svårigheter tynger oss och vi går där ängsliga och betryckta (Psalm 272:7) och är hemskt rädda. Då får vi tänka på vad som hände med Mose. Vi får rikta blicken mot vår himmelske Fader. Han ser det lilla rädda barnet inom oss, som han vill rädda för att  vi sedan kan bli räddare, som kan rädda de rädda.

När vi grips av rädsla tar vi oss ofta vatten över huvudet. Vi försöker vara duktiga, vi presterar, spänner oss, får kramper och drunknar och dör i den stora prestationsfloden.

Men vår himmelske Fader tar vatten över huvudet på oss i dopet. Då ger han oss liv. Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär. Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här (Psalm 386 omkvädet).

Dopet påminner oss därför att rikta blicken uppåt. Där finns någon som ser och hör och vill gripa in och som aldrig kan svika. Därför kan vi be och sjunga så:

Kom, himmelske Fader, var när mig: all kraft utan dig är ett lån.
Om du inte lyfter och bär mig, var tager jag vingar ifrån?
Jag vet ju du aldrig kan svika, men att jag från dig ej må vika,
o Fader, sänd till mig din Son.  

2. Vi läser Lukas evangelium 3:15-17, 21-22 och hör om hur Sonen kommer till oss  

Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.

Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Vi ber och läser med psalm 272 vers 10:
O Jesus, den frid som vi alla begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla, så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista, din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig. 

Lukas tar oss med till Jordan. Folket var fyllt av förväntan, skriver han och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.

1. Folket var fyllt av förväntan. Men också den himmelska världen var det. Änglarna undrar: Vad ska hända nu?  Fadern, Sonen och den helige Ande hade stämt möte. Det är vårt dops Gud, som bjuder oss på kärleksmöte vid floden Jordan och som fyller också oss just nu med förväntningar.

2. Rakt emot oss dyker plötsligt en underlig ökenfigur fram. Johannes heter han och döparen kallas han. Han verkar kärv.  Han är klädd i kamelshårsmantel och lädergördel. (Verkar stixigt!)  Han äter konstig mat: Gräshoppor och vildhonung! En underlig figur. Han står där mitt flodens vatten och döper. Massor av folk har kommit dit.

Johannes kommer emot oss. Hans ögon ser rakt igenom oss. Han ropar till dig och mig: Du går åt fel håll. Vänd om! Det är inte alls synd om dig, det är synd i dig. Bered en väg för Herren!  Han kan klara av ditt liv.

Johannes är både kärv och djärv. Han stryker oss inte medhårs. Han avslöjar oss.  Sätter fingret på ömma punkter. Och de ömmaste områdena finns ju någonstans inne i oss. Men vi anar att den kärve Johannes egentligen vill oss väl.

3. Johannes Döparen vittnar om Jesus.
Johannes säger att det liv vi längtar efter finns hos Jesus.  Han, Jesus, är större och starkare än jag, säger Johannes, jag döper er med vatten. Men Jesus skall döpa er med helig ande och eld.

Sedan kommer ord från Johannes som skakar till i oss. Det verkar som han vill säga att det inte bara är saligt att få möta Jesus utan också farligt. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.

Säden måste tröskas. Agnarna måste skiljas från vetet. Det blir inte så goda bullar om agnarna ska vara med.  Tröskningen kunde gå till på olika sätt. Oxarna fick vandra runt över sädeskärvarna med en trösksläde, så att agnarna lossnade från vetet. Man kunde också slå med en slaga på säden. I Sydsverige kallades en sådana slaga för plejel.

Sedan kastade man upp säden med en kastskovel, så att agnarna flög iväg och vetet ramlade ned. Vetet hamnade i ladan. Men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.

Lägg märke till att det bara är agnarna som skall brännas upp. Vetet skall ätas upp.

Vad kan agnar vara för oss? Agnar är det som sitter på utsidan. Det är det vi klär ut oss i, fikonlöven. Agnarna står för hyckleri och låssaslek. Det oäkta. Eller för att tala bibliskt språk: för synden. För att få loss agnarna från vetet, för att avslöja synden, det oäkta, falska, behövs det kanske en Pleijel som går och slår med en plejel.

Detta som låter hemskt är egentligen något mycket underbart. Gud älskar oss så mycket att han ibland i sin kärlek måste skaka om oss, vända upp och ned på oss. Han vill ta av syndens smutskläder, som luktar så illa, och sätta på oss sin rättfärdighets kläder (se Lukas 15:22). Och agnarna – synden, smutsen, skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.

Om någon vill fiska upp de gamla synderna igen får han/hon svåra brännskador. 

4. Jesus kommer till Jordan.  Vi ser han kommer gående dit. Han går fram till Johannes, för ett samtal med honom. Vi ser hur han liksom de andra stiger ned i flodens vatten. Lukas berättar:

När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Det är som om Fadern vill låta denna händelse skölja igenom också oss. Han ser på oss, som nu har ställt oss mycket nära Jesus i flodens vatten.   Vi hör hur Faderns röst talar också till oss: Du är min älskade son, min älskade dotter, mitt älskade barn. Du är min utvalde. Jag har en plan med ditt liv.”   Vi får se hur den helige Ande sänker sig över oss i en duvas skepnad ...

Precis som Jesus hörde och såg detta, när han bad, så hör du detta, när du är stilla i bön inför Fadern. Låt honom tala. Vi som genom dopet hör ihop med Jesus och sedan håller oss nära Jesus, vi får höra samma: Du är mitt älskade barn, min son, min dotter, jag har en plan med dig.  När vi i dopet döps in i Kristus, blir det som är hans också vårt! Allt det vi längtar efter finns hos honom. Vi klarar inte detta krångliga liv utan honom.

Vi ber och sjunger med psalm 272 vers 10: 
O Jesus, den frid som vi alla begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla, så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista, din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.   

3. Vi läser första Johannesbrevet 5:6-12 och hör om hur Anden vittnar 

Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen.

Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.

Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. 

Vi läser och ber psalm 272 vers 11:
Din helige Ande du sände, som allt vad oss felar beskär,
han styrke mig i mitt elände, han vise mig dig som du är.
I ångest, i vanmakt och smärta han säge mitt klentrogna hjärta
att, Herre, du än är mig när.  

Vi har varit vid Nilen och vi har varit vid Jordan och sett hur Gud griper in i mänsklig nöd. Nu tar Johannes oss avsides för att hjälpa oss förstå vad dessa händelser betyder för oss. Han ger oss en stund av begrundan. 

1. Först berättar Johannes  om Jordan och Golgata.
Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen.

När Jesus kom, kom han genom vatten och blod. Jesus steg ned i Jordans vatten. Där invigs han sin frälsargärning. Genom blodet på Golgata fullbordas den.

Faderns röst vid floden Jordan är ju startordet för Jesus, invigningen till hans räddningsaktion 'mot dem som klagar i denna jämmerns dal'. Han satsar sitt liv för att upprätta kärleksförhållandet till vår Far.

Vi ser hur Jesus stiger ned i Jordans vatten. Innan Livet rinner ut i Dödens hav vänder han strömmen. Han fångar upp oss som så ofta bara glider med strömmen och glider bort i meningslöshet och död. Jesus vänder strömmen. Livet får inte längre rinna ut i döden.

Från Jordan går Jesus mot Golgata, som han också kallar för ett dop (Luk 12:50).  På vägen mot Golgata ser vi hur Jesus möter människor. Där är de sjuka, sargade, de hungriga, de längtande, men också de självgoda, färdiga, de hårdhjärtade.  I alla dessa många berättelser kan vi känna igen oss. Vi finns med där och han tar oss med på vägen upp till Golgata där Makterna måste släppa taget om oss, bördorna lyfts av och vi hittar ett nytt liv. Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, skriver Johannes och han fortsätter: Han kom inte bara med vattnet.

Varför skriver Johannes så? Om du undrar över det och inte vet, så vet du snart, då du vet, vad jag vet. Det fanns nämligen de, som menade att Kristus var ett himmelskt andeväsen, som kom till Jesus vid dopet, men sedan lämnade honom vid korsfästelsen. Dessa var mycket lite intresserade av Jesu liv. Och absolut ointresserade av Jesu död. Den hade ingen som helst betydelse. Det viktigaste var att få himmelsk upplysning genom detta andeväsen som hette Kristus.

Om de har rätt, har vi ingen krubba att gå till och inget kors att gå till. Vi har ingen broder och ingen frälsare. Vi har ingen tröst och ingen glädje att få. Våra synder är inte förlåtna.  Men Jesus kom genom vatten och blod. Jesus är vår Frälsare, som i Jordan invigdes till vår frälsare och som på korset gav sitt liv för oss. O Jesus, den frid som vi alla begära, blott finnes hos dig.  

2. Johannes berättar sedan om vad dop nattvarden kan betyda för oss.
Om du undrar hur det som hände då, angår dig som lever nu, kan du få svar på din undran. Du får besök av tre vittnen: Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga (jfr 5 Mos 19:15).

Johannes har tidigare sagt, att det är genom vattnet i Jordan och  blodet på Golgata som Jesus är vår frälsare. Men nu placerar Johannes Anden före vattnet och blodet. Varför gör han så? Hans avsikt är att tala om för oss att det som binder oss samman med Jesus, som dog och uppstod för oss, är dopet och nattvarden. ”Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta, o Guds lamm” (Ps 230:1) är en påminnelse om hur vattnet (= dopet) och blodet (= nattvarden) låter oss få del av Jesu seger på Golgata (se Joh 19:34). 

Anden, vattnet och blodet vittnar. Anden pekar ständigt på vad Gud gjort för oss i dop och nattvard. För dig! För dig! Golgatasegern flyttar in i vår tillvaro.

Vi kan på vår kristna vandring möta många vittnen. Den helige Ande sänder dem i vår väg. Johannes döparen är en. Han säger två ting om Jesus:

1) Jesus är den som tar bort våra synder (Joh 1:29).
2) Jesus är den som döper i helig Ande (Joh 1: 33).
Jesus tar bort synden och fyller med livet.

Fadern möter vi gång på gång. Han pekar på sin Son och säger: Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom! (Matt. 17:5 SFB). 

3. Den helige Ande gör ett besök i vårt inre kärleksrum.
Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre, skriver Johannes. Paulus har samma erfarenhet som han vill förmedla till oss.

Alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. (Rom 8:14-16).

Var noga med ditt inre kärleksrum!

Dra dig ibland undan i stillhet och låt Anden få ett enskilt samtal med dig. Om du undrar över hur du som är besvärlig och gör så mycket dumt och så många fel, kan vara ett Guds barn, så får du höra Anden trösta dig. Anden gör alltid det genom att peka på Jesus. Han visar mig Jesus sådan han är. För Jesu skull får du vara ett Guds barn. Han talar om för mitt klentrogna hjärta att, Jesus fortfarande vill vara hos mig. Vi ber och sjunger: 

Din helige Ande du sände, som allt vad oss felar beskär.
Han styrke mig i mitt elände, han vise mig dig som du är.
I ångest, i vanmakt och smärta han säge mitt klentrogna hjärta att,
Herre, du än är mig när.