Annandagen - innan-dagen

Det som är en viktig del av budskapet på Annandag Påsk är det som Gud har sagt och gjort innan. Innan Jesus föddes, innan han led, dog och uppstod, innan lärjungarna vandrade modfällda till Emmaus och innan de sprang modfyllda tillbaka till Jerusalem.

Vad hade Gud gjort innan?

Han hade talat.

Ibland avfärdas det vi kallar ”Gamla testamentet” just som något - ”gammalt”. ”Den gamla trasan kan jag ju inte ha på mig!”, säger damen, bortbjuden på fest och rotande i garderoben. ”Plockgodiset var gammalt och hårt - gick inte att tugga!”, utbrister gottegrisen. ”Brödet är för gammalt - det är mögligt!”, ropar den hungrige tonåringen, i vars närhet bröd sällan annars brukar bli för gammalt. ”Den sedeln är för gammal, den gäller inte längre!”, hävdar butiksinnehavaren.

Gammalt = negativt, inte relevant eller användbart.

Är det så med ”Gamla testamentet” också? Nej, självklart inte! ”Bort det!”, skulle Paulus ha utropat. Annandag Påsk låter Gamla testamentet stråla i all sin glans och kraft. I Luk kap 24 läser vi: ”Är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? ... ... Och med början hos (!) Mose och alla profeterna förklarade /Jesus/ för dem vad som står om honom överallt (!) i skrifterna.” Det som kallas ”skrifterna” är vad vi kallar ”Gamla testamentet”. Och längre fram i samma kapitel säger Jesus: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” Petrus betygar också i sin förkunnelse hos Kornelius: ”Om /Jesus/ vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” Apg kap 10.

Det som händer under Påsken i Jerusalem är ingen ”happening”. Det är inte så att Fadern kollar vad som händer med Sonen och löser det efterhand, parerar makters och människors mått och steg och re-agerar. Fadern agerar. Det är han som driver igenom vad han sedan världens begynnelse har haft för avsikt att göra: att låta Sonen vara vår Försonare och krossa ormens huvud, 1 Mos 3:15; att syndens återvändsgränd blir en omvändelsegränd, så att vi kan gå tillbaka till Fadern. Emmaus blev en insiktspunkt, vändpunkt och utsiktspunkt.

I Emmaus händer något. Kleopas och hans medvandrare är säkert inte främmande för Guds ord. Kanske är de - liksom Timoteus - sedan barnaåren hemma i de heliga skrifterna, 2 Tim 3:15. Men ”verkligheten” har lagt hinder i vägen. Domen, korset, döden, graven - allt talar emot vad de hade hoppats: att Jesus var den som skulle befria Israel. De tänker lite som Naaman, 2 Kon 5:11, att det hela skulle gå till så som de skulle kunna tänka sig. Och Jesus, som finns vid deras sida fast de inte förstår det, lotsar dem tålmodigt igenom - Gamla testamentet.

Ändå verkar det vara stopp. ”Dagen är snart slut.” Mörkret väntar. Men just i det skedet, när det judiska dygnet påbörjar nästa dag och det blir afton och ska bli morgon den andra dagen, brister ljuset fram vid köksbordet i Emmaus. Brödet bryts. De händer som bryter brödet - också de är ”brutna”. De bär de sårmärken, som gavs i tiden och som bärs i evighet av Försonaren. Att ha sårmärkta händer är Jesu ID-handling. Det är så vi känner igen honom och kommer att känna igen honom på Faderns högra sida. Det är de såren som kastar ljus bakåt - in i Gamla testamentet - och framåt - in i Nya testamentet. Det är de såren som hjälper oss att kunna förstå vad som är mer verkligt än dom, död och grav.

Nu vandrar Jesus genom den helige Ande också vid vår sida. Vi får hjälp att lotsas genom såväl Gamla som Nya testamentet. Den helige Ande målar upp Guds goda vilja för oss på varje blad han vänder i Skriften. Och när vi samlas kring Kyrkans köksbord, altaret, är Jesus lika närvarande där som i Emmaus, och även om prästen är en ”mellanhand” så är det de sårmärkta händerna som räcker oss det brutna brödet.

Allt är ”på riktigt”. Jesus är noga med och angelägen om att apostlarna ska se och känna på honom och hans sår. Han äter vanlig mat för att visa att han är ”på riktigt” och inte bara en idé eller föreställning.

Så är det också för dig och mig. Han är ”på riktigt” för oss och när du läser Gamla och Nya testamentet möter och vägleder han dig där på riktigt och konkret och när vi får brödet och vinet räckt åt oss - då är det han som ger sig själv för mig, för dig.

Allt detta har Fadern tänkt ut innan! Och det gäller dig, men också en annan.