Bibelskolan

Andra årgången

_________________

Tredje söndagen efter Trefaldighet

Förlorad och återfunnen

Jesaja 51:1-3, Ef 2:1-10 Lukas 15:8-10, Psalt.119:170-176
Läs gärna först söndagens alla texter, lugnt och begrundande. Gå sedan till predikan.

Dagens sång:
Av nåd är vi frälsta genom tron,
inte av oss själva, inte av oss själva.
Av nåd är vi frälsta genom tron. Guds gåva är det.
Text: Ef 2:8-10, musik: Karin Braw

Inledning:
Den tredje söndagen efter Trefaldighet har som tema: Förlorad och återfunnen. Det är ”de förlorades söndag” idag. Alla texterna handlar om förlorade som söks upp och förs hem. ”Jesus är ute och söker. Vem skall jag finna idag?” (Psalm 225:1). När han hittar någon blir reaktionen ofta: Varför fick jag komma tillbaka? Vad har jag gjort för duktigheter? Vi är ju så vana vid att man måste vara bra, duktig, vacker, bäst för att duga. Jesus ger dem detta chocksvar: Av nåd är ni frälsta. Fokus flyttas över från mig till vad Gud har gjort och vad Gud gör. Gud gör någonting med den som ingenting är (1 Kor. 1:28). Vi hittar här en ny förankring i våra liv och en ny startpunkt för vårt vardagsvandring. I dagens epistel står det: Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Karin Braw har gjort en melodi till de orden. Den skall få vara dagens sång. Vi får sjunga in dagens glada chockbudskap i våra hjärtan:

Av nåd är vi frälsta genom tron,
inte av oss själva, inte av oss själva.
Av nåd är vi frälsta genom tron. Guds gåva är det.

Ruiner får tröst och öken blir trädgård och du blir glad.
Läs Jesaja 51:1-3

Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård. Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda.

Hör på mig! Tänk på!
Lyssna! Begrunda!

När vi förankrar vårt liv vid vad vi själva kan göra för duktigheter, blir vi så osäkra och ängsliga. Nej, flytta över focus på vad Gud har gjort. David gjorde det. När han gjorde så, började han lovsången bubbla fram: Lova Herren min själ och förgät ej vad gott han har gjort (Psalt 103:2 Bibel 1917). Vid millennieskiftet år 2000 ändrade han tempus och sjöng: Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör (Bibel 2000). Det goda Gud har gjort, det fortsätter han att göra.

Hör på mig! Tänk på!

När våra och fädernas missgärningar drabbar barn och efterkommande i tredje och fjärde led – ca 100 personer, så händer det något spännande med tusentals människor, när bara en vänder om, går mot strömmen och vill leva Herrens liv.

Det hände något med Abraham som förankrade sitt liv vid Herrens löften. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade (1 Mos 12:3, läs Gal 3:14 och 4:29).

Det som hände genom Abraham kan hända genom var och en av oss.
Se hur det börjar våras för kyrkan när vi hör vad Herren säger och tänker på det. Duktighetskrampen försvinner. Vi upptäcker vad fantastiskt det är att leva av Guds nåd. Ruiner får tröst och öken blir trädgård och du blir glad.

En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård. Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda.

Av nåd är vi frälsta genom tron,
inte av oss själva, inte av oss själva.
Av nåd är vi frälsta genom tron. Guds gåva är det.

Döda får liv! Läs Efesierbrevet 2:1-10
Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som alla andra.

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Ni var döda!
Paulus skriver så till hedningar som blivit kristna. Han beskriver för dem hur de var innan Livet tändes i dem. Han beskriver den andliga döden. Man kan vara död även om man har rosor på kinden och solsken i blick. Död för det viktigaste av allt: Livet med Gud, själva livskällan.

Det låter otäckt. Låt oss säga det rakt på sak: Det är otäckt! Utan Gud är man död. Man vandrar omkring som ett levande lik. En skuggtillvaro. Utan mening och mål. Ett skenliv. Ett lik ser ingenting. Hör ingenting, känner ingenting, är kall, orörlig.

Sådan är den naturliga människan inför Gud: kall, okänslig, likgiltig, döv, blind för det som har med Gud att göra.

Hur dör man en sådan död?
Genom överträdelser och synder, säger Paulus.

Kärlekens Gud har satt kärlekens bud som att skyddsräcke omkring det ömtåliga människolivet. Om man överträder kärlekens bud TRÄDER MAN ÖVER skyddsräcket och kommer utanför livet. Man rutschar utför och hamnar i döden.

Genom mina synder går det sönder. Förbindelsen med Gud, Livets Herre, bryts och resultatet blir att jag kommer in under dödens herravälde.

Paulus beskriver hur de då levde:
Ni levde i dem – kände er hemma i dem, fann er till rätta med dem, vandrade i dem ... på denna tidens och världens vis. Ni gjorde som alla andra. Stack inte av från mängden. Levde som folk gör mest … Ni följde inte Jesus. Men vem följde ni då? Jo, ni lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor.

Det är naturligtvis djävulen som åsyftas och hans krigsmakt. De onda andarna är lika osynliga som luften. Men de finns där och de styr mig. Om jag kastar loss från Gud blir jag inte fri. Var och en som gör synd är syndens slav, säger Jesus (Joh 8:34). Jag kommer in i ett beroendeförhållande till dunkla makter som förvillar mig, lurar mig att leva förljuget och själviskt.

Lägg märke till att Paulus här inte bara beskriver hur dåliga andra människor är. Nej, sådana var vi alla en gång. Paulus har personlig erfarenhet av hur fursten över luftens rike arbetar. Vi var vredens barn, vi som alla andra.

Bibeln talar om Guds vrede. Vad är det? Det är Guds kärleks häftiga reaktion mot att man trampar hans lag under fötterna. Guds vrede är Guds kärlek som kämpar mot ondskan. Gud är inte likgiltig för hur vi lever. Vreden är Guds upprördhet över hur kärlekslösa och stygga vi kan vara mot varandra.

Synden dunstar inte bort av sig själv. Den lever kvar i oss, i atmosfären omkring oss. Den lägger sig som ett sopberg, som doftar dåligt.

Vi har ingen möjlighet att ta oss ur detta syndens sammanhang. Vi liksom de andra kan inte frälsa oss själva.
Men nu har det hänt något! Vad då?

Det finns en Gud som är rik på barmhärtighet. Han har ”hjärta för de arma”. Han älskar oss TROTS ALLT! Han älskar oss inte för att vi är så älskvärda och lyckats prestera lite godhet och snällhet och gjort så gott vi kunnat.

Gud hittade ett sätt att rädda oss, som var förlorade, och ge oss liv. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv (2 Kor 5:19, SFB)

I tjänargestalt kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss på Golgata kors.
(Sv. Ps. 62:2).

Gud älskar oss. Han sänder en som tar bort våra synder och klarar vårt sopberg. Han gör oss levande. Han ger oss en plats i himlen. Han gör något som människor i kommande tider (alltså vi) kommer att häpna över och sjunga om. Han visar den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Paulus sjunger om detta. Och han lär oss sjunga om detta i dagens sång: Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Han sjunger in en helt ny livsstil i våra hjärtan.

Vi blir frälsta av nåd. Gud ställer inte till med talangjakt och letar inte fram de duktigaste. Om det berodde på vår godhet om vi fick vara Guds barn skulle vi alltid gå omkring och känna oss osäkra och ovissa och tvivlande. Är jag egentligen riktigt bra nu? Men evangelium säger: Du behöver inte stirra på dig själv. Du får se på ingen utom Jesus allena. För Jesu skull får jag syndernas förlåtelse och frid med Gud. Därför kommer glädjen till mig när jag ser på Jesus. … och lärjungarna blev glada när de såg Herren (Joh 20:20).

Nu går vi ut i vår vardag med en ny livsstil.
Vi är hans verk.
Jag är hans! Jag tillhör honom. Med allt vad jag äger och har. Jag är hans verk och därför vet han vad som är meningen med mitt liv. Jag måste leva nära honom för att få redan på det.

Skapade genom Kristus Jesus till att göra goda gärningar.

Gud vill att vi ska göra goda gärningar. Men vi ska inte göra dem ensamma. Vi skall göra dem tillsammans med Jesus, i hans gemenskap.

Som Gud från början har bestämt oss till.

Gud har hittat på dem och tänkt ut dem i förväg. Längs vår vardagsväg ligger mängder av goda gärningar utströdda. Det gäller för oss att se dem, plocka upp dem, utföra dem, vandra i dem. Nu älskar vi inte för att bli älskade. Nu älskar vi därför att vi är älskade. Något har hänt med oss. AV NÅD!

Av nåd är vi frälsta genom tron,
inte av oss själva, inte av oss själva.
Av nåd är vi frälsta genom tron. Guds gåva är det.

Tant hittar slant.
Läs Lukas 15:8-10.

Jesus säger: Om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

Jesus berättar om tanten med slanten för att vi ska förstå Guds kärlek till oss.

Hon hade tio silvermynt men tappade ett. Säkert var hon mycket fattig. Ett silvermynt var ungefär en dagsinkomst för en arbetare på den tiden. Att förlora ett mynt var mycket kännbart. Men det var kanske något mer med detta silvermynt, som gjorde att hon blev så glad när hon fann det att hon ställde till kalas i sitt hem. En del menar att det var en del av brudsmycket. Hon tappar tecknet på sitt människovärde. Därför börjar hon leta intensivt. Hon tänder en lampa. Börjar sopa och dammsuga och leta i alla vrår.

Vad Jesus vill ha sagt är detta: Sådan är Guds faderskärlek. Och det är tydligt att Guds faderskärlek enligt denna text har både faderliga och moderliga drag. Precis som hos en riktig karl idag som kan vara både far och mor (jfr Paulus i 1 Tess 2:7 och 11). Gud är inte likgiltig om någon kommer bort från honom. Han engagerar alla känslor i sökandet.

När Gud hittar någon, som kommit bort, så gläder han sig som herden som hittar fåret och lägger det på sina axlar. Gud gläder sig som tanten med slanten, hon som ställer till med dambjudning och säger till dem: Gläd er med mig. Lägg märke till att både herden och tanten letar efter det borttappade tills de hittar det (Lukas 15:4).

Vi ska ha Gud till föredöme, säger Paulus (Ef 5:1). Vi ska vara så till sinnes som Jesus var (Fil 2:5). Gud vill att vi ska ha hans hjärta mot andra. Hans smärta. Hans längtan. Jesu nöd för människor omkring oss. Ty Gud vill att alla ska bli frälsta.

Varje gång någon kommer hem händer det något. Vad då? Då blir det glädje bland Guds änglar. Änglarna är engagerade i vad som händer i vår kyrka. Jesus säger: Guds änglar gläder sig över en enda syndare som omvänder sig.

Här är det fråga om heavens angels. De sitter och kikar genom molnen. Vad händer där nere i vår församling? Änglarna kanske skakar på huvudet, suckar, gråter. Vad egotrippade de är, människorna därnere på jorden. Fattar de inte hur mycket roligare det blir, då man vänder om. Orsaken till att det ibland kan kännas lite tråkigt i kyrkan beror kanske på att ingen vänder om. Men om bara en vänder om bryter jublet löst i änglakören. Och änglarnas glädje är smittosam. Den himmelska glädjen får kyrkan att vibrera.

Nu ska vi stanna till och göra ett experiment.
Försök se dig själv som herden som letar efter de förlorade.
Försök se dig själv som den som går ut och hjälper lammet att komma hem.
Försök se dig själv som hjälper ”det osynliga barnet” att bli sedd, den oälskade att bli älskad.
Försök se dig själv som på dambjudning berättar om hur du hittat det rika Livet.
Försök se dig själv som ängeln som hoppar högt av glädje, då de förlorade hittar hem.

Det är mycket som kan hända då Guds folk bryter upp från sina inlåsta positioner och tappat krampen omkring sitt eget JAG. De börjar upptäcka Guds nåd som en gåva som sätter oss i rörelse mot dem som har svårt att hitta hem.