Johannes döparens dag - Vad ska det bli av detta barn?

”Vad ska det bli av detta barn?” Det är en fråga som otaliga föräldrar, släktingar och vänner ställt sig när de beskådat det underverk som varje nyfödd baby utgör.  Ibland finns det en orolig underton – kanske har graviditeten eller förlossningen varit svår, kanske finns till och med synliga handikapp. Andra gånger ligger det mer förväntan i luften. Den lilla nya människan är ett oskrivet blad med gränslösa möjligheter. Är det en blivande vetenskapsman av Nobelprisklass som ligger i korgen? En författare, musiker eller konstnär som kommer att nå ryktbarhet?
 
Att det skulle bli något särskilt av lille Johannes, född av Sakarias hustru Elisabet, var omgivningen omedelbart på det klara med. Bara det faktum att den Elisabet som förefallit dömd till barnlöshet blivit gravid vid hög ålder var anmärkningsvärt. Att Sakarias drabbats av stumhet under sin tjänstgöring som präst spädde säkert på skvallret om att det var något märkligt med paret. Och att Sakarias återfår talförmågan när han gjort klart att den nyfödde sonen mot alla traditioner och sedvänjor ska heta Johannes, ett namn som inte tidigare använts i släkten, avgör saken. Det är något alldeles speciellt med detta nyfödda barn, något unikt och minnesvärt.

Det är inte alltid omgivningen har rätt i sina förmodanden. Men den här gången blev de övermåttan besannade. Det blev något mycket speciellt av Johannes. Han blev den ropande rösten i öknen som banade väg för Messias. Om att det var just detta som var hans uppgift var Johannes tydlig. Han satte sig inte på höga hästar, han gjorde inte sig själv märkvärdig. Hans uppgift var att förbereda det som skulle komma, att peka på Jesus.
 
Johannes budskap var kärvt, utmanande och krävande och framfört på ett närmast oförskämt sätt till exempel när han kallade dem som lyssnade för huggormsyngel. Han skrädde inte orden, vare sig han mötte tullindrivare, soldater eller helt vanliga människor, som levde som folk gjorde mest .  ”Dela med dig av dina tillgångar, kräv inte mer i tull än vad som är fastställt, idka inte utpressning”, predikade han. Och han drog sig inte för att fördöma själve tetrarken Herodes otuktiga leverne även om det kostade honom först friheten och sedan livet.

Johannes förtjänar att på åtminstone två sätt vara en förebild även i vår tid. Till att börja med lär han oss att peka på Jesus i stället för att framhäva oss själva. Det finns en frestelse, inte minst för sådana som likt mig har till yrke att använda språket, att man blir så förtjust i sin egen formuleringskonst och vältalighet att man glömmer vad syftet med skriverierna och förkunnelsen är – att i varje läge peka på Jesus, den vars sandalremmar varken Johannes eller någon annan genom alla århundraden är värdig att knyta upp.

Det andra som vi måste lära av Johannes är att stå upp för vad som är rätt och sant också när det går emot tidsandan och även när det riskerar att leda till personligt obehag. Risken att bli kastad i fängelse är minimal och den att ens huvud kommer att serveras på ett fat obefintlig.  Men det kan vara nog så otrevligt, påfrestande och utmattande att utsättas för vår tids offentliga avrättningar, som inte sällan sker via så kallade sociala medier, där möjligheten till anonymitet lockar fram det sämsta hos medmänniskorna. Det finns ingen anledning att söka strid för stridens egen sak men heller inte att lägga sig platt för den så kallade allmänna opinionen.