Ett uttryck man ofta använder är ”att prioritera”.  Inte minst i valtider används det. Att prioritera är att överblicka och rangordna åtgärder eller insatser: Vad måste göras omedelbart och vad kan vänta? Vad ska vi satsa på och vad kan vi ligga lågt med?
I politiken kan det handla om att man prioriterar utifrån sin ideologi, men det kan också hända, att man prioriterar utifrån vad man tror kommer att locka väljare, så att man får makt: ”Vi prioriterar barnfamiljer!” ”Vi prioriterar pensionärer!” ”Vi prioriterar studenter!” ”Vi prioriterar 58-åriga präster!”

Tänk om man fick vara så högprioriterad!

Temat 15 sönd e Trefaldighet är att välja rätt, att prioritera rätt, att inse att endast ”ett är nödvändigt”. Det kan möjligen uppfattas som lätt och självklart, och vi har kanske sedan barnsben så till den grad vant oss vid att Maria gjorde rätt och Marta gjorde fel, att vi inte tar riktigt till oss hur radikalt det är att låta Herren vara nr. 1, vår Förste, vår Furste.

Berättelsen om Elia och änkan i Sarefat (jämför den med berättelsen om Elisa 2 Kung 4!), som Jesus knyter an till i Luk 4:26, är oerhört utmanande. Vilken typ, skulle man kunna säga om Elia! ”Jag ska ha först.” Änkan och sonen håller ju på att gå under i en svältkatastrof och så kommer Elia och liksom tränger sig före änkor och faderlösa i matkön. Han borde väl veta bättre, gudsman och profet som han var. En sådan skulle väl hellre föregå med gott exempel och gräva brunnar och leta pinnar, skrapa ihop säd till mjöl och leta oliver till att pressa.

Men vad är det han gör?

Han vet vad han gör och han vet att han genom att säga och handla som han gör kommer att låta änkan och hennes son förstå vem som - mitt i deras nöd - har prioriterat dem, satt dem främst. Och änkan antar utmaningen, litar på Herren och hans profet och förskjuter för ett ögonblick sitt perspektiv från att fokusera på sin egen nöd till att våga lita på Herrens nåd. Nöd-vädigt. Att följa Elias ord och uppmaning var nöd-vändigt och blev nöd-vändigt, det vände nöden till nåd. Herren hade fridens tankar och inte ofärdens för änkan och hennes son.

Och där kommer vi nära det riktigt grundläggande budskapet. Det handlar inte bara om att vi ska göra det rätta valet och inse vad som är det enda nödvändiga för oss. Att vi över huvud taget kan stå inför att göra det goda valet vars följder aldrig kan tas ifrån oss, beror på en prioritering som är gjord av evighet, innan skapelsen ännu tagit sin början. Då gjorde Herren sitt goda val: ”Till ende Sonen sade han: jag måste mig förbarma.” Sv ps 345:4. Vår himmelske Fader har gjort sin prioritering. Det är det enda nödvändiga för oss. Vår egen vilja och vårt eget val kan inte åstadkomma frälsningens återförening med vår förlorade hemvist - men det kan Faderns vilja och val åstadkomma - och har åstadkommit. Tack och lov!

”Jag hade inget val”, säger människor ibland. När det gäller frälsningen är det inte så. Du har ett val, eftersom Fadern har gjort ett val. ”Hela Herrens nåd är ställd uti ditt val”, Sv ps 265:1.

Kanske innebär det för dig att du liksom änkan får förskjuta ditt perspektiv. Du behöver inte ha din egen nöd i centrum - för det har redan Herren. Han har din nöd i centrum och det är för att avhjälpa den och ge liv i överflöd (mjölet tog inte slut och oljan tröt inte för änkan) som Jesus och hans sändebud kommer till oss och utmanar oss att omprioritera i våra liv för att vi ska upptäcka vem som högprioriterat oss.

Att han har valt oss är - djupast sett - det enda nödvändiga.

Lydia Lithell sjunger:

    Det enda jag vet det är att nåden räcker,
    att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
    Det enda jag har att lita till en gång,
    det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.