Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet

Frälsningen

Nehemja 2:11-20, Rom 5:15-21, Markus 4:26-29, Psalt 62:10-13
Läs gärna först dessa texter, lugnt och begrundande. Gå sedan till predikan.  

Dagens sång:
Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel.
Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.
Text: Jes 2:3, mel: Karin Braw

Inledning
Denna söndags tema är FRÄLSNINGEN.  Ordet frälsning kommer av ordet FRI-HALSA. Slaven, som bands av ett halsjärn, blev fri. I ordet frälsning ligger vårt livs mest tragiska händelser gömda. Där finns synd, som låser och binder oss, ty var och en som syndar är syndens slav (Joh 8: 34). Vi har gjort illa mot andra och andra har gjort illa mot oss, händelser som kan ligga som tyngder över och ge sår inne i oss.

Framför allt har vi syndat mot Gud, förstört hans mening med våra liv. Ja, varje synd är egentligen en synd, ett uppror  mot LIVETS GUD. Kung David, som syndat svårt mot nästan alla bud, får möta en profet, som öppnar hans ögon över de förfärliga ting han gjort. Han var mördare, horkarl, tjuv. David blir skakad, förkrossad. Han säger: Mot dig, bara mot dig har jag syndat. Jag har gjort det som är ont i dina ögon. Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis (Psalt 51:6). Vi undrar varför David säger att han syndat bara mot Gud. Han hade ju syndat mot Batseba och hennes man Uria och många fler (se 2 Sam kap 11 och 12). Är det kanske så att varje synd djupast sett är en synd mot Livets Gud? Gud ser med smärta vad vi gör. Och han tar in vår nöd i sig.  Han ställer sig mellan mig och den jag gjort illa och tar emot  det onda jag tänkt, sagt  och gjort. Hans ansikte berättar om din smärta som han tagit in i sig var dag (Y. Eggehorn).

Frälsningen handlar om hur jag skall bli från gårdagarnas missgärningar, (missgärning = gärning som jag missat). Vart skall jag ta vägen med min synd? DAGENS SÅNG vill hjälpa oss att se det: Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa. 

Låt oss - vi behöver stödja och uppmuntra varandra att komma i gång med att gå … gå upp till Herrens berg – det är för oss Golgata berg, där befrielsen sker,
till Jakobs Guds tempel  -  det är för oss platsen , där vi genom förlåtelsens ord blir renade och upprättade.
Han skall lära oss sina vägar - Vi går med honom som är Vägen, Sanningen och Livet
Hans stigar vill vi följa – Vi hittar den smala vägen, den övermåttan härliga stigen, där vi vandrar fram genom ängar och skogar och  andas in friskhet och tar emot läkedom  och förundras  överväxandets under. 

Nu övar vi oss i dagens sång:

Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel.
Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa. 

Låt oss gå upp till Herrens berg
Dit  drog Nehemja upp, säger den gammaltestamentliga texten, Nehemja 2:11-20. 

Nehemja berättar:
Så anlände jag till Jerusalem. När jag hade varit där i tre dagar gick jag om natten ut med bara ett par man. Jag hade inte berättat för någon vad min Gud hade ingivit mig att göra för Jerusalem, och jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på. Mitt i natten red jag ut genom Dalporten i riktning mot Drakkällan och Dyngporten. Jag undersökte Jerusalems raserade murar och nerbrända portar. Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men mitt riddjur kunde inte ta sig fram där. Under natten fortsatte jag upp längs dalen och undersökte muren, tills jag än en gång kom genom Dalporten och var tillbaka igen.

Styresmännen visste inte var jag hade varit och vad jag hade gjort, ty jag hade ännu inte underrättat judarna, varken präster, stormän, styresmän eller övriga som hade med saken att göra. Men nu sade jag till dem: ”Ni ser själva hur illa det står till med oss: Jerusalem är ödelagt och dess portar nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!” Och jag berättade för dem hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hade lovat mig. ”Låt oss börja bygga!” sade de och grep sig an med detta  goda verk.

Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, ämbetsmannen, och araben Geshem fick reda på detta öste de spott och spe över oss: ”Vad håller ni på  med? Tänker ni göra uppror mot kungen?”

Men jag gav dem svar på tal: ”Himlens Gud skall ge oss framgång. Nu börjar vi, hans tjänare, att bygga. Varken lag eller hävd ger er någon rätt till Jerusalem.” 

När vi drabbas av kriser och skakningar i hem, samhälle, ropar vi ut vår nöd: HERRE SKYNDA  TILL VÅR FRÄLSNING.  Idag svarar Gud på det ropet genom att låta Nehemja, som levde 500 år f Kr, plötsligt dyka upp, där vi sitter vid vår bibel. 'Jag vet mycket om kriser och krascher och om hur man bygger upp ruiner. Jag har mycket att lära er', säger han till oss. Vi lyssnar.

Nehemja är hovmästare hos kungen i Persien och befinner sig i Susans borg.  Han får besök av sin bror Hanani som kom tillbaka från Jerusalem. Dit hade en stor grupp flyttat efter fångenskapen i Babel. Nehemja frågar honom: Vad är på gång i Jerusalem? Vad har hänt med den räddade skaran som finns kvar efter fångenskapen?  Hanani berättar: Folket i Jerusalem lider stor nöd och vanära. Muren är nedbruten, portarna uppbrända i eld ...

När vi hör om tillståndet där, ser vi ju också på tillståndet hos oss. Vad händer med Guds folk, med kyrkan idag? Vi lever ju i ett av världens mest sekulariserade länder. Kyrkan växer så knakar i många länder. Men hos oss är hon föraktad och övergiven av människor (Jes 53: 3). Varför har det blivit så här?  Är svenskarna så mycket klokare än andra folk? Eller är vi mer manipulerade och grundlurade? Vad kan vi göra åt det?

Vi lyssnar till Nehemja. I det första kapitel ser vi vad han gör åt krisen i Jerusalem:
Nehemja börjar med att be: När jag hört detta satt jag gråtande och sörjande i flera dagar och fastade och bad inför himmelens Gud (1:4-6). Det är där också vi måste börja – i bönen. Lägg märke till att han bad i flera dagar. Han betraktade inte nöden utifrån eller kallt. Han tog in folkets nöd i sig. Han fick något av ”tårarnas nådegåva”. Vidare ser vi att han inte började anklaga och förakta dem, som kanske hade ansvaret för att det var så. Jag bekänner Israels barns synder ty också jag i min faders hus har syndat. Vi har svårt förbrutit oss mot dig ... (1:6-7)

När vi hör den bekännelsen måste vi fråga: Vilket ansvar har vi för det som händer i vårt land? I kyrkan? I församlingen?  Har vi del i världens bortvändhet från Gud? Har vi del i kyrkans bortvändhet från Gud?  Vi får ställa oss bakom dem som vi anklagar och ropa ut vår nöd och bekänna vår synd. Förlåt OSS! Inte bara mig. 

Nehemja tar sig tid att lyssna in vad Gud säger i sitt ord (1: 8-9) och griper fast om Guds löften. Han överlåter hela situationen i Guds fadershänder (1:10-11). Han gör som kung Josafat gjorde i en svår situation för Jerusalem. Han ber och säger: Själva vet vi inte vad vi skall göra, utan till dig ser våra ögon (2 Krön 20:12).

I alla kriser är Nehemja-modellen fruktbar: Bed. Bekänn. Begrunda. Befall (i Herrens händer din möda och din väg (Sv Ps 247:1), överlåt situationen till honom).

Nu är Nehemja rustad och beredd att han handla. Han berättar sin nöd för kungen, begär tjänstledighet och beger sig till Jerusalem (Neh 2:1-10).

Lägg nu märke till hur klokt och vist han går till väga. Dagens avsnitt ur Nehemjas bok, talar om det: Han kom till Jerusalem och väntade i tre dagar innan han gjorde något (v 11). Nehemja  väntar på den rätta tiden. När det gäller att motivera andra och föreslå förändringar så är detta det viktigaste. Man kan få en god idé dödad, därför att man inte insåg, när den rätta tiden var inne. Men vad gjorde Nehemja under de tre dagarna. Vi kan hitta fyra möjliga svar:1.Han vilade. Sätt inte i gång när du är trött.  2. Han bad.  3. Han planerade, tänkte igenom strategin. 4. Han skapade nyfikenhet, han reste ju med kungens eskort och sade ingenting under tre dagar. Folk började fråga. Varför är han här?  Alla vände sig om och undrade.

Vers 12-15 berättar om vad han gjorde på nätterna. Han kollade läget. Han tog fram fakta. Han gav sig nattetid ut på vandring genom Jerusalem tillsammans med ett par man. Han besökte och han undersökte Jerusalems raserade murar och nedbrända portar. Stormännen i staden begrep ingenting (v 16).  Men efter tre dagar är alla beredda att lyssna.

Nu sade jag till dem: ”Ni ser själva hur illa det står till med oss: Jerusalem är ödelagt och dessportar nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!” Och jag berättade för dem hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hadelovat mig. ”Låt oss börja bygga!” sade de och grep sig an med detta goda.

Nehemja börjar inte med att anklaga dem och tala om hur dåliga och försumliga de varit. Men han får dem att inse problemens allvar. De hade levt bland dessa ruiner i många år. Tittar man på eländet under lång tid kan man vänja sig vid det. Hur får vi människor att längta efter förändring och förnyelse? De måste se fakta i ögonen men också förstå att allt inte är kört.

Lägg märke vad Nehemja säger: Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen. Han säger VI och OSS. Han identifierar sig med dem. Vi måste göra slut på vår vanära. Han är mån om Guds ära. Han berättar hur Guds hand har lett honom. Och han berättar om att kungen i Persien har godkänt hans plan. Man behöver inte frukta repressalier från det hållet.

Nehemja säger Låt oss bygga upp … Han ber om deras hjälp.
De svarar: ”Låt oss börja bygga!” sade de och grep sig an med detta goda.

Men när de hittat den nya glädjen dyker det upp både maktmänniskor och andemakter som vill sätta käppar hjulet.  De gör dem modlösa och sprider rykten. De fick arbeta med både svärd och murslev. Det är spännande att läsa fortsättningen av denna kamp. Där finns både tårar och fröjd, tröst och uppmuntran:  Var inte bedrövade ty glädje i Herren är er starkhet (Neh 8:10).

DAGENS SÅNG hjälper oss att hitta detta.

Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel.
Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.  

 ...till Jakobs Guds tempel
Templet är för oss platsen, där vi genom förlåtelsens ord blir renade och upprättade. Paulus berättar om det i dagens epistel. Vi läser Rom. 5:15-21  

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre. 

När man hör dessa ord läsas i kyrkan händer det något ovanligt med hela församlingen. Folk utanför kyrkan brukar vanligtvis se ”hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid” (som det står i sv psalm 57:3). Men när denna text från Romarbrevet läses, kommer en stor enhet över alla. Alla börjar begripa. Vad då? Jo, alla begriper att de ingenting begriper. Paulus tar oss med på en verklig djupdykning i det kristna troslivets djupaste vatten. En massa ord och tankar bara snurrar runt i huvudet på alla. Egentligen kan detta vara en bra utgångspunkt för en förnyelse i församlingen. Alla begriper ingenting. Vi får börja om. Det blir nystart på ruta ett.

Den rutan hittar vi om vi vänder om och blir som barn. Eller i alla fall blir som tolvåringen, som vi träffade i templet en gång, han som satt där bland lärarma och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav (Lukas 2:46-47).

Det är inte så svårt som ni tror, hör vi honom säga. Paulus berättar om två personer – Adam och Kristus. Det finns egentligen bara två personer i hela världshistorien därför att dessa två tar in i sig alla andra.

Vi hör ihop med Adam.
I Adam är vi alla ett, och Adams svek var vårt.
Vi gömde oss bland Edens träd, när Herren sökte oss (Sv Ps 229:1).
Vi hör ihop med Adam, vi alla.  Med honom började livet.

Vi var med bland Edens träd. Det var en lust i Lustgården. Då fostrades jag som ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek omför hans ansikte (Ordspr 8:30). Vi var med när Adam lekte fram namnen åt markens djur: Du ska heta hund och du ska heta katt och du ska heta nyckelpiga. Vi vandrade omkring med Adam och Eva och plockade blåbär och lingon. Vi lekte med dem – datten och gömme och sista paret ut …

Vi hör ihop med Adam, vi alla. Med honom började allt elände.
Ty genom honom kom synden in i världen, och genom synden döden (Rom 5:12), Vi var med då – ty Adam, människan, mänskligheten var med där. Vi gömde oss bland Edens träd, när Herren sökte oss (Sv Ps 229:1). Vi var med då ormen prasslade fram ur buskarna. Ormen, den onda makten, sa inte: Nu ska jag visa er något riktigt syndigt och smutsigt och äckligt. Han talade klokt och teologiskt: Skulle då Gud ha sagt …  hur ska man tolka detta …. Ja, han lurade oss verkligen att förverkliga oss  själva och bli som Gud.

Följden blev alla dessa klibbiga och taggiga ord som Paulus räknar upp i texten: överträdelse, synd, dom, död, olydnad, synden härskade.

I Galaterbrevet 5:19 räknar han upp lika äckliga ord: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag.

Men det är inte alldeles kört för oss. Det kommer en motrörelse. Den startar från Guds tron och när oss I KRISTUS. Genom dopet dras vi in i detta kraftfält berättar Paulus i nästa kapitel. Allt det som hände på Golgata – Jesu död, begravning, uppståndelse blev vårt i dopet för att vi skall få leva i ett nytt liv (Rom 6:3-5).

Kraftfältet I KRISTUS är det återupprättade paradiset, där det blommar och doftar salighet och skönhet. Vi hör ord med sång och musik i dagens text: Nådens överflödande rika liv – frikännande - vi görs rättfärdiga - evigt liv. I Galaterbrevet 5 får vi andas in doften av Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Något händer med oss tillsammans står det Sv Ps 393 vers 3
Du gör oss till ett med varandra kring altarets rund
Till ett med din Son i din lidande kärleks förbund.

När vi är där i Guds tempel blir vi genom förlåtelsens ord renade och upprättade. Något spännande händer med oss inuti. Templet flyttar in i oss. Kristus i mig. Ack, Herre Jesus hör min röst: gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro (Sv Ps 125:13). Vi sjunger dagens sång:

Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel.
Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.

Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.
Vi lyssnar till dagens evangelium, Markus 4:26-29

Jesus säger:
”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.” 

Markus hjälper oss nu för ett tag att komma bort från motorvägen, där vi jäktar och stressar och försöker lyda elfte budet: Du skall inga andra bilar hava framför dig. Vi stiger ur vår statuspryl, låser den ordentligt och går in i skogen. Vi hittar den smala vägen, den övermåttan härliga stigen, där vi vandrar fram genom ängar och skogar och andas in friskhet och tar emot läkedom. Vi förundras över växandets under.  Säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet.

Av sig själv – automate, står det på grekiska. Vi tillåter oss att häpna!
När vi står där och begrundar, händer det plötsligt något. Vi hör ett samtal mellan ett par frön. 

Det var en gång två små frön, som låg nere i den mörka marken.
Det var vinter och det var kallt..-         
Vad kallt och mörkt här är. Jag fryser, sa det ena fröet.-         
Och vad trångt och enformigt och trist, sa det andra fröet.-         
Tänk om man kunde bli något annat. Ett busfrö till exempel …-         
Min inneboende lust att förverkliga mig själv kan jag inte finna här. Jag måste ut … 
Och vintern gick. Snön smälte och det började våras.-         
Vad fuktigt här är. Det droppar in överallt, sa det enda fröet.-         
Vi måste säga till värden att täta.-         
Jag dricker ihjäl mig.-         
Jag sväller och sväller och SVÄLLER!-         
Jag spricker. Hjälp! Jag dör!!! 

Och sommaren kom. Solen sken och två små plantor tittade fram ur marken.-         
God dag, sa det ena fröet.-         
God dag, sa det andra fröet Har vi inte träffats förr? Jag känner igen dig på rösten.-         
Ja, det var vi två som låg och frös därnere under marken.-         
Och som trodde att livet inte hade någon mening.-         
Och menade att vår lilla värld under jorden var allt.-         
Och vad tråkigt vi hade det.-         
Och nu. Vad allt är flott! Fantastiskt! Vilka färger …-         
Och se på fåglarna! Och där kryper en myra. Titta på träden …-         
Vad spännande allt är. Ett helt nytt liv!-         
Jag känner långt in i stjälken att vi kommer att få se och uppleva mycket mer … 

Ja, det är mycket spännande som händer när vi går upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel och han får lära oss sina vägar, och vi följer hans stigar.Vi sjunger dagens sång:

Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel.
Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.