Långfredag - De ville Jesus ont men Gud har vänt det till något gott

Vi får på Långfredagen stanna både inför Jesu kors och Jesu grav. Och se vad som hände och vad det betyder för oss människor.

”Ni ville mig ont men Gud har vänt det till något gott”. Så säger Josef i Egypten till sina oroliga bröder. 1 Mosebok 50 vers 20. ”Ni ville mig ont” - inget hymmel med att det var ondska när de kastade honom i en brunn och sen sålde honom som slav till Egypten. ”… ville mig ont”, säger Josef. Konkret ondska mot en broder, inte något slags allmän diffus ondska. Ondskan drabbar människor enskilt, även om det drabbar många på en gång.

Men Gud vände det till något gott, eller tänkte det till något gott, kan man också översätta. Josef fick vara med och rädda många, många från hungersnöd och hungersdöd, ”för att bevara många människors liv”.

Detta mönster går igenom Bibeln, att Gud kan vända det onda människor tänker och gör till något gott. Tydligast blir det i berättelsen om Jesu död och uppståndelse. Det var maximal ondska som drabbade Jesus. Människor tänkte och ville honom ont. Översteprästerna och de skriftlärde som ville röja honom ur vägen. Judas som förrådde honom, folkhopen som skriade: ”korsfäst, korsfäst”, Pilatus som dömde en oskyldig.Jesus fick lida av all denna ondska, gisselslag, törnekronan, hån, spott, glåpord. Spikarna som drevs genom handlovar och fötter, plågor och törst på korset. Han den rene, oskyldige, led en brottslings nesliga straff och avrättades. Men Gud vände det till något gott. ”Genom hans sår blir vi helade”, skriver Jesaja (kap 53).  ”Han är försoningen för våra synder, ja inte bara för våra utan för hela världens” skriver Johannes (1Joh 2:2). 

Hur kunde Gud låta detta ske? Det var för oss. Det var Guds enfödde Son led för oss. ”Det var Gud som i Kristus försonade oss med sig själv” skriver Paulus (2 Kor 5:19). Det var Gud som vände detta onda till det högsta goda – försoningen.

För Jesu vänner var det svårt när han dog på korset. De hade ju ännu inte förstått vad han flera gånger talat med dem om. Därför vacklade nu själva grunden för det hopp de satt till honom. Men de tappade inte besinningen, så att de lät Jesu fiender att göra med hans döda kropp, som de ville. Nej, de ville ge honom en värdig begravning och så visa sin kärlek och tacksamhet.

Jesus död och begravd. Så måste ske, därför att han tagit på sig det som hindrar oss att nå målet - himlen.

Vi vet att en gång måste vi dö om inte Jesu återkomst sker i vår livstid. Och bland jordens många gravar skall en gång också min grav finnas. När den skall redas åt mig, vet jag inte. Kanske var. Hade Jesu grav inte funnits hade min egen grav varit hopplöst mörk. Nu finns hoppet och ljuset. Och ger tröst.

Den första långfredagskvällen förstod Jesu vänner inte vad det betydde, att också Jesus fick en grav. När de begravde Jesus, begravde de också det hopp, som de grundat på honom, att Guds rike skulle komma genom honom. De förstod inte att också hans grav bekräftade, att han är en fullkomlig Frälsare.De tänkte komma tillbaka så snart sabbaten var förbi, och då göra det bättre som de på kvällen inte tyckte att de gjort ordentligt. Deras kärlek hade inte tagit slut. Men deras hopp var ute. 

Det nu tomma korset och graven vittnade tyst om det bittra och svåra som vår Frälsare hade fått utstå, innan han fick vila i graven. Larmet på smärtornas väg. Rop, skrik och hån vid korset.Men nu hade det blivit så tyst på Golgata. Mannen på det mittersta korset hade givit upp andan. Mer eller mindre gripna hade människoskarorna vänt hem igen.

Och nu skyndade vännerna till. Deras ömma och kärleksfulla händer tog nu hand om hans döda kropp. De hade inte förut kunnat göra något för att lindra hans lidande. Men nu ville de bereda honom stillhet och ro, vila. De svepte hans kropp i linnetyg, lade den i graven och vältrade en stor sten för ingången för att inget skulle störa hans vila.

Det är stilla långfredagskväll. Sång? Ja, fåglarna sjunger nog och kanske sjunger Jesu vänner en sorgesång. För sången uttrycker Jesu vänners känslor och böner. Sorgen och hopplösheten har sina sånger. Hälften av Bibelns psalmer är klagopsalmer.

På själva sabbatsdagen bröts stillheten av Pilatus soldater, som översteprästerna och fariséerna fått honom att skicka dit för att skydda graven. De hade kommit ihåg att Jesus sagt, att han skulle uppstå på tredje dagen. Det trodde de inte på, men de var rädda. Därför fick de, som annars var så noga med sabbatsbudet, brått att på sabbatsdagen ordna med att graven blev bevakad och stenen förseglad.

Men soldaterna kunde inte störa Frälsarens vila i graven. Denna Jesu vila var god, inte bara därför att hans kropp inte mer kände någon smärta, utan därför att hans själ och ande av Faderns änglar blivit förd till paradiset. Där fick han glädja sig åt att vara tillsammans med den botfärdige rövaren, som han hade lovat att vara med samma dag.

Det är gott att tänka på Jesu grav, att han också vilat i en grav och att där skedde undret med hans uppståndelse. Där vanns segern över döden.  Det var för oss, för att vi skulle få frid, hopp om det eviga livet och ljus i ondskans mörker.  

Dig tackar allt mitt hjärta,

min Herre Jesus god,

för all din djupa smärta

och allt ditt tålamod.

Du vän för evigt trogen

dig vill jag mig förtro.

När jag till skörd är mogen

mig bärga till din ro.  Sv psalm 144 vers 5