Annandag påsk - Äntligen måndag!

Äntligen måndag!

Det kanske inte är så många som utbrister detta, när väckarklockan signalerar en ny arbetsvecka.
Annandagen är en måndag. Alltid. Enligt gammalt sätt att räkna är det den andra veckodagen. Sabbaten, vår Påskafton, var den sjunde dagen, vilodagen. Söndagen var den första veckodagen, då skapelsen av ljuset hade skett och mörkret skilts från ljuset. Och Gud såg att det var gott.
Det är detsamma - fast nytt! - som händer under Påskhelgen: mörkret skiljs från ljuset. Och Gud ser att det är gott.
På fredagen, den sjätte dagen, skapades människan och fick av Gud livsande inblåst i sin näsa och blev så en levande varelse. När skapelsen krönts med det förnämsta, människan, Guds avbild, ser Gud att det är mycket gott.
På fredagen före Påsk kröner människan Människosonen med törne och tar död på honom, den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.
På korset suckar han ut sin livsande och lämnar den i Faderns händer.
Men den som känner Faderns djupaste avsikt kan trotsigt och trosvisst i Golgata-mörkret utbrista:
Och se - det var mycket gott.

Så kommer vilodagen, Påskafton. Jesus är lagd i all hast i graven och hans vänner firar den stora sabbat, som började på långfredagskvällen. I vilket skick var de? Förmodligen fullständigt upprivna och förvirrade, sorgsna till döds och rädda.

Frågan är om det blir bättre på söndagsmorgonen. Maria från Magdala står och gråter - någon har kränkt griftefriden och flyttat hennes Jesus. Lärjungaskaran har stängt om sig och vägrar tro kvinnornas uppgifter om att graven alldeles bestämt var tom. Men Petrus och Johannes skyndar sig iväg till graven, finner den tom och Johannes ser och tror. Och så klarnar Påskdagen mer och mer, ända fram tills det börjar bli kväll och dagen snart är slut. Då lyser natten som dagen för Emmaus-vandrarna. Jesus är där med dem!

Vad betyder nu detta för vår måndag?
Jo, någonting har hänt som förvandlar förutsättningarna för vårt liv (och vår död), och som gör att vi kan gå ut i vår måndag, vår vardag, med en annan spänst i fötterna. De båda Emmausvandrarna orkade skynda hela sträckan tillbaka till Jerusalem efter mötet med den uppståndne Jesus i brödsbrytelsen. Det hade de antagligen inte ens drömt om att orka, om någon hade frågat dem när de gav sig iväg, så tunga som deras steg var då. Bly var bara förnamnet ....

Förvandlade förutsättningar.
Jeremia talar om sorg som vänds i jubel och smärta som följs av tröst och glädje, Jer 31:13.
Petrus, han som sprang rätt in i graven och såg den kvarlämnade svepningen, skriver i sitt första brev om hopp, 1 Petr 1:21. Gråtande och hopplös hade han skyndat ut från översteprästens gård i långfredagsnatten, men kvinnornas ord på påskdagsmorgonen rörde vid vad Jesus hade planterat i Petrus bortom och djupare än hans förmåga att själv kunna tro eller förstå, och den muskel som heter ”hopp” får honom att orka springa till graven.
Johannes berättar, Joh 20:19f, hur Jesu närvaro förvandlar rädslan bakom stängda dörrar till glädje och visshet om frid.

Så - när du stängt av väckarklockan måndag morgon och innan du hunnit få benen utanför den vilsamma madrassen och det värmande täcket: tänk då på att det före en måndag alltid har varit en försoningsdag, fredagen, och en uppståndelsedag, söndagen. Då vågar man ta steget ut i vardagen och kanske rent av känna hoppets muskel göra stegen fasta och stadiga.