Långfredagen - Det var för oss

Långfredagen 2007. Av Hakon Långström 

Johannes 19:17-37

Korset, lidandet. Det grymma, av människor vållade, lidandet. Nästan varje dag hör och ser vi genom massmedia hur människor plågas och lider. Människovållat lidande. Som på korset.

Ave crux spes unica. Var hälsad kors mitt enda hopp.

Orden står på Strindbergs gravsten. Han ville det. För att det var så. Korset hans enda hopp.

Men hur blev det så? Inte såg Strindberg det så under sina yngre dagar. Vad fick honom att se korset som sitt enda hopp?

Berättelsen om Jesu sista vecka och lidande på korset var troligen det första man ställde samman på vägen till det som skulle bli evangelier­na. Och man gjorde det tidigt när ännu många vittnen fanns. Det är inte bara en berättelse om en idealists, en mästares, en välgörares död. Inte en martyr­berättelse.

Nej, detta är berättelsen om det unika, om det enda som ger hopp i en mörk värld: korset och världens frälsning på korset. Din och min räddning från död och ondska.

Det är fullbordat. Men betyder det något för oss? Kan vi säga ave crux spes unica? Var hälsad kors mitt enda hopp? Bara om vi mött Jesus som svar på vårt behov av frälsning. Därtill behövs predikan. Sådan predikan fick Strindberg höra. Predikan om korset och dess nödvändighet. En stötesten och en dårskap, skriver Paulus Och ändå ville han inte predika något annat.

Paulus predikar korsets evangelium. Och människor kommer till tro, skaran av jesustroende, kristna, ökar runt Medelhavet.

Och så är det också idag. Där det förkunnas om Jesus, hans kors och uppståndelse, där kommer människor till tro. I stora skaror sker det idag i Asien och Afrika. Men hur är det i Västeuropa, i Sverige? Har det något samband med hur det förkunnas?

Låt oss följa Jesus på lidandets väg och försöka ställa oss där kvinnorna står vid Golgata. Av männen tycks det bara ha varit Johannes som vågade stå där. Kvinnorna var modigare; de var trogna, förnekade inte, flydde inte.

1. Jesus bär det tunga korsbjälken på sina sönderslagna axlar. Det var för oss.  
2. Korsfästelsen. I sällskap med två andra. Man spikar genom de händer som välsignat, botat sjuka lyft små barn i famnen.  Det var för oss.  
3. Anslaget. Jesus från Nasaret judarnas konung.
   Protester: man ville inte veta av Jesus som konung, men Pilatus stod på sig ”vad jag skrivit det har jag skrivit”. Överskiften var på latin, grekiska och hebreiska. Alla skulle se vad han var anklagad för. Hans konungs­lighet, hans försoning gällde alla folk. Också vårt. En profetia: det som skedde här skulle förkunnas på alla språk. Begynnelsebokstäverna INRI (Jesus från Nasaret Judarnas Konung) skulle finnas över kors jorden runt. Kristi försoning, Kristi kungadöme är universella.  Det var för oss.  
4.  Man delar kläderna mellan sig, kastar lott. Skriften skull uppfyllas. T o m de enkla kläderna berövade man Jesus, utblottad på skammens trä. Det var för oss.
5. Jesus ser sin mor. Relationen. Seendets Gud. Ger sin Moder Maria och sin lärjunge Johannes åt varandra. Också det var för oss.
6. ”Jag är törstig.” Behovet. Av vätska. Han som uppfyller allas behov. Man ger honom surt vin. Det var för oss.
7. Jesu rop: ”Det är fullbordat”.
   Ett högt rop. Så brukade inte korsfästa dö. För att tala eller ropa måste man häva sig upp. Till det fanns inga krafter när dödsögonblicket närmade sig. Men Jesus dog frivilligt. Det är fullbordat. Egentligen ett ord: slut, färdigt, fullbordat. Så visste Jesus att han gjort och lidit allt. Det var för oss
8. Han överlämnar sin ande, böjer ner huvudet och dör. Slut. ". Hedningen drar slutsatsen.  hivudet och dör. ov. ndra . s tom dd enkal kläderna berövad man jeseu utblottad på skamms tränKvinnorna och Johannes ser allt. Slut. Det var för oss.

Slutar det här? Det såg så ut - men det var inte så. Vi vet det. Efter långfredag tänds påskljuset i mörkret. Kristus uppstår, segern är vunnen, döden är besegrad.

Om det inte varit så hade vi inte firat lång­fredag som vi gör. Jesu kors blir seger.

Objektivt, sakligt, sett är det så. Jesus har dött för oss, frälst oss, försonat oss med Gud. Lagt sitt kors, ja, sig själv, som en bro över det sund - synden ­som skiljde oss från Gud.

 Det är Gud själv som i Jesus lider, dör, försonar oss med sig själv. En Gud som dör för oss. Större kärlek kan inte tänkas.

Bevittnat. Sanning. De som såg det har vittnat om det för att också vi ska tro.

Men hur blir det en del av ditt och mitt liv, inte bara det inre livet utan också det yttre?

Guds helige Ande gör det. Han verkar genom bibelordet, gudstjänsten, predikan på människors hjärtan, han leder till trons gåva. Tron som är att se att man behöver försoningen, se att man kan får den fritt och för intet och ta emot Guds kärlek. Detta sker fördolt för andra i människans inre.

Men resultatet är inte fördolt. Så var det med Strindberg. Det märktes att han blev kristen, att förnekaren blev kristen. Det märktes på Paulus, förföljaren blev missionär. Och det märks än i dag: i Paulus brev, på Strindbergs gravsten: Ave crux spes unika - Var hälsad kors mitt enda hopp. O må det märkas också på oss.

Jesus, du som led och dog för oss, låt din helige Ande göra detta verkligt för oss, så att ditt kors blir vårt enda hopp. Hjälp oss visa våra medmänniskor på dig och ditt kors, så att skaran av troende ökar i vårt land och jorden runt. Hjälp oss att i allt hindra och lindra människors lidande.

Amen