Skärtorsdag

Skärtorsdagen handlar om nattvardens instiftande, förbundsmåltiden med allt vad den innebär. Vi samlas då som lärjungar till lovsång och bekännelse. Vi samlas för att påminna oss om vår del av förbundet. Vi samlas för att befästas i vår tro. Vi samlas för att ta emot det oerhörda som han ger: befrielse, ett land att höra hemma i och ett evigt förbund.

I Galaterbrevet 4.4 läser vi ”när tiden var inne sände Gud sin son”. Den här lilla meningen förklarar en hel del.  För innan tiden är inne så läggs en god grund. Grunden läggs hos det judiska folket, i deras historia och i deras vandring med Gud.Deras erfarenheter från sin vandring med Gud som naturligtvis är viktiga och ofattbart stora i sig själva blir samtidigt en grund som gör det möjligt för oss andra att när sonen kommer ha kategorier för att förstå vad det är han gör. Så det judiska folkets alla symboler, fester, vanor, lagar och seder som de har blivit givna av Gud är inte bara för dem som ett sätt att utrycka sin förbundslojalitet utan samtidigt kategorier som vi kan använda för att förstå vem Gud är och vad han gör genom sin Son.

Så till exempel med den judiska påsken. I grunden en fantastisk berättelse om Guds makt och trofasthet som gäller för alla i alla tider. För Israels folk kommer detta konkret till uttryck genom att de blir befriadeur slaveri och förnedring och får tillträde till ett eget gott land. Själva befrielsen kommer genom en dödens ängel som går fram genom Egypten (landet för fångenskapen) och går förbi Israels folk eftersom de har strukit blod från ett lamm på sina dörrposter. I väntan på att få vandra ut ur Egypten äter de en måltid i all hast, lite vin, osyrat bröd, ett lamm. Ingenting får lämnas kvar. Det är påskmåltiden som äts så.

Och det är denna måltid som Jesus samlar sina lärjungar till den första skärtorsdagen. Återigen skall de alla bli påminda om Guds makt och trofasthet och om den underbara befrielsen. Detta som de firar skall ligga till grund för ett fortsatt liv i det förbund som Herren slutit med dem.

Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.
Ingenting av detta förändras när Jesus lyfter bägaren och börjar tala, ingenting av detta förändras när han börjar tillfångatas och börjar sin vandring längs via Dolorosa som lammet på väg till slakt. Och samtidigt förändras allt. Det visar sig med varje steg mot döden som Jesus tar har att Guds makt och trofasthet inte låter sig begränsas till det inomvärldsliga och att hans gåvor inte bara är till ett folk utan till alla. Det visar sig i det blod som gjuts ut över Golgata att befrielsen gäller från slaveriet under förgängelsen och från den makt som ondska och mörker kan ha. Det visar sig i Jesu död på korset att landet som öppnar sig är möjligheten att leva i Guds eget rike och redan här som en del av himmelens goda land.

Alltsedan den första skärtorsdagskvällen den övre salen i Jerusalem har vi firat vår kristna nattvardsmåltid. Vi gör det med ödmjukhet inför troheten hos det judiska folket och vi lär av dem som firat samma påsk och levt av samma berättelser under kanske 3500 år. Grunden är så viktig. Vi firar vår nattvard varje söndag (minst)år ut och år in och vi gör det som en påminnelse, nu som då, om Guds makt  och trofasthet, om befrielsen som nu är möjlig, om landet som är vårt och som ett tecken på vår del av förbundet. Han är vår Gud och vi är hans folk.