Skapelsen är god ...
”Och se, det var mycket gott ...” konstateras det i 1 Mos 1:31. Ja, det är klart! Det är ju Gud som har skapat! Han är den ende som på riktigt ”kan själv”. Gud Fadern vill, han befaller genom sitt Ord, Sonen Jesus Kristus genom vilken allting är skapat, och hans Ande svävar över vattnet. Ljuset, Livet, Lugnet - allt är skönt och vackert, för Gud är alla goda gåvors givare och ”allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens Fader” skriver Jakob, kap 1 vers 17. All skönhet i färger, former och funktioner bär hans fingeravtryck. För den som penslar trons puder över skapelsen framträder hans fingeravtryck tydligt. För en del andra verkar det troligare att skönhet är en slump ...
I skapelsen finns nedlagt liv som ger liv. Tänk på alla växter - träd och blommor - som har ett sådant överflöd av frön; varje frö potentiellt en ny växt, och i den - frö som blir en ny växt osv osv!
I skapelsen finns nedlagt kraft. Tänk på det mjuka vattnet som orkar bära fartyg, eller som när det fryser förmår spränga sten - eller genom att länge och ständigt falla gör hål i den hårda stenen.
I skapelsen finns nedlagt ljuvlighet. Skapelsen är så ”onödigt vacker”! Den är inte bara rationell och praktisk. Det är någon som vill att det ska se fint ut, en som har tänkt, att detta ska någon få se. I sin kärlek har Fadern skapat oss till att få se och njuta av allt han förmår. ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika”, 1 Mos 1:26.
Så finns människan, mannen och kvinnan, där mitt i det levande, kraftfulla, sköna, samhörig med Herren själv.
Ett riktigt Paradis, skulle man kunna säga!

Skapelsen är fördärvad ...
Nå, det vi har omkring oss är ju inte riktigt ett Paradis.
Det finns inte bara liv i skapelsen, det finns också död: växter, djur - ja, också människor dör. Färger falnar, dofter dunstar, kraft kvävs. ”Allt skapat har lagts under tomhetens välde”, skriver Paulus, Rom 8:20. Detta beror på människans misstro mot sin skapare och hans ord. Istället satte människan tilltro till ormen och hans ord: ”Skulle då Gud ha sagt ...?”, 1 Mos 3:1.
Så var det igång. ”Det var inte jag, det var Eva”, sa Adam. ”Den där Eva, som DU förresten gav mig”, fortsätter han, dvs det är egentligen ditt fel, Gud, från början. Din skuld. Om du bara inte hade gett mig Eva så ....
”Det var inte jag, det var ormen”, sa Eva.
Alla vill skylla ifrån sig. Ingen vill ta skulden.
Fortsättning följer.
Hela skapelsen dras med i fallet. ”Syndens lön är döden”, Rom 6:23, och vi lever i en skapelse märkt av död.
Men hör du hur den suckar? Märker du otåligheten?
Något nytt har kommit, Jes 43:19.
Någon vill ta på sig skulden!

Den nya skapelsen ...
In i den fallna och fördärvade skapelsen kommer Ordet, skaparordet, och blir människa, Joh 1:14. Tiden är kommen för kvinnans säd, 1 Mos 3:15, att låta den nya skapelsen ta gestalt. Fadern sänder sin Son, jungfru Maria blir hans moder och Guds Ande vilar över henne och tänder ett liv i hennes liv. Den Evige låter sig bäras och födas av en dödlig människa, och så förnyar Gud sin skapelse inifrån, stiger in i den, för att inifrån befria den från tomhetens välde, från synd, från död och från djävulens välde. Sonen blir som vi på alla sätt - men utan synd, Hebr 4:15. Så tar den nya skapelsen gestalt i honom i Marias liv, och i honom, Kristus, får också du och jag del i den nya skapelsen genom dopet: ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”, 2 Kor 5:17.
Så lever vi ett slags ”dubbel-liv”: Vi lever ännu i en skapelse, märkt av förfall och död.
Vi märker det i våra kroppar. Också vi som tror på Jesus kommer ju att dö i en ålder av ett antal år, månader och dagar. På vår grav kommer det att sättas blommor, som kommer att vissna.
Vi märker det även inom oss. Också vi som tror på Jesus kan känna avund, ilska, vrede - syndens symptom. Varför skulle annars Paulus behöva förmana så mycket?
Men: inom oss lever den nya skapelsen. ”Ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”, Kol 3:3. Kristus bor genom tron i våra hjärtan, Ef 3:17, och i det hjärta, där avund, ilska och vrede vill bestämma kan Jesus vara Herre och Konung och prägla en människa inifrån och forma en människa till sin likhet genom helgelsen. Och även om hjärtat slutar slå och min kropp vissnar och läggs i graven så vet jag ändå genom tron, att inget, inte ens döden, kan skilja mitt hjärta från honom, Rom 8:38f, Sv ps 313.

En gång slutar ”dubbel-livet”.
Det är när denna tidsålder tar slut och himmel och jord förgås (och Herrens ord inte förgås, Luk 21:33!). Då väntar vi nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, enligt hans löfte, 2 Petr 3:13. Men det är en ny skapelse, något konkret, reellt, inte bara en dimmig, konturlös idévärld. Vi tror på kroppens uppståndelse och det finns en kontinuitet: jag är och förblir jag - men ny! Du och jag och hela skapelsen blir ny, hel och ren och utan brist, och då blir Gud allt, överallt, 1 Kor 15:28.

Och medan vi väntar?
Hur ska vi förhålla oss till denna skapelsen, denna tidsåldern? Jo, vi ska leva här och nu. Vi ska leva den nya skapelsens liv i den gamla skapelsen. Där synden vill härska finns förlåtelse och helgelse. Där döden vill härska finns hopp. Där girigheten vill skövla skapelsens goda gåvor ska vi handskas med dem på ett sådant sätt, att när den yttersta revisionen ska äga rum ska vi kunna stå där frimodigt och höra Herren säga: ”Du har varit trogen i det lilla, jag ska anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din Herre!” Matt 25:21ff.

Det är den glädjen som i hoppet fyller oss med kraft att leva det nya livet här och nu.