Fader, i denna tid, förnya vår vilja att med våra gärningar hedra ditt namn! Amen

Texterna inför kommande söndag får mig att reflektera över det fantastiska sammanhang som vi och våra liv är insatta i. 400 år före Kristus talar profeten Malaki till det utvalda folket. Han talar, på Guds uppdrag, till dem som fått uppdraget att bära och förvalta historien om den enda Gudens verk i denna värld. De bär berättelsen om vem Gud är, hur han uppenbarat sig och vad han gjort. De bär berättelsen om hans trofasthet och hans löfte om att rädda, inte bara Israels folk utan alla folk genom det som så anspråkslöst börjar med Abraham och hans ättlingar.

Malaki påminner nu folket om att de inte skall glömma vilka de är. Att de inte skall glömma lagen som de fått från Gud, orden som de fått att följa. Han säger också till dem att profeten Elia en gång skall komma åter som ett förebud inför Herrens återkomst och denne skall föra folket än en gång närmre Gud och närmre livet som hedrar Herrens namn. Fädernas hjärtan vänds till barnen och barnens till fäderna. Ett uttryck inte för att konservera en samhällsutveckling utan för att leva inifrån hjärtat, hålla sig till Gud och så förmå göra det som är rätt.

400 år senare lite drygt så talar Jesus till folket och visar på hur himmelriket tränger fram. Fram tills nu, säger han, har allt i lagen och profeterna varit förutsägelser. Det är nu det händer. Det är nu det blir verklighet. Johannes är den Elia som Malaki talade om. Nu går vi in i tiden som förebådar Herrens ankomst.

Jesus talar vidare och beskriver ganska spetsigt för folket hur lite de förstår och hur lite de med sina fromhetsgärningar och tal faktiskt förmår ändra på folks beteende. Det är Vishetens gärningar som ger Visheten rätt säger han. Och vad gäller visheten hos folket ser han nu inte mycket.

Senare i evangeliet kan vi läsa om hur Johannes från sitt fängelse sänder bud med sina lärjungar till Jesus och frågar: är du den som skall komma? Han vill ha en bekräftelse trots hans visshet den där gången han pekar ut Jesus som Guds lamm vid floden Jordan. Jesus sänder bud med lärjungarna och svarar: gå och säg till Johannes vad ni ser.  Blinda ser, döva hör, lama går. Vishetens gärningar ger visheten rätt. I det som händer där Jesus går fram syns Guds verk så tydligt. Det är nu det sker! Himmelriket bryter fram. Tiden som profeterna förebådat är här. Det är dags att vända om.

Så har kyrkan alltsedan Jesus dagar som Guds folk förvaltar berättelsen om Guds gärningar i Jesus Kristus. Och det är inte bara en berättelse om där och då utan samma gärningar som Jesus gjorde blir och har blivit synliga också genom kyrkans liv. Även idag gäller att vishetens gärningar ger visheten rätt. Det händer varje gång som Jesus får förvandla ett hjärta, varje gång han genom sitt verk vänder våra hjärtan till vår Gud och Far. Det händer varje gång en människa förstår att Faderns hjärta är vänt mot honom eller henne. Det händer varje gång vi som ett gensvar på det vi mött genom Fadern och Sonen väljer de gärningar som hedrar Guds namn. Vishetens gärningar ger visheten rätt.

Men, låt oss rannsaka oss lite var och en: hur ser det ut i våra liv? Hur lever vi våra liv? Som enskilda och som kyrka? Kanske behöver profeten Malaki påminna också oss om att inte glömma vilka vi är? Kanske behöver också vi ta emot Johannes som den Elia som kommer för att visa vilken tid vi lever i nu? Behöver vi igen bestämma oss för att med våra liv, våra gärningar, hedra den vars hjärta i Jesus så tydligt är vänt mot oss?

Vishetens gärningar ger Visheten rätt. Vilka gärningar är det då som just du idag skall låta bli verklighet i ditt liv så att Fadern i himlen blir ärad? Ja, kanske något att fundera på så här i adventstid som ju också är en tid för rannsakan. Förberedelsetid så att Ordet ännu en gång kan bli kött dvs verklighet i våra liv.