Långfredag - För alla som för mig

Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur långfredagarna gestaltade sig förr i världen. "Lång" som i "långtråkig". Även om min uppväxt i 50- och 60-talets Sverige medförde såväl kristendomskunskap som söndagsskola kan jag inte minnas att jag kopplade ihop det jag fick lära mig där med det faktum att en fredag per år ägnades åt att ha tråkigt, ingenting annat.

Sedan ändrades allt. I slutet av 60-talet togs förbudet mot nöjestillställningar bort. Många butiker såg så småningom chansen att göra goda affärer när folk nu var lediga en extra dag från jobbet. Och även om tv-agendan kryddades med några lagom påskiga program började den alltmer likna vilken annan dag som helst.  I år anser SVT att såväl Antikrundan, Lejonkungen som en helkväll med Jonas Gardell platsar.)

Det blir svårt, ja omöjligt, att vrida klockan tillbaka i det samhälle vi lever. Hur ska människor, som har vaga om ens några begrepp om vad kristen tro innebär, kunna ta till sig det ofattbara, att Jesus Kristus led och dog också för alla de synder som ännu inte var begångna, att hans död på korset är förutsättningen för att de ska ha chans till en återupprättad relation med Gud?

Ändå får vi inte förtröttas i att presentera just detta budskap. Det är därför jag tillsammans med några hundra andra människor vandrar genom Stockholms gator på långfredagens eftermiddag. Kanske sås ett frö hos någon av de shoppande föräldrar som får frågan från förundrade barn: "Varför har de ett stort kors? Vad är det som de sjunger?"

Själv har jag, sent om sider, insett att långfredagens mörka förtvivlan är en förutsättning för påskdagens jublande glädje. Och jag vet att det lidande, den förnedring och de plågor som Markus skildrar med brutal saklighet i den text som vi kommer att läsa vid den avslutande gudstjänsten på droghandelns och kriminalitetens Sergels torg inte är fiktion utan verklighet. Det har hänt. Och det skedde för alla som för mig.