Evige Gud, du som håller vår tid i dina händer och som är större än vad vi kan tänka, vi ber dig att bevara oss hos dig så att vår kärlek inte kallnar och vårt hopp inte dör. Genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.

Den yttersta tiden är temat för söndagen. Scenerna som målas upp i bibelns berättelser är mörka och skrämmande. Vilken tid talar de om? Vår? ”Folk reser sig mot folk och rike mot rike, det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter andra.” Det finns uppmaningar också i berättelserna. Uppmaningar till oss som hör dem att inte vända oss mot varandra, inte börja hata, att hålla ut till slutet och inte låta kärleken svalna. Säkert är det i dessa vi skall hämta vårt fokus?

 

Men bilderna av människor som lider, dör, krossas, skriker och våndas försvinner inte. De finns i bibelns berättelser och de finns runt omkring oss varje dag. Måste det vara så kanske vi undrar. Varför är det så? Kan det vara Guds vilja? Finns Gud på riktigt? Är han allsmäktig? Är han god? Hur kan sådant få ske, varför gör Gud ingenting osv. Frågorna söker sitt svar och så har det varit varje tid. Bilderna försvinner inte. Lever vi i den yttersta tiden, blir det inte värre och värre?

 

I Edens lustgård börjar Eva och Adam genom ormens försåt tvivla på Guds godhet. Tänker: kanhända Gud håller undan kunskapens träd från oss av ett syfte som inte är gott? Kanhända vet han inte vad han gör? Kanhända vet vi bättre själva?

 

Tvivlet på godheten hos Gud leder dem till att äta det förbjudna trädets frukt. De tar sitt öde i egna händer och i själva tillvarons grund uppstår en splittring. En splittring mellan det som hör ihop Gud och människa, godhet och värld, skapelse och liv. Splittringens frukt är lidandet, döden, krossade människor och våndan. Det är alltför lätt i denna vår värld att komma till tvivel på Guds godhet och förmåga. Alltför lätt att tvivla på att det räcker att hålla sig till honom och gå den väg han stakat ut. Alltför lätt att ta saken i egna händer och försöka ställa saker och ting till rätta med de jordiska medel som står oss till buds.

 

Men konsekvenserna av det? När ont lönas med ont vänder sig då människor inte mer och mer ifrån varandra, skär då inte splittringen djupare och djupare sår? Växer inte hatet och tvivlen djupnar? Blir inte försöken att ta kontroll över situationen allt mer desperata? Vems fel är det att det är så här? Med vilka medel kan det försvinna? Vem kan vi skylla på? Utopier i alla sina former är inget annat än ett sätt att under ljusets täckmantel med ondskan som medel försöka upprätta det paradis som inte kan komma utan Gud och den godhet han ger. Vi behöver honom så mycket.

Och han har visat oss vägen att gå. Han går den krönt av en krona och med förtryckets tvärbjälke över sina axlar. Han går den fastspikad, gisslad, hånad, försvarslös men det är den vägen som leder till liv. Inte ett ord av ondska kommer över hans läppar, inte för en sekund använder han sin makt för att dominera, inte ett enda steg tas utan kärlek, nåd och godhet som gåva till också dem som förtjänar det minst.

 

Då som nu ger han oss kallelsen: följ mig. Lita på mig. Då som nu ställs vi inför valet: att lita på hans godhet och just så leva i hans rike. Leva där i tillit vilka bilder vi än ställs inför och vilka falska löften vi än ges.

 

Eller så kan vi följa traditionen, vända oss bort från den som är alla goda gåvors givare och fortsätta bygga på vår egen värld med allt sitt mörker, sina falska löften och djupnande splittring. Valet är fortfarande vårt. Ditt och mitt. Han har dock valt oss och har öppnat vägen tillbaka.