Det finns öknar i våra liv. Vidsträckta torra land där ingen utväg syns och ingen väg tillbaka står öppen. Och även om vi själva kanske för det allra mesta kan tänka att det finns andra som har det värre så vet vi nog också inifrån oss själva hur en öken bildligt talat kan kännas.
Israels folk vandrar under en tid i en öken. De befinner sig som slavar i främmande land och förtryckta och hunsade av makthavare berövas de allt och ser ingen väg ut. Men Gud kommer till deras räddning och han öppnar en väg för dem ut ur deras öken. En väg som öppnas genom ett påskalamm som offras. Vägen som öppnas för dem leder till ännu en ökenvandring och men det är nu en vandring de bjuds att göra tillsammans med Gud och i vissheten om att det finns något på andra sidan: ett löftesland, frihet och fulländning.
Det är till minne av den här befrielsen ur slaveriet för Israels folk som Herrens påsk firas. Det är ett påbud som Gud ger till dem i samband med befrielsen att de varje år vid samma tid noggrant skall fira en högtid för att påminnas om det som hände och om vilken Gud de har, dvs en Gud som är värd tillit i alla livets öknar och svårigheter. Det är en ljus och glad fest således där det förflutna, nuet och framtiden förs samman i en påminnelse om och en hyllning till en Gud värd all tillit och hyllning och ära.
Just denna måltid firar Jesus med sina lärjungar men det är en måltid som han också låter peka mot framtiden, mot det som han kommit för att göra. Han har kommit för gripa in i människors liv, att befria ett fånget förtryckt människosläkte som behöver befrielse mer än något. Han kommit för att öppna en väg och få makterna som binder och förtrycker att släppa sitt tag. Den väg han öppnar kommer förvisso att gå genom öknar emellanåt men det är en väg där Gud själv går med, leder och förser. Och det är en väg som har ett mål: ett löftesland och en framtid som är ljus och god.
Vid varje mässa vi firar, antingen vi gör det ofta eller sällan, så är vi med om samma sak. Gud själv griper in i våra liv, bjuder befrielse, närvaro, framtid och ett löftesland att sikta mot.
Det är en allvarsam sak att samlas till skärtorsdagsmässa eftersom vi blir påminda om det som Jesus måste göra. Ett lamm behöver slaktas för att befrielsen skall vara möjlig. Den kärlek han visar i denna gärning och i sin vandring mot korset och döden behöver naturligtvis uppmärksammas djupt i våra hjärtan.
Men låt oss inte tillåta detta djupa allvar att förta glädjen och tacksamheten som vi också får känna över den Gud vi har och de möjligheter han öppnar. Låt det i stället vara en måltid där glädje och sorg blandas. Sorgen över det som är nödvändigt och glädjen över vägen som öppnas och befrielsen som ges. Sorgen över den lidande världen och tjänaren och glädjen över den Gud som kommer till vår räddning. Jesus själv gläds: ”hur har jag inte längtat efter att få fira denna måltid med er!” Längtat och bävat på samma gång.
Låt oss i tacksamhet ta emot det han ger denna skärtorsdag och vid varje tillfälle vi äter och dricker till hans åminnelse. Det är han värd: Lammet, han som bjuder till bord och ger oss sig själv till befrielse, hemkomst och ett aldrig förfelat hopp vilka öknar vi än måste möta. Amen.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.