Pingstdagen Årg 3

Elden kommer över lärjungarna den första pingstdagen. Den ges till dem, men den kommer inte från dem. De förfogar inte över dem, men de sänds ut, som ljus i världen. Det är viktigt att vi kommer ihåg det: det är inte vår egen eld, det är Hans, Andens.

Hur kan då den elden brinna? Ja, ett kort svar är: i våra varma hjärtan. När vi blir likgiltiga så falnar elden. Och då blir det kallt i kyrkan, den kyrka som är Jesu hjärta på jorden. Och när vi håller oss nära Honom, då känner vi av Hans värme, smittas av den – och så tänds en eld. Den kanske är liten i början. Vi kanske inte tycker att den kan värma så mycket, den där lilla glöden. Men det är ju inte vår glöd. Det är Hans. Och håller vi oss bara nära Honom så kommer värmen, och glöden kan flamma upp.

Det är därför det är så viktigt att vi i församlingen ber om Guds Andes närvaro, att vi bjuder in Anden, i församlingens liv och i vårt hjärta, ditt och mitt. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom? (Lukas 11:9-13) På Jesus här låter det som att be om den Helige Ande är det viktigaste vi skulle kunna ägna oss åt. Som att det är Han som gör det omöjliga möjligt. Som att det är Anden som öppnar dörren ut i ett nytt, vidsträckt landskap som vi aldrig, av oss själva, hade kunnat ana att det fanns.

Går vi i egen kraft kommer vi att tänka på: vad är rimligt? Vad är förnuftigt? Vad orkar vi med? Men när vi bjuder in Anden kan Jesus själv lägga på vårt hjärta vad det är vi ska syssla med. Och ge oss kraften att göra det.

Då kommer Anden, precis som Paulus skriver om, att kunna ge oss av sina gåvor (det kan vi läsa om i 1 Kor 12), dem som Han vet att vi behöver. Och när vi har ett öppet hjärta och tar emot det Gud har att ge då kan vi också bära frukt i världen (Andens frukter skriver Paulus om i Gal 5).

På sätt och vis är det mer bekvämt att strunta i allt jag sagt nyss. Att harva på som vanligt. Att inte förvänta sig för mycket. Att hålla tillgodo med det man vet, det man känner till, det som är välbekant och förutsägbart. Att låta kyrkan vara en ”fin tradition”, låta gudstjänsten vara en mysig eller högtidlig stund och nöja sig med det. 

Med Anden, däremot, är det precis som djuren i Narnia säger om Aslan, när pojkarna och flickorna som kommit dit genom garderoben frågar om honom, vem han är: ja, han är ju god och så, men han är ju inget tamt lejon…Anden är sin egen, inget vi kan bestämma över. Vinden rör sig vart den vill, det vet vi, skapar fritt, med fantasi och underbara, överraskande variationer. Det finns nog ett mönster men inte så att vi begriper oss på det. Istället får vi, om vi vågar, överlämna oss.

Och hur ska vi våga göra det? Ja, det vågar vi bara om vi litar på Jesus. Om vi lärt känna Honom och förstått, efter att ha umgåtts med Honom, också i svåra situationer, att Han går att lita på. Ja, att Han är den Ende som verkligen går att lita på….