Lördag: Den väntande församlingen

13Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom, Herre Jesus.
Uppenbarelseboken 22:20

Det är samma levande bildspråk om trolovning och äktenskap som Johannes återigen använder sig av i slutet av Uppenbarelseboken. Han har redan skrivit om det stundande bröllopet. Han berättar att han har hört den stora, återlösta skaran sjunga sina ”halleluja!” med anledning av att ”tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo” (Upp 19:7). Ja, hon har fått klä sig i ”skinande vitt linnetyg” (Upp 19:8). Och ängeln som uttolkar och förklarar det hela har redan sagt till Johannes: ”Saliga är de som är bjudna till Lammets
bröllopsmåltid” (Upp 19:9). Johannes har också beskrivit det nya Jerusalem som att det har kommit ”ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man” (Upp 21:2; se Upp 21:9).

Men var finns då brudgummen? Han syns inte till någonstans! Det är inte brudens uppgift att hämta sin brudgum, utan det är brudgummen som ska hämta sin brud. Hon har gjort sig redo. Hon är klädd och smyckad. Nu kan hon bara vänta på att han ska dyka upp – förutom att hon tar sig friheten att ge uttryck för sin längtan efter honom ”Anden och bruden säger: ’Kom!’ ” (Upp 22:17). Den helige Andes främsta uppgift är nämligen att vittna om Kristus, och brudens högsta önskan är att hälsa sin brudgum välkommen.

Och med det slutar Uppenbarelseboken. Den lämnar efter sig en församling som väntar, hoppas, längtar – bruden som väntar ivrigt på sin brudgum och ropar till honom och klamrar sig fast vid hans trefaldiga löfte att han kommer snart, och uppmuntras av andra som instämmer i hennes rop: ”Amen, kom, Herre Jesus!”

Under tiden förtröstar hon på att hans nåd ska vara nog för henne (Upp 21:21) tills det blir dags för den eviga bröllopsfesten och hon förenas med sin brudgum för evigt.

Läs vidare: Upp 22:14-21

GENOM BIBELN DAG FÖR DAG - Utgiven på Bornelings Förlag