Torsdag: Gemenskapen bryts

Till kvinnan sade han [Herren Gud]: ”Stor skall jag göra din möda när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.”
Till mannen sa han: ”Förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever.”
1 Moseboken 3:16–17

Första Mosebokens första två kapitel har slagit fast att Gud skapade mannen och kvinnan till sin avbild och att denna gudomliga avbild var tänkt att komma till uttryck först och främst i våra relationer – till Gud själv (som tog initiativet till samtal med Adam och Eva), till varandra (återspegla gemenskapen mellan personerna i gudomen) och till den goda jorden (som de fått ansvar att råda över och vårda).

Våra första föräldrars olydnad innebar en brytning inom samtliga dessa relationer.

För det första: Adam och Eva sprang och gömde sig, vilket blev början till den största tragedin av alla, nämligen den att människor skapade av Gud för Gud till att vara lika Gud nu försöker leva sina liv utan Gud. Hela vår känsla av vilsenhet har sin grund i detta främlingskap i förhållande till honom. ”Det är era synder som skiljer er från er Gud, era brott får honom att vända sig bort” (Jes 59:2).

För det andra: Adam och Eva skyllde inte bara på varandra, utan upptäckte dessutom att deras sexuella samliv hade blivit skambelagt. Den utlovade fruktsamheten (1 Mos 1:28) skulle nu åtföljas av såväl smärta som njutning, och istället för det kamratskap som Gud hade avsett mellan könen skulle disharmoni råda, för Adam skulle ”råda över” sin hustru (1 Mos 3:16).

För det tredje: Även om Adam och Eva hade fått förtroendet att råda över jorden och ansvaret för uppodling och skötsel av trädgården, var marken nu förbannad och arbetet med att bruka den skulle bli som en enda lång uppförsbacke (1 Mos 3:17-19).

Endast genom Kristus och hans evangelium om försoning kunde denna trefaldigt brutna gemenskap läkas.

Läs vidare: Kol 1:15-20

GENOM BIBELN DAG FÖR DAG - Utgiven på Bornelings Förlag