Israeliterna suckade under sin träldom...
När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund.
2 Moseboken 2:23–24
Andra Moseboken inleds med en dramatisk skildring av israeliternas förtryck under en ny farao (troligen Ramses II), som inte kände till Josef. Egypterna ”[förbittrade] deras liv av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten” (2 Mos 1:14). Förtrycket varade i 430 år. Men de ropade till Gud om befrielse, och han kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Ja, han hade redan förberett en befriare.
Som barn undgick Mose med knapp nöd att dränkas i Nilfloden. Därefter uppfostrades han först av sin mor och sedan av faraos dotter. Vi kan bara gissa oss till hur kluven han måste ha känt sig mellan den egyptiska och hebreiska kulturen. Men han förlorade varken sin identitet som hebré eller sin glödande indignation över sitt folks lidande. I ett visst skede fattade han ett dyrköpt och modigt beslut: ”I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig glädje av synden” (Heb 11:24-25).
Hans kärlek till sitt folk och föresatsen att identifiera sig med dem var nog beundransvärd, men han var samtidigt hänsynslös nog att ta lagen i egna händer. Han dödade en egypter som slog en hebré, och dagen därpå försökte han medla i ett bråk mellan två hebréer. Hans inblandning uppskattades inte. Det blev snart känt vad han hade gjort, och han tvingades fly till Midjans land (Sinaihalvön), där han stannade i fyrtio år för att låta spåren kallna. Han måste lära sig att Guds vilja måste utföras på Guds sätt.
Läs vidare: 2 Mos 2:11-15, 2 Mos 2:23-25
GENOM BIBELN DAG FÖR DAG - Utgiven på Bornelings Förlag
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.