Samuel växte upp, och Herren var med honom och han
lät ingenting av allt vad han sagt falla till marken.
1 Samuelsboken 3:19, Fb
Samuel var den siste, och utan tvekan den störste, av domarna. Han helgades åt Herren av föräldrarna redan innan han föddes och växte upp i Shilo under översteprästen Elis förmynderskap. Medan han fortfarande var ung får vi veta att ”det blev klart för hela Israel, från Dan till Beer Sheva, att Herren hade betrott Samuel med att vara hans profet” (1 Sam 3:20). Som domare besökte han årligen städerna kring sin hemort (1 Sam 7:15-17) och tjänstgjorde även som präst ibland. På så vis kombinerade han i sin egen tjänst uppdragen som profet, präst och domare.
Men när Samuel blev gammal och utnämnde sina söner till domare, följde de inte sin far i spåren utan ”tog mutor och vrängde lagen” (1 Sam 8:3). Därför krävde Israels äldste att Samuel skulle utse en kung som skulle styra över dem och förkastade därmed Gud som sin kung. Israel hade nämligen varit en teokrati (ett folk styrt av Gud) ända sedan dess födelse cirka 250 år dessförinnan. Samuel invände mot de äldstes förslag och varnade dem att deras framtida kungar skulle komma att förtrycka dem. Men folket vägrade att lyssna på honom och sa: ”Nej!...vi vill ha en kung, så att vi blir som alla andra folk” (1 Sam 8 19-20). Två gånger krävde Israel alltså en kung, och båda gångerna angav de samma skäl: de ville bli ”som alla andra folk”. Och Herren sa åt Samuel att ge efter för deras krav.
Men det var en tragedi. Gud hade ju utvalt Israel bland de övriga folken i avsikt att de skulle bli ett heligt folk, hans egendom och olikt alla andra. Guds folk står i dag inför samma dilemma. Vår kallelse är inte att likna världen runt omkring oss, utan att vara radikalt annorlunda.
Läs vidare: 1 Sam 12:1-4
GENOM BIBELN DAG FÖR DAG - Utgiven på Bornelings Förlag
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.