Redan innan David besteg tronen framstod han som en tilldragande och lovande personlighet. Som ung hade han, i tro på den levande Guden, hjälpt Israels folk att bli av med den filisteiske kämpen Goljat. Han hade ingått ett vänskapsförbund med Jonatan. Efter att i hemlighet ha blivit smord till kung av Samuel kom Guds Ande över David. Två gånger skonade han Sauls liv som ett uttryck för sin storsinthet. Han gav även många prov på sina goda statsmannaegenskaper, inte minst genom att utse Jerusalem som sin huvudstad.

Därför är det så tragiskt att David inte levde upp till dessa förväntningar. I sin otyglade åtrå efter den vackra Batseba bröt han mot åtminstone fem av de tio budorden: han mördade, begick äktenskapsbrott, hyste begär, stal och bar falskt vittnesbörd. Och genom att envisas med att räkna alla vapenföra män gav han uttryck för ytterligare en svaghet genom att lita till människors kraft istället för Herrens kraft.

Hur kan Bibeln då, med tanke på dessa grova synder, beskriva honom som ”en man efter [Guds] hjärta” (1 Sam 13:14; jfr Apg 13:22)? Visst, han hade uppriktigt ångrat sig. Men framförallt hade han, till skillnad från sin efterträdare Salomo, inte vänt sig efter andra gudar, utan ”höll sig av hela sitt hjärta till Herren” (1 Kung 11:4). Därför är det inte alldeles orimligt att den utlovade Messias skulle vara ”Davids son”. Han kunde sjunga av hjärtat:

Läs vidare: Ps 78:70-72