Bibeln gör inte anspråk på att kunna lösa lidandets problem, men den tar frågan på allvar och skänker ett perspektiv utifrån vilket vi kan möta det. I detta lämnar Jobs bok ett viktigt bidrag.

Boken börjar med en dubbel glimt – först av Jobs rättfärdighet, hans familj och rikedom, och sedan av den himmelska rådplägningen, då Gud och Satan diskuterar Jobs person. Det är uppenbart av detta att Job fick lida först efter att Gud gett sin tillåtelse. Inte förrän då överhopas han av en rad katastrofer då han förlorar sin försörjning, sina tjänare, söner, döttrar och slutligen sin hälsa.

I detta skede dyker hans tre så kallade tröstare upp. Först sitter de bara på marken hos honom i en hel vecka utan att säga något. Man önskar att de hade suttit kvar så och hållit truten! Istället häver de en efter en ur sig sin traditionella renlärighet, då de till leda insisterar på att Job lider för sina synder. ”Den gudlöse ängslas i alla sina dagar” säger Elifas (Job 15:20). ”Den gudlöses...lampa slocknar för honom”, tillägger Bildad (Job 18:5), och Sofar bidrar med att ”de ondas jubel [varar] en kort stund” (Job 20:5).

Även om det var fel av Job att frossa i självömkan, så hade han inte fel beträffande vännernas dåliga teologi eller när han kallar dem ”kvacksalvare” (Job 13:4) och ”eländiga tröstare” (Job 16:2) som bara talar tomma ord (Job 21:34). Och Gud bekräftar senare Jobs bedömning och tar två gånger upp det faktum att de inte har ”talat sanning” om honom (Job 42:7-8).

Jobs bok är samtidigt viktig för vår förståelse av Skriften. Den säger oss att vi inte får lov att citera något ur ”tröstarnas” tal som om det vore Guds ord, för deras anföranden finns med för att motsägas, inte för att de bejakas av Gud.

Läs vidare: Job 42:1-9