Tisdag: Job och Gud

Job svarade Herren: ”Jag är så liten, vad kan jag svara dig?...
Gång på gång har jag talat, nu säger jag inte mer.”
Job 39:36-38

I Jobs bok presenteras för oss flera möjliga attityder till lidandet. Jobs egen kombination av självömkan och självhävdelse är klart förkastlig. Detsamma gäller tröstarnas uppmaningar till självfördömelse. Den attityd som Elihu (en fjärde, yngre man) föreslår skulle man kunna kalla självdisciplin, eftersom han framställer Gud som en lärare (Job 36:22) som talar till oss i vårt lidande (Job 36:15) i syfte att ”hindra människan från en ogärning och hålla henne borta från högmod” (Job 33:17, Fb). Men även denna förklaring är ofullständig.

Det rätta förhållningssättet som människan bör inta gentemot Gud är självöverlåtelse. Gud inbjuder Job att betrakta skapelsen med nya ögon och fullkomligt bombarderar honom med frågor. Var var han när Gud skapade jorden? Kan han styra över snön, stormen och stjärnorna? Håller han ett vakande öga över världen med alla dess vilda djur och fåglar? Och framförallt: förstår han hemligheterna och kan han tygla styrkan hos Behemot och Leviatan?

Om det var förnuftigt av Job att lita på Gud, vars vishet och makt finns uppenbarad i skapelsen, hur mycket förnuftigare är det då inte för oss att lita på den Gud vars kärlek och rättvisa har uppenbarats på korset? Det förnuftiga i tilliten till Gud bygger på tillförlitligheten hos personen ifråga. Och ingen är mer tillförlitlig än korsets Gud. Korset löser inte alla lidandets problem, men det ger oss rätt perspektiv för att möta lidandet.

Därför behöver vi lära oss att vandra upp till Golgota och från den utsiktspunkten betrakta livets tragedier. Eftersom Gud har uppenbarat sin heliga kärlek genom en historisk händelse (korset), kan ingen annan händelse i historien (vare sig personlig eller global) upphäva eller motbevisa den.

Läs vidare: Job 38:1-11

GENOM BIBELN DAG FÖR DAG - Utgiven på Bornelings Förlag