Lördag: Höga visan

Min vän är min och jag är hans.
Höga visan 2:16

Många människor har ifrågasatt det lämpliga i att inkludera Höga visan i Gamla testamentets kanon. De finner den intima dialogen mellan älskaren och hans älskade pinsam och opassande i den heliga Skrift. Andra kan hantera boken enbart som en allegori som uttrycker kärleken mellan Jahve och hans folk eller mellan Kristus och församlingen. Det finns faktiskt en lång tradition – både judisk och kristen – att tolka texten på detta vis. Den mest kända tolkningen är Sermon on the Canticle of Canticles* av Bernard av Clairvaux. Under de sista arton åren av sitt liv (1135-1153) gav Bernard minst åttiosex predikningar över Höga visan, men han tycks ha gått en smula till överdrift i sitt fantasifulla allegoriserande.

Utgångspunkten är förvisso att utan varje uns av skam bejaka en bokstavlig tolkning av Höga visan. Vem som helst som läser Höga visan för första gången uppfattar boken som en lidelsefull kärleksdikt. Man kan kalla den erotisk i så måtto att den skildrar sexuell kärlek, men pornografisk är den definitivt inte. Denna skillnad är viktig att framhålla.

Kristna har ett mycket negativt eller puritanskt rykte om sig när det blir tal om sex. Men Höga visan ger en motsatt bild; den är en vacker hyllning till den äktenskapliga kärleken.

Är det därmed legitimt att tolka Höga visan även som en allegori över Kristus och församlingen? Mitt svar blir att det är legitimt att använda allegorin som en illustration men inte som en uttömmande bild av sanningen. Skriften lär på många ställen att Gud och hans folk är bundna till varandra i ett kärleksförbund. På grundval härav är det legitimt att använda Höga visan, som uttrycker brudens och brudgummens kärlek till varandra, för att illustrera denna sanning.

_____________
* Predikan över Höga Visan, övers. anm.

Läs vidare: Efesierbrevet 5:21-33

GENOM BIBELN DAG FÖR DAG - Utgiven på Bornelings Förlag