Torsdag: Den Gud som bär

Ni som har varit lagda på mig från moderlivet, burna av mig ända
från modersskötet. Ända till er ålderdom är jag Denne.
Jesaja 46:3-4 Fb

Jesajas satir angående avgudadyrkan når sitt klimax i kapitel 46. Där talas om Babyloniens båda främsta gudar: Bel (även kallad Marduk) och Nebo (Bels son). Deras tillblivelse i händerna på en guldsmed beskrivs (Jes 46:6-7), och sedan lyfter deras hängivna beundrare upp dem på axeln, bär bort dem och sätter ner dem på deras plats, varifrån de varken kan tala eller röra sig.

Plötsligt störtas Babylonien av den persiske Kyros, vars soldater genast sätter igång att plundra stadens tempel. ”Bel sjunker ner, Nebo måste böja sig” (Jes 46:1), det vill säga att dessa tungviktare till avgudar blir nesligt nedryckta från sina piedestaler och burna med huvudet före likt döda kroppar ut på gatan. Här lastas de på vagnar och transporteras bort. Se hur de mäktiga faller! Gudarna som man med stolthet hade burit på axeln i religiösa processioner ligger nu på vagnar fyllda med skräp, en börda för sina anhängare.

Skrattet i profetens röst dör bort, och i tystnaden talar Gud. Uttryckt i ett nötskal säger han: ”Jag är inte lik Bel och Nebo. Mig behöver ni inte bära. Jag är den levande, bärande Guden. Jag har burit er ända sedan ni låg i moderlivet, och nu när ni börjar bli grå och gamla ska jag bära er” (Jes 46:3-4, fritt översatt).

Frågan till oss i dag blir då: ”Vem bär vem?” Är religionen ett lyft eller en börda för oss? Är kanske Gud själv en börda för oss? Jesus Kristus framställs i Nya testamentet som världens främste bärare av bördor. Han har burit våra synder (se Jes 53). Han bär även sådant som plågar oss. Som Petrus skrev: ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er” (1 Pet 5:7). Det är oerhört tragiskt om vi vänder på våra gudagivna roller och försöker bära honom när han vill bära oss!

Läs vidare: Jesaja 46:1-9

GENOM BIBELN DAG FÖR DAG - Utgiven på Bornelings Förlag