Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.
Matteus 2:13

 

I slutänden kan man förhålla sig på två sätt gentemot Jesus, vilket exemplifieras i personer som Herodes den store kontra de vise männen. Herodes reaktion var helt i enlighet med hans personlighet. Hans långa regeringstid var fläckad av blod. Det var romarna som hade insatt honom på tronen och kallade honom ”judarnas kung”. Men han var utlänning; hans far var idumé och hans mor arabisk prinsessa. Han hade ingen rätt till tronen.

 

Som en följd av detta stod Herodes tron ostadigt, och han levde i skräck för eventuella rivaler. Så snart han såg en, lät han omgående röja honom eller henne ur vägen. Han dödade sin hustru Mariamne, sin mor Alexandra och sina tre söner Aristobolos, Alexander och Antipater. Han dödade över hälften av Sanhedrins medlemmar jämte ett antal av sina egna släktingar. Det är därför inte förvånande att den judiske historikern Josefus kallade honom ett ”skoningslöst monster” eller att kejsar Augustus sa att det var säkrare att vara Herodes gris än hans son. Med vårt språkbruk led han av svår förföljelsemani. Och nu dyker de vise männen upp hos honom och frågar var de kan finna ”judarnas nyfödde kung”. Det var ju han, Herodes, som var judarnas kung; vem var denne nye tronpretendent?!

 

I princip har vi samma situation i dag. Många människor betraktar Jesus som en rival, som något besvärande och pinsamt eller, som författaren C. S. Lewis kallar honom, ”ett överjordiskt störningsmoment”.* Här ställs vi således inför ett val. Antingen betraktar vi Jesus som ett hot och är, liksom Herodes, fast beslutna att göra oss av med honom. Eller också betraktar vi honom som Konungarnas Konung och är, liksom de vise männen, fast beslutna att hylla honom som sådan.

_____________
* eng. ”a transcendental interferer”, övers. anm.

Läs vidare: Matt 2:7-12