Jesu intåg i Jerusalem dokumenterades av samtliga fyra evangelister, även om den ene lägger till detaljer som den andre utelämnar. Jesus hade uppenbarligen bestämt sig för att uppfylla det som stod skrivet om honom i Sakarja 9, nämligen att en framtida kung av Juda skulle rida in i Jerusalem och ha frälsning med sig, men inte med pompa och ståt på en kråmande stridshingst, utan ödmjukt och milt och ridande på en åsna av alla varelser! På så vis skulle han ”förkunna fred för folken” (Sak 9:10).

 

Denna händelse bär alla tecken på att vara arrangerade i förväg och till och med regisserade. Förmodligen hade Jesus i samband med ett tidigare besök avtalat med sina vänner att låna honom sin åsna, lämna den ifrån sig efter lösenordet ”Herren behöver den”. Därefter trädde folkskarorna in i dramat, de bredde ut sina mantlar på åsnans rygg och på vägen och brast ut i spontana hyllningsrop.

 

Efter att ha passerat genom byarna Betania och Betfage rundade processionen Olivbergets krön, och plötsligt låg Jerusalem där nedanför dem med dess skimrande torn och templets rymliga förgårdar. Här, förefaller det, när folkets jubel hade tonat bort, började Jesus till allas häpnad och förlägenhet att gråta. Genom snyftningarna uttalade han en profetisk klagan över staden och förutspådde dess förstörelse eftersom den inte förstod att tiden för Guds besök var inne.

 

Det är verkligen förunderligt att samtidigt som Jesus varnade staden för domen grät han över den av kärlek. Guds dom (som är grundtemat under hela Stilla veckan) är en allvarlig och fasansfull verklighet. Men den Gud som dömer är samtidigt den som gråter. Han vill inte att någon människa ska gå förlorad. Och när hans dom till slut faller på någon (vilket Jesus sa att den skulle), så kommer Guds ögon att vara fyllda av tårar.

 

Läs vidare: Lukas 19:41-44