På vägen till Getsemane hade Jesus förutspått att Petrus skulle säga att han inte kände honom. Men den temperamentsfulle Petrus hade kraftfullt förnekat själva möjligheten. ”Om jag så måste dö med dig”, sa han, ”skall jag aldrig förneka dig” (Mark 14:31). Ändå var det just det han gjorde.

 

Samtliga fyra evangelister har tagit med Petrus förnekelse även om det inte är helt lätt att harmonisera deras olika berättelser. Gemensamt för dem alla är dock att var och en av de tre utmaningarna och var och en av de tre förnekelserna blev allvarligare än den tidigare. Alla utspelade sig i närheten av översteprästens gård och kan sammanfattas på följande sätt:

 

Först anklagade en anonym tjänsteflicka Petrus för att också ha varit med ”Jesus, han från Nasaret” (Mark 14:67). Men Petrus insisterade på att han inte förstod vad hon menade.

 

Sedan fick en annan flicka med sig andra i sin beskyllning att ”han är en av dem”, och Petrus svor på att han inte var det.

 

Slutligen kom en grupp åskådare fram till Petrus och anklagade honom direkt och sa: ”Visst är du en av dem, du är ju från Galiléen” (Mark 14:70). Då började Petrus bedyra och svära (och, säger vissa bibelkommentatorer) nedkalla en förbannelse över Jesus. I samma ögonblick gol tuppen, och Jesus såg rakt på Petrus. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt till honom och brast i gråt.

 

Vi får inte förringa allvaret i Petrus förnekelse. Men vi får heller inte underskatta vidden av Guds förlåtelse och förvandlande nåd. I sinom tid upprättades Petrus och blev en klippa i den första församlingen.

 

Läs vidare: Markus 14:66-72