Vi vet ingenting om Barabbas förutom det vi läser i evangelierna. Men samtliga fyra evangelister berättar om honom. Pusslar man ihop bitarna framträder en ökänd brottsling och politisk fånge. Han hade nyligen deltagit i ett uppror i staden och var både rövare och mördare. Vi skulle kalla honom en terrorist som nu satt placerad i dödscell i väntan på avrättning.

 

Evangelisterna berättar också om ståthållarens sedvänja att vid påskhögtiden frige en fånge efter folkets eget val. Pilatus såg i denna tradition en möjlighet att lösa dilemmat han hamnat i. Han föreslog för folkhopen att de skulle välja Jesus. Men till hans bestörtning valde de Barabbas istället och saboterade därmed hans plan.

 

Det är svårt att verkligen sätta sig in i Barabbas förvåning när dörren till hans cell for upp och han kallades ut, inte för att avrättas utan för att släppas fri. Han måste ha stapplat ut, stum av häpnad, i det starka solskenet denna vårdag. Han blev inte bara frigiven, utan också på ett sätt ”frälst”.

 

Kanske insåg Barabbas (liksom vi) det absurda i sin frigivning. Den som hade skänkt de blinda syn och lagt sina händer på små barn skulle korsfästas, medan denne bandit, som verkligen gjort sig förtjänt av sitt straff, skulle gå helt fri från straff. Aposteln Petrus syftade på denna absurda situation i sin andra predikan inför Jerusalems invånare. De hade dödat livets furste, sa han, och samtidigt begärt att få en mördare fri (Apg 3:14-15, Fb).

 

Kristna ser berättelsen om Barabbas som mer än enbart rättsvidrig; vi ser den som en liknelse om vår frälsning. Alla påminner vi i någon grad om Barabbas. Liksom han förtjänar vi döden. Men liksom han har vi undsluppit döden genom att Jesus dog i vårt ställe. Om nyfikenheten drev Barabbas att uppsöka Golgota (detta är en ren spekulation från min sida) kanske han såg Jesu dö och sa till sig själv: ”Han dör i mitt ställe.” Och kanske den synen faktiskt berörde, mjukade upp och frälste honom.

Läs vidare: Markus 15:6-15