Enligt lagen fick en avrättad brottslings döda kropp inte hänga kvar över natten, utan måste begravas före solnedgången (5 Mos. 21:22-23). Det är här som Josef från Arimataia kliver in i berättelsen.

 

Josef var vad vi skulle kalla senator, en av Sanhedrins äldste, och han hade i hemlighet blivit en Jesu lärjunge. Han tog mod till sig och bad Pilatus att få ta hand om Jesu kropp, eftersom korsfästa brottslingar vanligtvis bara kastades i en omärkt grav eller lämnades åt hundarna och gamarna. Pilatus blev förvånad över att få höra att Jesus redan var död. Men tjänstgörande centurion försäkrade honom att så var fallet. Josef och (enligt Johannes) Nikodemos begravde alltså Jesu kropp genom att placera den i en väggnisch i Josefs grav medan kvinnorna såg på.

 

Det första skälet till att skildringen av Jesu begravning togs med i evangeliet är att den bekräftade hans död (1 Kor 15:3-4). Jesus svimmade inte bara eller gav intryck av att vara död. Kvinnorna gick inte till fel grav. Inga gravplundrare kunde ha stulit kroppen. Nej, om kroppen var försvunnen och graven tom, så var det på grund av att hans kropp hade återuppstått, det vill säga uppväckt och förvandlad. Det kan inte finnas någon annan förklaring.

 

För det andra togs begravningen med i evangeliet därför att den ger oss en vink om uppståndelsekroppens beskaffenhet. Personen som uppväcktes och blev sedd är ingen annan än den som dog och blev begravd. Uppståndelsen var sålunda varken någon hallucination eller en återupplivning, utan en saklig, övernaturlig händelse, då kroppens förruttnelse hejdades och Jesu döda kropp blev både uppväckt och förvandlad.

Läs vidare: Markus 15:42-47