Vandringsstig 58:

Tänk, när en gång vart varför blir besvarat

Kom helige Ande …

Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan

stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till

rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar

det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den

rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande

användning och ett annat för mindre hedrande?

Rom 9:19–21

Tänk, när en gång vart varför blir besvarat, suckar vi i Sv Ps 320:2. Vi har många frågor. Och Paulus hade det. Det verkar som om Paulus satt upp en frågelåda i detta kapitel. Den ena frågan efter den andra dyker upp. Vi hittar fem frågetecken i detta korta avsnitt.

Den första frågan: Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då?

Om allt beror på Gud, är vi ju marionetter utan egen vilja. Och då är Gud diktatorn. Då blir det som han vill. Men Gud är ju kärleken och kärleken kan aldrig tvinga någon att älska. Att disputera med Gud hur han handlar är ju ursynden: Man vill bli som Gud och kunna disputera med honom om vad som är rätt eller orätt och ifrågasätta honom precis som ormen gjorde: Har Gud verkligen sagt? (1 Mos 3:1). Börjar vi kritisera Gud är Gud inte längre vår Gud. Då gör vi Gud till diktator och inte kärlekens Gud. Men när vi i TRO umgås förTROligt med Kärlekens Gud (Psalt 25:14) förstår vi, att hans handlande kommer från ett hjärta som brinner av kärlek.

Den andra frågan: Vem kan stå emot hans vilja?

Om du står emot Guds vilja, beror det på att du inte vet vad som är Guds vilja? Lyssna nu till vad som är hans vilja. Läs 1 Tim 2:4, Matt 6:10, 1 Kor 1:21, Joh 6:40.

Guds vilja blir inte uppfylld genom att vi sköter oss och gör så gott vi kan (= genom Lagen). Guds vilja sker när evangeliet om Jesus får verka omvändelse och tro i oss.

Den tredje frågan: Vem är du som går till rätta med Gud?

Vem är du som satt dig på domarsätet och leker gud? Skulle du klara av denna bråkiga värld, bättre än han?

Den fjärde frågan: Varför gjorde du mig sådan?

Paulus ger svar direkt med en motfråga: Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande?

Låt oss nu göra ett besök hos Gud, den store krukmakaren. Han letar rätt på dig, du lilla lerklump, (ty av jord är du kommen, 1 Mos 2:7). Han formar dig, behandlar dig, putsar dig, tar in dig i sin värme, smyckar dig, tittar på dig med goda ögon och säger: Du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig (Jes 43:4). Bredvid dig står många andra lerkrukor. Alla är olika. Alla värdefulla, designade av himmelens Gud.

Men nu händer något med dig, du lerkruka. Du blir så högfärdig över dig själv att du spricker av stolthet. Lerkrukan får sprickor. Du ser dem och säger: Varför gjorde du mig sådan?

Men då gör han något med dig. Han ser på dig och säger: ”Ja, så kan det gå. Men jag kan nog använda den lerkrukan ändå”. I din lerkruka lägger han sitt värmeljus, den himmelska skatten, Livets ljus (2 Kor 4:7). Och du anar då: Vilken uppgift jag har! Jag får låta detta ljus lysa genom sprickorna för någon nattvandrare, som suckar i jämmerdalen.

Paulus berättar om det i Filipperbrevet: Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. (Fil 2:13–16)

Det spruckna lerkärlet blir ett kärl för hedrande användning.

Stanna till, tänk, tala med Gud om detta som du nu läst.