Översättning

 När han sen gick ner från berget, följde stora skaror med honom. Och se, en spetälsk kom fram och föll ned för honom och sade: Herre, vill du, så kan du göra mig ren. Då räckte han ut handen, rörde vid honom och sade: Jag vill. Bli ren! Och strax blev han ren från sin spetälska. Jesus sade till honom: Se till att du inte berättar det för någon, utan gå och visa dig för prästen och bär fram den gåva, som Moses föreskrivet, så att det blir ett vittnesbörd för dem.

Kommentar

Efter den långa redogörelsen för vad och hur Jesus predikade och undervisade, fortsätter nu Matteus i kapitlen 8 och 9 med en sammanfattande redogörelse för den andra sidan av hans verksamhet: han botade människor och gjorde kraftgärningar. Både hans predikan och hans gärningar hörde med till budskapet om Riket. De sade samma sak. Tiden var fullbordad. Gud grep nu in på ett avgörande sätt i världens historia.

Matteus gör här en sammanfattning. Han berättar kortare och mera summariskt än Markus och Lukas. Han har lämnat bort många detaljer, som annars tydligen hörde med till dessa berättelser, och begränsat sig till det avgörande, det som visade vem Jesus var och vad som nu höll på att ske. När man jämför de tre första evangelierna inbördes, utgår man vanligen från att Markus är äldst och att de båda andra känt till honom. Mycket tyder på att det är så. Men man får inte föreställa sig, att Markus var den enda källa som de båda andra hade tillgång till, när de berättade sådant som Markus redan sagt, och att de gjorde avsiktliga ändringar i hans text, av vilka man kan dra slutsatser i fråga om deras ”teologi”. De var ju tvärtom sedan länge förtrogna med dessa berättelser. De hade själva fått lära sig dem när de blev kristna. De hade ständigt hört dem upprepas vid undervisningen och i gudstjänsten. De hade troligen själva undervisat andra om allt detta. De var alltså var för sig bärare av en tradition, som naturligtvis påverkade deras formuleringar. Om vi jämför berättelsen om den spetälske sådan den återkommer hos Markus (kap 1) och Lukas (kap 5) så ser vi, att de avgörande orden, den spetälskes bön och Jesu svar, liksom befallningen att inte säga något utan gå och visa sig för prästen och frambära ett offer, som ett vittnesbörd, är ordagrant eller nästan ordagrant likadana. De har varit den fasta kärnan, det väsentliga, det som Jesus sagt och som han nu sade till församlingen, medan de yttre händelserna berättas med större variation, sakligt samstämmigt men med olika ord.

Spetälskan var smittsam. Den spetälske ansågs oren och uteslöts från den mänskliga gemenskapen. Därför framhålls det särskilt att ”Jesus rörde vid honom”. Jesus drog sig inte bort från de utstötta. Att den botade sen skulle tiga med vad som hänt och genast gå till Jerusalem, visa sig för prästerna i templet och på föreskrivet sätt bli förklarad ren och frambära sitt tackoffer, det berodde på att Jesus inte ville framstå som underdoktor, inte heller som en sådan politisk Messias, som folket – inte minst i Galileen – väntade på. Det var ett annat Rike som var nära, ett som krävde omvändelse och tro. Om den saken skulle den spetälskes rening vittna för prästerna vid templet.

Översättning

 När han var på väg in i Kapernaum, kom en centurion fram till honom och bad honom om hjälp. Han sade: Min pojke ligger förlamad därhemma och har svåra plågor. Jesus sade: Skall jag komma och bota honom? Centurionen svarade: Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en man som står under befäl, och jag har soldater under mig. Till en säger jag ”Gå”, och han går, till en annan ”Kom”, och han kommer, och till min betjänt ”Gör så”, och han gör så. När Jesus hörde honom, häpnade han och sade till dem som följde honom: Sannerligen, jag säger er: En så stor tro har jag inte funnit hos någon i Israel. Men det säger jag er, att många skall komma från öster och väster och sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn skall kastas ut i mörkret därutanför. Där blir det gråt och där skär man tänder. Och han sade till centurionen: Gå — som du tror, så skall det ske med dig. Och i den stunden blev pojken frisk.

Kommentar

 I Kapernaum kommer en centurion fram till Jesus. Han var alltså officer, eller snarare underofficer. En centurion förde befäl över en avdelning på 100 man, en ”centu´ria”. Han hade avancerat från menig legionär och nått så högt som man kunde komma på den ”långa vägen”. Lukas låter oss veta att han var hedning, men en av dem som ”fruktade Gud”. Kung Herodes hade som romersk lydfurste rätt att värva eget folk, av vilka de flesta kom från grannländerna. Tydligen låg åtminstone någon centuria förlagd här vid sjön.

Centurionen lägger fram sitt ärende. Han talar om sin ”pojke”. Ordet som han använder kan betyda både son och tjänare (eller snarare slav). Kanske var pojken bådadera. En husbonde kunde ha egna söner med någon slavinna, söner som hörde till de relativt väl ställda ”hemslavarna”.

Jesus frågar om han skall komma och bota pojken. Hans ord kan också översättas: ”Jag skall komma och bota honom”. Vare sig det nu är ett erbjudande eller en fråga, så svarar centurionen att han inte är värdig ett besök och att det räcker med ett enda ord. Han vet att Jesus har makt att befalla, alldeles som han själv har makt över sin trupp. Jesus häpnar över att finna en ”så stor tro” hos denna hedning. En stor tro finns alltså, där man tänker ringa om sig själv och inte räknar med att man har några rättigheter inför Gud, men ändå tror att Kristus har makt att hjälpa och vågar vädja till honom. Det är en tro av samma slag som rövarens på korset. Sen följer några ord, som får sin särskilda betydelse när man minns, att Matteus skriver i första hand för judar. Vad Jesus här säger, innebär ju detsamma som Paulus säger i så många sammanhang: Det hjälper inte att vara född till medlem i Guds eget folk, om man inte tror och tar emot vad Gud skänker sitt folk genom Kristus. Orden har sin tillämpning också på en folkkyrka. Det hjälper inte att vara döpt och upptagen i Guds folk, om man inte tror och tar emot vad Kristus skänker oss där. Gör man inte det, så hamnar man i ”mörkret därutanför”.

Översättning

Så kom Jesus till huset där Petrus bodde. Där fick han se hans svärmor ligga sjuk i feber. Han rörde vid hennes hand, febern släppte henne och hon gick upp och redde till åt honom. När det sen blev afton, förde man till honom många besatta, och han drev ut andarna med sitt ord, och alla de sjuka botade han, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Esaias:
 Våra krämpor, dem tog han på sig,
 och våra sjukdomar bar han.

Kommentar

Vad som nu följer, berättar Markus utförligare (1:29–34) och vi har här ett lärorikt exempel på olikheten mellan Markus och Matteus. Markus, som enligt samstämmig fornkyrklig tradition hade varit tolk hos Petrus, berättar utförligare och med många fler detaljer, bakom vilka man ständigt på nytt anar ett ögonvittne. Matteus koncentrerar sig på några få saker, som är väsentliga i hans sammanhang. Medan Markus låter oss förstå, hur lärjungarna mödosamt lärde sig fatta, vem Jesus var, vill Matteus bara lägga fram faktum: Han var Messias, den levande Gudens Son. Han stryker bort en mängd detaljer och utvikningar, som inte har något direkt att säga i det sammanhanget. Så gör han också här. Vi får inte höra att detta skedde på en sabbat och att det var därför som de sjuka inte kom till Jesus förrän på kvällen. Vi får inte höra om hur Petrus och de andra på vägen från synagogan talar om för Jesus hur det är med svärmodern, som ligger sjuk där hemma. Vidare kan vi lägga märke till, att den inbördes ordningen mellan denna händelse och botandet av den spetälske har blivit omkastad. Hos Matteus kommer den berättelsen före händelserna i Kapernaum, hos Markus efter dem. Liknande iakttagelser kan man göra på flera håll i evangelierna. Det är ingenting att undra över. Redan i de äldsta uppgifterna vi har om Markus och hans arbete som evangelist (hos Papias omkring år 130) heter det, att Markus inte skrev ner berättelserna ur Jesu liv i strikt kronologisk ordning. Petrus hade nämligen brukat välja sina texter allt efter åhörarnas behov, utan att bry sig om någon kronologi.

Matteus kommer här återigen med ett gammaltestamentligt citat. Det är hämtat från profeten Jesaja (53:4) och är översatt direkt från hebreiskan. (Det är alltså inte taget ur Septuaginta.) Vi kan utgå ifrån att Matteus ofta använt det citatet i samband med denna text, vare sig han lärt det av någon annan eller själv funnit det vid sitt skriftstudium. Däremot är det inte helt klart hur mycket han velat säga med det. Menade han att Jesus ställföreträdande tog på sig våra sjukdomar? Hos Jesaja är det fråga om ett ställföreträdande lidande. Men de ord, Matteus använder, kan också betyda, att Jesus tog sjukdomarna och bar dem bort, utan att därför ta dem på sig. Troligast är nog ändå, att Matteus här har funnit en uppfyllelse också av den ställföreträdande tjänst, som Jesaja talade om, och menat att Guds Son, när han blev människa, gick in i våra lidanden och delade dem – för att kunna ta bort dem. Kanske är det därför han nu närmast tar fram ett Jesusord som visar, hur hårt livet var för Jesus.

Översättning

 När Jesus såg folkmassan som omgav honom, bestämde han att man skulle fara över till andra sidan. Då kom en skriftlärd fram och sade till honom: Mästare, jag vill följa dig, vart du än går. Jesus svarade honom: Rävarna har sina lyor och himmelens fåglar sina nästen, men Människosonen har ingenting att vila sitt huvud emot. En annan, en bland lärjungarna, sade till honom: Herre, tillåt mig att först gå bort och begrava min far. Men Jesus svarade honom: Följ du mig, och låt de döda begrava sina döda.

Kommentar

Vad Matteus här berättar, återkommer hos Lukas i ett annat sammanhang (9:57 f). Liknande händelser måste ha inträffat vid flera tillfällen, och människor kan ha fått liknande svar, som sen bevarats i olika versioner, utan att vi alltid kan avgöra om dessa går tillbaka på samma händelse eller inte. Vad apostlarna ville säga, när de återgav Jesu ord, är i varje fall fullt klart: Detta att följa Jesus var så viktigt att allt annat måste stå tillbaka. Det kostade något, och det priset fick man lov att betala.

Matteus tar två exempel. Det första gäller en man ur den vidare kretsen av åhörare, en skriftlärd som blivit så gripen, att han vill följa med Jesus, också när han nu drar sig undan till de öde trakterna på andra sidan. Jesu svar låter oss ana, hur felaktiga alla romantiska tankar om Jesus kan vara. Det finns så många orealistiska bilder av den folklige profeten som vandrar omkring bland markens liljor i Galileens vår, med lyckliga lärjungar, sorgfria som himmelens fåglar. Vi glömmer lätt att han var hemlösare än himmelens fåglar och markens djur, att sommarhettan i Galileen kan vara nästan outhärdlig, att marken är stenig och stenrösena tillhåll för ormar och skorpioner. Jesus ber alltså den skriftlärde tänka sig för. Han kommer inte att få gå i lära hos en rabbi av den vanliga sorten, i en skyddad skolmiljö, omgiven av respektfulla människors tystnad.

Matteus nämner här för första gången, att Jesus kallade sig själv för ”Människosonen”. Det var ett ord med biblisk bakgrund. Egentligen betydde det bara ”en människa”, någon av vårt släkte. Men hos profeten Daniel (7:13) är det en beskrivning av Guds utvalda redskap i den yttersta tiden, en som kommer med himmelens skyar och får ett evigt välde. Så kunde ”Människosonen” bli ett namn på Messias, med tanke på hans uppgift som världsdomare och som konung i ett nytt rike. Den tanken finns tydligt med, när Jesus kallar sig Människosonen. Samtidigt finns här en annan tanke invävd, som man tydligt märker i det ord, som Matteus här återger, liksom på så många andra ställen: Människosonen är också sann människa, en ringa och föraktad människa, som blir förkastad av denna världens mäktige.

Det andra exemplet gäller en av lärjungarna, som vill avbryta vandringen för att vara med om sin fars begravning. Ingen begäran kan väl tyckas mera rimlig. Ändå säger Jesus nej. Det som nu sker är något som bara sker en enda gång i världens historia. Den som är kallad att vara med och spela en roll i detta drama, han får stryka ett streck över allting annat.

Översättning

 När han sen steg i båten, följde hans lärjungar med. Och se, det blåste upp ett våldsamt oväder på sjön, så att båten försvann mellan brottsjöarna. Men Jesus själv låg och sov. Då gick de fram och väckte honom och sade: Herre, rädda oss, vi går i kvav! Då sade han till dem: Varför är ni rädda, ni klentrogna? Sedan reste han sig upp och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev blick stilla. Men männen häpnade och sade: Vem är han då? Både vindarna och sjön lyder honom ju!

Kommentar

Galileiska sjön ligger 200 m under havsytan. Från dess stränder ser man berget Hermon uppe i norr. Det är 2 700 m högt. Mitt i den brännheta sommaren kan man se snöfälten på dess hjässa. Så ofantliga olikheter i temperatur på ett så litet område kan ge upphov till kraftiga störningar i atmosfären, och den som seglar på Galileiska sjön får vara beredd på tvära omkastningar i vind och väderlek. Det var en sådan plötslig orkanartad storm som blåste upp över sjön den natten. Vågorna slog in i båten och den hotade att sjunka. Då väcker lärjungarna Jesus. Att han kunnat sova i ett sådant oväder visar på sitt sätt, vilket hårt liv han levde och hur van han var att sova på de ogästvänligaste ställen. Han väcks, han talar bestraffande till vinden och vågorna och det blir alldeles stilla. Så har Matteus lagt ännu ett nytt drag till bilden av Jesu makt. Det är inte bara spetälskan, lamheten, febern och de onda andarna som måste lyda honom, utan också naturens krafter. Och vem lyder de utom Gud allena?

Tydligen vill Matteus också att vi skall lägga märke till hur Jesus, som nyss prisat centurionen för en stor tro, förebrår sina egna lärjungar att de är ”män med en liten tro” som det grekiska ordet betyder. Ändå får de fortsätta att vara hans lärjungar. Tron tar man sig inte. Den skapas i hjärtat när man följer Jesus och ser vem han är.

Översättning

 Sen kom han till andra sidan, till gadarenernas land, och där kom det emot honom två besatta, som kröp fram ur klippgravarna. De var så våldsamma, att ingen kunde ta vägen där förbi. Men nu ropade de: Vad har du med oss att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss innan det är tid? Nu gick det en stor svinhjord och betade ett gott stycke därifrån, och de onda andarna bad honom: Om du driver ut oss, så skicka oss till svinhjorden. Och han svarade dem: Ge er dit. Då for de ut och gav sig iväg bort till svinen. Och se, hela hjorden rusade nerför backen, ut i sjön, och fann sin död i vattnet.
Vaktarna flydde sin väg, bort till staden, och berättade allt, också det som hänt med de besatta. Och se, hela staden gick ut för att möta Jesus, och när de fick se honom, bad de honom lämna deras område.

Kommentar

Så kommer Jesus över till andra sidan, till ”gadarenernas” land. Flertalet handskrifter talar här om ”gergesenernas” land (och så gjorde också våra äldre översättningar). I antiken fanns här någonstans nära stranden en – nu försvunnen – ort som hette Gérgesa. Litet längre söderut – ungefär en mil från stranden men alltjämt inom synhåll från Kapernaum – låg staden Gádara. Flera mil längre söderut låg Gerasa. Alla hörde de till det förbund av grekiska städer, som kallades Dekápolis. Alla kan de ha ägt utmarker nere vid sjön, och området kan ha kallats än med det ena, än med det andra namnet. Av de äldsta handskrifterna har emellertid majoriteten namnet ”gadarener” på det här stället.
I varje fall är det fråga om ett hedniskt land, utanför Galileen. Därför går där en svinhjord i bet. För judarna var svinet ett orent djur, som man inte ville ha på sina marker.

Matteus berättar mycket kortfattat i jämförelse med Markus och Lukas. Han har som ögonmärke att ge en summarisk översikt av Jesu mäktiga gärningar. Här gäller det Jesu makt över de onda andarna. De känner genast igen honom. De vet att deras dagar är räknade. Men de hade trott att räkenskapen ännu var långt borta. ”Här”, alltså på hednisk mark, borde de fått vara i fred till den stora slutdomen. Nu ber de, att de åtminstone skall få gå in i svinen och så få ännu en frist. De får det, men de missbrukar den genast, drivna av sin inneboende lust att skada och förstöra. Och invånarna på platsen, som är intresserade av sina pengar, säger till Jesus ungefär som de besatta: Vad har du med oss att göra? Man anar att berättaren menar: Det finns alltså folk som älskar svinen mer än Jesus.