2 söndagen e trettondedagen Årg 2 - Profeter

Profettraditionen i Gamla testamentet är rik och varierad. Det är många olika personligheter som kommer oss till mötes. Vi har en storvulen karismatiker som Elia, messianska visionärer som Hesekiel och Jesaja och män med ett stort socialt patos, som Amos och Habackuk. Som en ton rakt igenom alla profetböcker klingar sorgen och, i förekommande fall, vreden över att folket inte har någon urskillning. Att de så ofta föredrar stumma och döva avgudabilder framför gemenskap med Levande Gud. Att folket istadigt söker sig till de grunda och fadda pölar som  J O Wallin skriver om i julpsalmen Var hälsad, sköna morgonstund:

Guds väsens avbild, och likväl

en mänskoson, på det var själ

må glad till honom lända,

han kommer, följd av frid och hopp,

de villade att söka opp

och hjälpa de elända,

värma/närma

till varandra/dem som vandra

kärlekslösa/ och ur usla brunnar ösa.

Varför är det så? Att människan, på egen hand, är benägen att söka sig bort från Honom som skapat henne, som älskar henne och som längtar, häftigt och passionerat, efter gemenskap. Kanske kommer Hans kärlek oss alltför nära. Kanske är vi, när det kommer till kritan, lika den portugisiske diktatorn Salazar som erkände: om jag måste välja mellan kärlek och respekt föredrar jag respekt.

Kvinnan som Jesus möter vid den brunn som kallades Jakobs källa har nog prövat både det ena och det andra. Av hennes attityd att döma tror hon inte längre på vare sig kärlek eller respekt. Hon kommer till brunnen mitt på dagen, då ingen annan brukar vara där. Hon kommer till en gammal fin brunn (ingen skulle ha kallat den "usel"!) och förväntar sig att få det vatten av god kvalitet som hon brukar få. Istället möter henne Jesus.

Kvinnan kommer senare att bli den stadens första missionär; hon berättar om Jesus för alla dem som hon tidigare undvikit, dem som hon skämts för att möta. Mötet med Honom ger henne en glädje inuti, hon blir, kan man säga, född på nytt.

När Jesus talar fylls kvinnan av en oresonlig längtan. Hon förstår inte allt Han säger men hon förstår så mycket att hon till varje pris vill ha mer. Han både släcker hennes törst och ger henne ny längtan. Hon förstår att det Han har att ge är något helt annat än vad andra män "gett" henne. De som, skulle det visa sig, alltid tog mer än de gav. De usla brunnarnas erotik är hon väl bekant med.

I Uppenbarelsebokens sista kapitel får vi ett crescendo: "Jag ,Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan." Och Anden och bruden säger "Kom!" Och den som hör det skall säga "Kom!" Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Även de gamla profeterna hade talat mycket om konsten att höra och att se, konsten att rikta sin längtan åt rätt håll. Profeten Hosea fick i uppdrag att älska den fru som skulle vara honom notoriskt otrogen. Det är världshistorien i ett nötskal. Gud älskar människan, fastän hon så ofta vänder sig bort från honom och verkar mer intresserad av andra. Men det finns i profeten Hoseas bok ett öppet fönster för parets relation, att Gomer, frun, en dag skall få syn på sin mans kärlek och besvara den.

Just en sådan scen möter oss i Uppenbarelseboken 22. Det är stor, gemensam glädje. Den längtan som alltid funnits där men så ofta sökt sig åt fel håll - äntligen har den identifierat källan med det friska, levande vattnet. Äntligen har den ratat de usla brunnarna. Aldrig mer skall de förvirra och fresta.  Dessa som tog så mycket och gav så lite.

Dag Hammarskjöld ger ytterligare en aspekt av denna sällsamma kärlekshistoria: Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.