21 e Tref - Liftaren

Visst är det lätt att ha förutfattade meningar?

Jag minns en gång, för länge länge sen, när jag hade ganska nytt körkort. Det var en dallrande het dag och jag var ute och körde. (året var 1982 och på den tiden var bensinen löjligt billig så man hade råd att bara köra lite ibland…) Jag såg plötsligt en liftare vid vägkanten. Jag brukar inte ta upp liftare, men jag stannade i alla fall. Detta ångrade jag genast när jag såg hur liftaren såg ut. Mannen som liftade var stor. Stor och ”farlig”. Han var kraftig och klädd i jeans och enbart skinnväst. Huvudet var rakat och på överkroppen fanns flera tatueringar. Jag blev ju livrädd förståss. Men jag kunde ju inte bara köra ifrån honom nu när jag stannat. Han öppnade dörren och klev in i min bil, satte sig och tittade på mig med sina ”farliga” ögon. Darrande frågade jag vart han skulle. Han torkade svetten ur pannan och pekade bara framåt. Jag körde iväg och tänkte: Hur dum får man vara? Ska han kidnappa mej och sno min bil?

Jag vet att jag hade på någon kristen musik i bilen. Jag sänkte för säkerhets skull…

Vi satt tysta ett slag. Jag bara väntade på att få höra något negativt av mannen. Några svordomar eller något nedvärderande om mej eller min bil eller om musiken… Men han sa inget. Efter ett tag bröt han tystnaden och då sa han: ”Idag är det verkligen synd om alla gamla och sjuka som måste sitta inne när det är så här fint väder”

Jag höll på att köra av vägen. Vad sa han?! Han svor inte. Han var inte elak. Han var… han var snäll och omtänksam.

Tänk vad man kan missta sig på människor. Man tror att de är på ett visst sätt och så är det ofta precis tvärt om.

Vid ett annat tillfälle var jag också ute och körde. Nu var bensinen lite dyrare men denna gång var jag på väg till en fotoutställning. Jag hade med mig en kille som jag inte kände så bra. Han visste att jag var kristen och jag hade bett en del för honom. Jag tänkte att på denna resa skulle jag berätta om Jesus för honom. Bara jag fick något bra tillfälle. Men hela tiden tyckte jag att… nej nu passar det inte. Eller… nej, han tycker nog att jag är löjlig. Och förresten är han nog inte alls intresserad.

Vi satt tysta en bra stund. Till slut bröt han själv tystnaden och sa:

-         alltså, jag beundrar den killen.

-         Vem? Sa jag.

-         Jesus alltså. Han verkar så…

Ja och så var samtalet igång. Jag misstog mig denna gång också. Jag trodde inte tillfället var lämpligt. Jag trodde han skulle tycka jag var fånig. Jag trodde framför allt inte att han var intresserad. Jag hade helt fel. HELT FEL!!

Det är så lätt att bedöma människor utifrån hur de ser ut eller vad vi tror att de är.

Tänk om vi istället kunde försöka att se mer på insidan hos människor vi möter. Sluta bedöma dom efter utseende och annat. Helt enkelt försöka göra som Jesus gjorde – bry sig om de som andra såg ner på. Som till exempel Sackaios. Trots att han satt uppe i ett träd, var han en som man ofta såg ner på. Men det gjorde inte Jesus. Han tog sig tid. Lyssnade. Brydde sig.

Gör vi det, kommer vi också att se att de flesta vi möter är intresserade. De kanske inte säger det genast, men långt där inne finns en längtan efter något de inte riktigt vet vad det är. Jag tror det är Jesus de längtar efter. Vad tror du?

/Lennart Henricsson, Barn-Oas