Översättning

  Paulus och Silvanus och Timoteus till tessalonikernas församling i Gud Fadern och Herren Jesus Kristus Nåd och frid vare med er.

Kommentar

Som avsändare nämner Paulus vid sin sida två av sina trognaste medarbetare, som varit hans reskamrater under det gångna året och som befinner sig hos honom, när han skriver – eller snarare dikterar – detta brev i Korint, någon gång under vinterhalvåret 50–51.

Silas hade han träffat i Jerusalem året förut vid det stora apostlamötet. Där fick Silas uppdraget att som representant för urförsamlingen resa till Antiokia och överbringa det beslut som hade fattats. Han följde alltså med Paulus och Barnabas när de vände tillbaka till Antiokia. Silas var profet och förkunnare och arbetade en tid bland de hednakristna i Antiokia, innan han återvände till Jerusalem. Vänskapen mellan honom och Paulus gjorde att det blev han som fick följa med, när Paulus på våren år 50 började sin andra missionsresa.

I Lystra hade de träffat Timoteus. Han var son till en grek men hade en judisk mor, som tydligen blivit kristen när Paulus och Barnabas predikade i staden några år tidigare. Timoteus blev nu medhjälpare åt Paulus och tycks ha förblivit det så länge Paulus levde.

Det var Silas som satt vid Paulus sida i stocken i det innersta fängelserummet i Filippi och sjöng psalmer till Guds ära mitt i natten, sen de båda blivit släpade inför domarna på torget och misshandlade. Med Paulus kom han sedan till Tessalonike. Troligen kom Timoteus snart efter. I varje fall var de tre återförenade någon månad senare i Berea. Där skildes de för en tid och Paulus kom ensam till Athen och sen till Korint. Där var de nu åter tillsammans, fullt upptagna med ett lovande missionsarbete.

Brevet är riktat till ”tessalonikernas församling”, deras ekklesia, den som grundats några månader tidigare. Paulus säger vad som skiljer den från varje annan ekklesia. (Ordet kunde ju användas om andra församlingar, exempelvis de som hölls av de röstberättigade i en fri stad som Tessalonike.) Denna ekklesia är en församling ”i Gud Fadern och Herren Jesus Kristus”. Man kan förtydliga de orden med något tillägg, exempelvis (för att citera några moderna översättningar): den ”som lever i gemenskap med” eller ”som har sitt liv i” eller ”som tillhör” Gud Fadern och Herren Jesus Kristus.

Översättning

  Vi tackar ständigt Gud för er alla, när vi kommer ihåg er i våra förböner och inför vår Gud och Fader ständigt på nytt tänker på era gärningar i tron, era mödor i kärleken och er uthållighet i hoppet om vår Herre Jesus Kristus. Vi vet ju att ni bröder, ni Guds älskade, hör till de utvalda. När därför vårt evangelium kom till er, så var det inte bara med ord, utan också med kraft och med helig Ande och övertygande makt. Ni vet ju också, hur vi uppträdde bland er för att tjäna ert bästa. Och ni själva blev våra efterföljare — och även Herrens — och mitt i all förföljelsen tog ni emot Ordet med den glädje som den helige Ande ger. Så har ni blivit ett föredöme för alla dem som tror, både i Makedonien och i Akaja, och från er har ordet om Herren gått ut och genljudit. Inte bara i Makedonien och Akaja utan överallt har man hört om den tilltro ni har till Gud, så att vi ingenting behöver säga. De berättar ju själva om oss, hur vi blev mottagna hos er och hur ni omvände er från avgudarna till Gud, för att tjäna honom som är den levande och sanne Guden och vänta hans Son från himmelen, honom som han uppväckte från de döda, Jesus, han som räddar oss undan den vredesdom som kommer.

Kommentar

Med påtaglig glädje talar Paulus om sina ännu färska minnen från Tessalonike. Han tycks ha uppehållit sig där en knapp månad. Han fick lämna staden efter ett våldsamt tumult, där den uppagiterade massan försökte gripa honom men bara fick tag på några av församlingen som släpades inför magistraten och släpptes först sen de ställt borgen, troligen som säkerhet för att Paulus skulle försvinna ur staden.

Tydligen är det nu första gången som Paulus skriver, sedan han – som vi strax får höra – fått goda nyheter. Och nu låter Paulus förstå, vilken glädje han haft av tessalonikerna. När han ber för dem – som han oavlåtligen gör – tränger sig minnena fram. Deras kristendom var äkta, både i fråga om tron, hoppet och kärleken. Tron visade sig i gärningar, kärleken i all den möda de tog på sig, och hoppet i deras uthållighet under förföljelserna. Paulus vågar försäkra dem att de är Guds älskade. För oss låter det som en banalitet. För judarna var det något oerhört, som bara kunde sägas om Moses och Elias och andra stormän. Han försäkrar tessalonikerna att de hör till de utvalda. Därför gick det som det gick, när han kom till dem. Evangeliet som han predikade fylldes av Andens övertygande makt. Det togs emot med glädje mitt under förföljelserna. Och ryktet om det som skedde gick ut över hela Makedonien och Akaja – de två romerska provinser som motsvarar det nuvarande Grekland. Ryktet blev en mäktig förkunnelse om Kristus. Paulus tycks ha mött det när han kom till orter, där han aldrig förut hade varit. Han räknar det som ett stycke av det glada budskapet: Kristus verkar också nu, och det verket vittnar om honom.

På tre rader ger oss Paulus huvudsumman i den kristna missionen: Man omvände sig från avgudarna till att tjäna den ende sanne Guden (med allt vad det innebar av en ny livsföring). Det var en huvudpunkt också i den judiska missionen. Men här tillkom något avgörande: tron på Kristus. Han var den som uppstått, den som kunde rädda undan död och dom. Och man väntade var dag på hans ankomst.