Stiftelsen Bibelskolan.com
 

Bo Giertz kommentar:

Första brevet till Timoteus

Inledning

Pastoralbreven
Man brukar kalla de två breven till Timoteus och brevet till Titus för ”pastoralbreven”. ”Pastor” betyder herde. Att något är ”pastoralt” betyder att det har att göra med det prästerliga arbetet i en församling. Dessa tre brev riktar sig till kyrkoledare och ger dem råd och direktiv för deras arbete. Därför har de – sen början av 1700-talet-fått heta pastoralbreven.

De är alltså riktade till enskilda personer, inte till någon viss församling. Men de är inte några verkliga privatbrev av samma slag som brevet till Filemon. De innehåller visserligen en del personliga råd – som att Timoteus för sin hälsas skull inte skall dricka enbart vatten – men det mesta i dem är avsett att komma till församlingarnas kännedom och lända till efterrättelse. Vissa delar påminner närmast om en kyrkoordning.

Pastoralbrevens egenart
Till stil och innehåll är dessa tre brev mycket likartade. Samtidigt skiljer de sig tydligt från alla andra brev av Paulus som finns bevarade. Varje bibelläsare kan märka det. Ibland är olikheten ungefär lika stor som mellan en kontraktsproststadga och en bibelmeditation – vilka trots sin olikhet som bekant kan vara skrivna av samme biskop vid ungefär samma tid.

Olikheten visar sig på ett karakteristiskt sätt i polemiken mot irrläror och irrlärare. I församlingsbreven går Paulus i närkamp med motståndarna och vederlägger dem med Skriftens ord. Han vet att irrlärarna har fått gehör. Han vädjar och argumenterar, ibland ur ett underläge som han är väl medveten om. Han talar personligt och lidelsefullt. I pastoralbreven förekommer det bara undantagsvis någon argumentation. Saken är avgjord. Det konstateras med lugn och med självklar apostolisk auktoritet att irrlärarna har fel och att man inte skall ha något med dem att göra. Vad som är rätt lära – ”den sunda läran” som det brukar heta – förutsätts vara bekant och allmänt erkänt.

Detta trygga medvetande om att det finns en erkänd apostolisk lära och ordning, som det nu gäller att hålla fast vid, ger pastoralbreven deras prägel. I församlingsbreven kämpar Paulus för att göra den rätta läran känd och erkänd. Här är den så väl känd att väsentliga delar av den – inte minst i fråga om korset och försoningen – bara behöver antydas i förbigående. Tonen är också en annan: lugn och saklig, undervisande och full av praktiska detaljer, ofta en typisk ”sakprosa”, ibland med snudd på författningstext.

Författarfrågan
Vid början av 1800-talet ifrågasattes det för första gången på allvar, om Paulus själv kunde ha skrivit dessa brev. Sedan dess har frågan diskuterats i det oändliga utan att man nått fram till någon enighet. En grupp forskare anser att alla tre breven är ”devteropaulinska”, skrivna någon mansålder efter Paulus, död. Andra hyllar den s.k. ”fragmenthypotesen” och menar att brottstycken av äkta brev har smälts samman med nytt material. Och en tredje grupp – som omfattar också forskare av den historiskt-kritiska skolan – vidhåller att de härstammar från Paulus, även om man får räkna med att han använt någon medarbetare som sekreterare.

Diskussionen rörde tidigare framför allt frågan, om de förhållanden som pastoralbreven vittnar om, verkligen existerade redan på 60-talet. Många forskare ansåg att det inte hade funnits någon fast församlingsorganisation förrän i efterapostolisk tid, och inte heller någon vedertagen kyrkolära. Den gnostiska irrlära, som breven vänder sig emot, daterade man till 100-talet. Men nu har det visat sig, att gnosticismen är lika gammal som kristendomen. Den bekämpas redan i Kolosserbrevet. Vad ”kyrkoläran” beträffar, vittnar församlingsbreven tydligt om att det fanns en ”paradosis”, en fast utformad apostolisk tradition, som Paulus med stort eftertryck hävdade överallt i församlingarna. Och Apostlagärningarna visar hur man redan från första början tillsatte, församlingsledare. Att förklara alla sådana upplysningar för ohistoriska – som somliga försökt göra – är helt godtyckligt, i synnerhet när man på goda grunder kan anta att Lukas skrev Apostlagärningarna omkring år 62. På ett ställe i Första Korintierbrevet (4:17) berättar Paulus att han nu tänker skicka Timoteus till Korint. Han säger: ”Han är min älskade och trogne son i Herren. Han skall påminna er om mina regler för ett kristet liv; så som jag lär ut dem överallt, i varenda församling.” Redan här – omkring år 54 – har vi alltså en situation som påminner om pastoralbrevens: Timoteus skickas på apostelns uppdrag för att hjälpa till med församlingsbyggandet enligt en apostolisk ordning som skall gälla i alla församlingar.
Vidare har man analyserat stilen och språket i pastoralbreven för att komma underfund med om de rimligtvis kan vara skrivna av Paulus själv. Man har lagt ned en oändlig möda på att studera ordförrådet. Man vet exakt hur många ord i pastoralbreven som inte har någon motsvarighet i församlingsbreven. Man har försökt visa att flertalet av dessa ord började brukas först efter år 100. Motsidan har lagt ned lika stor möda på att visa att de flesta av dem finns belagda redan på Paulus tid och åtskilliga rentav i Septuaginta, (som är ett par århundraden äldre). Det är svårt att bevisa något exakt med sådan ordstatistik. Det kan verka övertygande när man får höra, att det finns 306 ord i pastoralbreven som inte annars förekommer hos Paulus. Men argumentet blir mindre övertygande, när man får höra att det i Romarbrevet finns 261 ord av samma kategori. Vissa fakta kan man ändå få fram med statistikens hjälp, exempelvis att orden i pastoralbreven genomsnittligen innehåller fler bokstäver och alltså är längre än i församlingsbreven. Det är ett tecken på att stilen är ”tyngre”, mindre omedelbar och personlig, mera officiell och kameral. Det är ju det intrycket man får också vid en vanlig genomläsning.

Nu måste man komma ihåg att både ordförråd och stil skiftar alltefter det ämne som behandlas. Skriver man om tillsättningen av kyrkliga tjänster eller den pastorala behandlingen av irrlärare, så måste man använda andra ord än om man skriver om rättfärdiggörelsen genom tron. Kvar står ändå intrycket, att pastoralbreven talar sitt särskilda språk. Men hur detta faktum skall tolkas, det är forskarna djupt oense om.

De tre teorierna
Som vi redan nämnt finns här tre teorier.

Enligt den första är pastoralbreven så kallade ”psevdoepigrafer”. Det betyder att de är skrivna av någon okänd person som använt sig av Paulus namn. Man brukar räkna med att det skett omkring år 100, i avsikten att möta en hotande gnostisk infiltration i församlingarna och konsolidera kyrkan på den apostoliska grunden. Många frågar naturligtvis om det är rimligt att tro, att en allvarlig kristen – ty det måste författaren ha varit – har kunnat göra sig skyldig till ett sådant bedrägeri. På den invändningen brukar det svaras, att man inte har rätt att tala om ett bedrägeri. I antiken ansågs det fullt tillåtligt att ge ut skrifter under en bortgången lärares namn, bara man var övertygad om att man korrekt återgav vad den store läraren hade menat. Pastoralbreven skulle alltså ha kommit till för att fylla en funktion som vi i vår tid anser helt legitim: att tolka och kongenialt återge Bibelns budskap i en ny tid. Inför det argumentet frågar man sig ändå, om det någonsin kan ha ansetts legitimt att sätta in små fingerade hälsningar och uppdrag (som i fråga om manteln och böckerna i Troas) för att ge sken av att det rörde sig om ett verkligt brev från Paulus själv.

Den andra teorien – ”fragmenthypotesen” – har ett svar att ge på den invändningen. Den säger nämligen, att vi här har brottstycken av äkta paulusbrev, troligen mycket personliga och oteologiska, som utvidgats och försetts med kommentarer till dagsaktuella problem, i den fasta övertygelsen att detta var vad Paulus skulle ha sagt om han levat. Svårigheten med denna teori är framför allt, att anhängarna inte kunnat bli ense om vad som skulle vara de äkta ”fragmenten”. Svårt är också att förstå, varför de är så ojämnt fördelade, med en stor mängd insprängda i det andra brevet till Timoteus och knappast några i det första.

Återstår så den tredje teorien, som vidhåller att vi har att göra med äkta paulusbrev. Anhängarna framhåller, att brevens äkthet aldrig sattes ifråga i antiken (utom möjligen av gnostikern Markion) och att vi redan i ett brev från biskop Polykarpus (omkring 115) finner en rad anspelningar på dem (dock utan att det uttryckligen sägs att det är Paulus som citeras). Man framhåller vidare att olikheten mot församlingsbreven har sin naturliga förklaring. I pastoralbreven skriver Paulus till sina närmaste och trognaste medarbetare. Han kan alltså tala med en lugn och självklar auktoritet. Han behöver inte kämpa för sanningen. Adressaterna känner den apostoliska läran i grunden. Vad de behöver är konkreta råd och anvisningar. Och dessa anvisningar består till stor del av regler som Paulus inte behöver formulera när han skriver. Det är tvärtom fråga om vedertagna formuleringar, tillkomna i samarbete med andra, ofta upprepade och alltså inte originellt paulinska.

Man har också framhållit hur ursprunglig församlingsordningen ännu är. Omkring år 100 var utvecklingen på full gång mot det ”monarkiska episkopatet” – med en biskop i varje församling – men i pastoralbreven är det alltjämt självklart att det skall finnas flera ”biskopar” på varje ort, så som ordningen var i Filippi när Paulus skrev sitt brev dit.
Den gnostiska irrlära som bekämpas är också av en tidig typ. Gnostikerna finns ännu inom församlingen. De uppträder till och med som lärare. Det kunde de knappast göra inemot sekelskiftet.

Om man ansluter sig till denna teori, måste man förklara den särpräglade stilen i dessa brev. En del kan förklaras med ämnet och med det faktum att en kyrkoordning aldrig är en mans verk. Men man måste nog också räkna med att Paulus använt en medhjälpare eller sekreterare av det slag, som inte bara skriver efter diktamen – så som Tertius skrev Romarbrevet – utan kan ges uppdraget att utarbeta ett helt brev efter mer eller mindre utförliga anvisningar av sin uppdragsgivare. Det finns anledning att tro att Paulus haft en sådan medhjälpare under fängelsetiden, exempelvis när Kolosserbrevet kom till. Den som skall utarbeta ett sådant brev måste självfallet vara väl förtrogen med det ämne det rör sig om och känna till sin uppdragsgivares tankegångar. Ju mera en skrivelse handlat om välkända ämnen och om sådant, som upprepats gång på gång, desto lättare måste det ha varit för Paulus att låta en medhjälpare sätta upp en sådan skrivelse. Och just pastoralbreven innehåller till stor del sådant som en medhjälpare till aposteln bör ha kunnat utantill. De många uppräkningarna som är så typiska för pastoralbrevens stil, verkar ofta att vara hämtade från någon handledning för den kristna undervisningen.

När så utkastet har varit färdigt, har Paulus gått igenom det och gjort tillägg och ändringar. Sen har det kunnat skrivas ut och brevet har sänts i hans namn. Det har med rätta ansetts vara apostoliskt och så småningom fått sin plats i kanon.

Allt talar för att det i så fall är samme medhjälpare som fört pennan i dessa tre brev. Vem han kan ha varit vet vi inte. Man har gissat på Lukas, eftersom Paulus på ett ställe (2 Tim 4:11) säger: Lukas är den ende som är kvar hos mig. Men av språkliga skäl är det ytterst osannolikt att Lukas skulle ha fört pennan. Vi kan bara gissa att det är fråga om någon annan trogen medarbetare, som känner till och ordentligt återger den apostoliska undervisningen och de allmänt tillämpade reglerna, utan någon personlig originalitet och just därför väl lämpad som handsekreterare.

Man har gjort gällande, att en del av egenheterna i pastoralbrevens språk påminner om språket från kristna skrifter från tiden omkring år 100 (Klemensbrevet och Ignatiusbreven). Om det är någon ung medarbetare till Paulus som fört pennan i pastoralbreven, kan dessa mycket väl ha fått en viss prägel av det språk som hade börjat talas av den andra generationens kristna, de som kom att prägla predikan och undervisning för ett sekel framåt.

Karakteristiska huvudord
Pastoralbreven innehåller en del karakteristiska teologiska termer, som annars inte finns hos Paulus. Här talas ofta om ”den sunda läran”, ibland om ”sunda ord”. Det motsvarar ungefär vad vi skulle kalla ”rätt lära”, fast det också omfattar livsföringen och alla regler som formar den. De sunda orden kommer ytterst från Jesus Kristus (1, 6:3). De är sunda, friska, hälsosamma, på samma vis som allt som kommer från Gud. Irrläran är däremot något som blivit sjukt, snett och förvridet.

Ett annat sådant typiskt ord brukar vi översätta med ”gudsfruktan” (på grekiska eulabeia). Man kunde också återge det med ”religion” eller ”fromhet”. I samtiden hade det den betydelsen och användes om all slags fromhet. Bland hedningarna hade det en god klang. De kristna tycks från början inte ha använt det om sin egen tro. Men här används det utan betänkande om kristendomen. Möjligen hade man i missionsarbetet börjat använda det därför att det var begripligt och gångbart.

Tid och plats
Utgår man från den sistnämnda av de tre teorierna – så som kommentaren i det följande gör – ställer sig genast frågan var och när dessa brev skulle kunna vara skrivna. Kan man foga in dem på några bestämda punkter i Pauli liv, så som det skildras i Apostlagärningarna?

Det har gjorts försök i den vägen. Ett av de senaste – av den i många avseenden radikalt kritiske John A. T. Robinson – går ut på att Första Timoteusbrevet skrevs när Paulus var på väg från Efesus till Korint (enligt Robinsons datering på hösten 55), medan brevet till Titus kom till år 57 under resan till Jerusalem och Andra Timoteusbrevet under fångenskapen i Cesarea år 58.

Redan i antiken hade man en annan teori, som alltjämt är den vanliga bland dem som håller pastoralbreven för autentiska. Det finns mycket gamla uppgifter – den äldsta redan från år 96 – som antyder att Paulus blev frikänd och fortsatte sin missionsverksamhet ända bort till Spanien. Kyrkohistorikern Eusebius på 300-talet räknade med att Paulus gjort ytterligare resor i Grekland, och att pastoralbreven kommit till under den tiden, alltså någon gång snart efter år 62. Vi får återkomma till den saken.

Timoteus
Timoteus är den av Pauli medhjälpare som blir oftast omtalad i Nya Testamentet. Han nämns inte mindre än 24 gånger, därav 6 i Apostlagärningarna. Hans far var grek och hans mor en kristen judinna i Lystra i Galatien. Paulus lärde känna honom där på sin andra missionsresa, troligen år 50, och tog honom med sig. Från den dagen tycks han ha varit en oskiljaktig medarbetare, som bara lämnade Paulus när han skickades någonstans på apostelns uppdrag. Han följde honom alltså till Europa, genom Makedonien till Athen. Där sändes han iväg för att höra hur det stod till med den nygrundade församlingen i Tessalonike och kom tillbaka med goda nyheter. Sedan var han apostelns trogne medarbetare i Korint. Dit blev han senare skickad i ett viktigt uppdrag från Efesus, när Paulus uppehöll sig där under den tredje missionsresan. Något år senare sändes han från samma stad till Makedonien, och när Paulus slutligen for till Jerusalem var han med på resan. Under fångenskapsåren var han tydligen kvar hos Paulus, eftersom han nämns i breven till Kolosse, Filippi och Filemon. Under de åren blev han sänd till Filippi, och i det sammanhanget ger honom Paulus det betyget: Ingen har jag som är som han, ingen som så uppriktigt kommer att ha omsorg om er (Fil 2:20).

Enligt fornkyrklig tradition skall Timoteus blivit den förste biskopen i Efesus och lidit martyrdöden där. Åtminstone den förstnämnda uppgiften tycks stämma i så måtto som han var apostelns ställföreträdare i staden, enligt vad detta brev upplyser. Som sådan hade han en ställning som ungefär motsvarade den som biskopen längre fram skulle få.

Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

Första brevet till Timoteus



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg